Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Femte kapitlet
En ovanlig fiskehistoria
Efter ett par kilometer kom sällskapet fram till ett hus som ägdes
av kvinnans släktingar och där tog Jonatan farväl av henne och
barnen. De tackade och bjöd honom att stanna. Men Jonatan såg
hur trångbodda och upptagna de var och bestämde sig för att
fortsätta sin vandring.
När middagssolen började bli riktigt varm kom Jonatan fram till
randen av en liten sjö. Just som han kupade händerna för att svalka
sig med lite av vattnet hörde Jonatan en varnande röst: ”Jag skulle
inte dricka det där om jag vore du.”
Jonatan vände sig om och såg en gammal man som satt på huk vid
strandkanten och rensade en handfull pyttesmå fiskar. Strax intill
mannen fanns en korg, en metrev och tre metspön som stod
nedstuckna i leran. Från vart och ett av spöna sträckte sig en rev
ned i vattnet. ”Hur är fiskelyckan?” frågade Jonatan artigt.
Utan att ens lyfta blicken svarade mannen en smula vresigt: ”Usel.
De här små kräken är det enda jag fått i dag.” Han fortsatte filéa
fiskarna och lägga dem i den heta stekpanna han satt över en
rykande brasa. Fisken som fräste i pannan luktade underbart.
Jonatan var själv en duktig fiskare. Han frågade: ”Vad använder du
som bete?”
Mannen tittade eftertänksamt på Jonatan. ”Det är inget fel på mitt
bete, grabben. Jag har fångat det bästa av vad som finns kvar i den
där sjön.”
Jonatan kände på sig att fiskaren var en enstöring, men att han
kanske skulle kunna lära sig något av honom om han bara förblev
tyst en stund. Efter ett tag tecknade den gamle fiskaren åt honom
att slå sig ner bredvid elden och ta för sig av fisken och brödet.
Med stor aptit slukade Jonatan sin måltid, även om han kände sig