Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Plötsligt hördes ett bullrande skratt. En storväxt, kraftig man kom
svassade längs stigen som ledde från vägen till bondgården. ”Ha!
Jag skulle vilja påstå att den bäste bonden är den som får gården.
Eller hur, min unga dam?” Mannen hånlog mot de tre barnen och
sade med en svepande gest: ”Se nu till att packa era pinaler och
försvinna härifrån.”
Mannen plockade upp en docka som låg på trappan och stack den i
händerna på Jonatan. ”Hon behöver säkert all hjälp hon kan få,
pojkvasker. Sätt igång, den här gården är min nu.”
Kvinnan reste sig upp och såg ursinnigt på mannen. ”Min man var
en bättre bonde än du någonsin kommer bli.”
”Det kan diskuteras”, svarade mannen och småskrattade
föraktfullt. ”Visst kunde han odla fram hur mycket som helst. Och
han var rena geniet när det gällde att räkna ut vad han skulle
plantera för att köparna skulle bli nöjda. Jojo, vilken bonde! Men
en sak glömde han – att det är Lordernas Råd som bestämmer
priser och produktion och att Matpolisen ser till att vi bönder följer
reglerna. Din man begrep sig helt enkelt inte på jordbrukspolitik.”
”Din parasit”, tjöt kvinnan. ”Du gissar alltid fel, slösar bort bra
gödning och utsäde vad du än planterar, och ingen vill köpa det du
odlar. Du sår i flodlera eller där marken har spruckit av torka, men
inte spelar det någon roll om alltihop blir förstört, för när det
kommer till kritan får du alltid Lordernas Råd att betala för dina
misstag.”
Jonatan rynkade eftertänksamt pannan och frågade: ”Så det finns
egentligen ingen fördel med att vara en duktig jordbrukare?”
”Snarare är det ett handikapp”, sade kvinnan. ”Till skillnad från
den här paddan vägrade min man att krypa för lorderna, och istället
försökte han få fram bra skördar och göra sig en ärlig förtjänst.”
Mannen föste ned kvinnan och hennes barn från verandan och
grymtade samtidigt: ”Visst, och han vägrade att hålla sig till den