Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Sjätte kapitlet
När ett hus inte är ett hem
Efter den trevliga måltiden och pratstunden tog Jonatan farväl av
fiskaren och fortsatte längs vägen tills han fick syn på en lite större
by. Utspridda över en fjärran slätt låg dussintals enkla trähus och
en klunga högre byggnader.
Kring ett av de första hus han närmade sig pågick en frenetisk
aktivitet. En grupp män hade gått löst på huset med tunga släggor.
De höll uppenbarligen på att riva huset. Jonatan imponerades av
deras raska arbetstakt. Sedan fick han syn på en värdig, gråhårig
kvinna som inte alls verkade nöjd med det som pågick. Hon stod
med knutna händer en liten bit ifrån huset och stönade hörbart
medan hon betraktade arbetarna.
Jonatan släntrade fram till kvinnan och sade: ”Huset ser ju varken
gammalt eller slitet ut. Vem äger det?”
”Det är en bra fråga!” svarade kvinnan bittert. ”Jag trodde att det
var jag som ägde det.”
”Trodde ni att ni ägde huset? Men nog måste man väl veta om man
äger ett hus eller inte”, sade Jonatan.
Marken skakade när en hel vägg brakade samman. Kvinnan
stirrade bedrövad på dammolnet som steg från den sammanstörtade
bråten. ”Så enkelt är det inte”, skrek kvinnan för att överrösta
oljudet. ”Att man äger någonting betyder väl att man bestämmer
hur någonting används? Men här i trakten är det ingen som när det
kommer till kritan bestämmer över någonting alls. Lorderna
bestämmer över allting, så i själva verket är det de som äger
allting. Och de äger det här huset också, trots att det var jag som
byggde det och betalade för varenda planka och varenda spik.”
Med växande ilska gick hon bort och slet ner ett papper från en
stolpe som ensam lämnats kvar upprätt framför huset. ”Ser du den