Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

här proklamationen?” Hon skrynklade ihop papperet, slängde det
på marken och stampade på det. ”Myndigheterna bestämmer vad
jag får bygga, hur jag får bygga, när jag får bygga och hur jag får
lov att använda det jag har byggt. Nu säger de åt mig att jag måste
riva huset. Låter det som om jag ägde min egendom?”
”Nja”, försökte Jonatan fåraktigt. ”Men ni fick väl i alla fall bo i
huset medan det stod där?”
”Bara så länge jag betalade fastighetsskatten i tid. Kunde jag inte
betala slängde myndigheterna ut mig fortare än man kan säga
’nästa ärende’! De behandlar allting som om det vore deras privata
egendom.” Kvinnan blev röd av ilska och fortsatte andfått: ”I
själva verket finns det ingen som egentligen äger någonting alls. Vi
bara hyr av staten, så länge vi betalar skatterna.”
”Så ni betalade inte skatten?” frågade Jonatan. ”Är det därför som
männen river huset?”
”Självklart betalade jag den fördömda skatten!” praktiskt taget
skrek kvinnan. ”Men de tyckte inte att det räckte. Den här gången
sade lorderna att mitt sätt att planera huset inte passade ihop med
deras planer, som de kallar för rådets stadsplan. Så de gav mig lite
pengar, så mycket som de själva tyckte att huset var värt, och nu
river de det för att anlägga en park. I mitten av parken kommer det
att stå ett stort, fint monument, över en av dem själva.”
”Nåja, ni fick ju åtminstone betalat för huset”, sade Jonatan. Han
tänkte efter en stund och frågade sedan: ”Blev ni inte nöjd med
betalningen?”
Hon gav honom en sidoblick. ”Vore jag nöjd skulle de inte behövt
ha polis med sig för att försäkra sig om att jag lämnade huset utan
att göra motstånd. Och pengarna de gav mig tog de från mina
grannar. Vem kommer att betala tillbaka dem? Pengarna kommer
aldrig ur lordernas egna fickor.”