Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

skuldmedveten över att dela mannens redan magra lunch. Sedan de
ätit förblev Jonatan tyst och mycket riktigt började den gamle
mannen så småningom prata.
”För många år sedan kunde man få riktigt stora fiskar här”, sade
mannen längtansfullt. ”Men de är uppdragna allihop för
längesedan. Nu finns bara sådana här ynkliga små stackare kvar.”
”Men de små växer väl, eller hur?” frågade Jonatan och tittade ut
över sjön. Många fiskar skulle kunna lura i den rikliga vassen som
växte i det grunda vattnet längs strandkanten.
”Nä. Småfiskarna fångas alldeles för tidigt av alla som fiskar här.
Och dessutom slänger folk sina sopor i den bortre änden av sjön.
Ser du det tjocka vita skummet längs stranden på andra sidan?”
Jonatan stirrade häpet tvärs över vattnet. ”Men varför fångar andra
din fisk och slänger sopor i din sjö?”
”Å nej”, sade fiskaren. ”Det är inte min sjö. Den tillhör alla, precis
som skogarna och floderna.”
”Så då tillhör de här fiskarna egentligen alla människor, till och
med mig?” frågade Jonatan och kände sig mindre skyldig över att
ha delat en måltid han inte alls hade bidragit till.
”Inte precis”, svarade mannen. ”Det som tillhör alla tillhör
egentligen ingen – eller i alla fall inte förrän en fisk fastnar på min
krok. Men då är den min.”
”Nu förstår jag inte”, sade Jonatan och rynkade förvirrat pannan.
Halvt om halvt för sig själv upprepade han: ”Fisken tillhör alla,
men det betyder egentligen att den tillhör ingen, förrän den hugger
på din krok, men då är den din? Men gör du något för att ta hand
om fiskarna eller för att se till att de kan växa och bli fler?”
”Naturligtvis inte”, fnyste mannen hånfullt. ”Varför skulle jag bry
mig om fisken när någon annan kan komma förbi när som helst
och fånga dem? För om någon fångar fisken eller smutsar ner sjön
så har jag ju kastat bort allt arbete.”