Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Åttonde kapitlet
Toppskatt
Jonatan fortsatte sin promenerad och upptäckte han strax en
distingerad, välklädd man som med stor möda försökte ta sig fram
gåendes på knäna. Men mannen såg inte ut att vara handikappad,
han såg bara kort ut. Jonatan erbjöd en hjälpande hand, men
mannen föste bort honom.
”Nej tack!” sade mannen och grimaserade av smärta. ”Jag kan nog
gå ordentligt. Det tar ett tag att vänja sig att gå på knäna.”
”Är allt okej? Men varför ställer du dig då inte upp och går med
fötterna?”
”Åhhh!” klagade mannen, och grinade illa. ”Det är bara en mindre
anpassning till skattelagstiftningen.”
”Skattelagstiftningen?” upprepade Jonatan. ”Vad har
skattelagstiftningen med att göra hur man går?”
”Allt! Aj!” Mannen lutade sig bakåt och satte sig på hälarna för att
vila från sin mördande plåga. Ur skjortfickan tog han fram en
näsduk och torkade pannan med. Han flyttade tyngden för att
kunna massera ena knäet, sedan det andra. På byxknäna hade flera
lager av utslitna lappar sytts på. ”Skattelagen,” sade han, ”har
nyligen ändrats för att skapa jämlikhet mellan människor av olika
längd.”
”Skapa jämlikhet?” frågade Jonatan.
”Var snäll och böj dig framåt så att jag slipper skrika,” bad
mannen. ”Det var bättre. Lordernas Råd beslutade att långa
människor hade alltför många fördelar.”
”Fördelar för att de var långa?”
”O ja! Långa personer föredras alltid vid anställning, befordran,
inom sport, underhållning, politik, ja till och med vid ingående av