Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Fjärde kapitlet
Matpolisen
Andra stigar förenade sig med den som Jonatan följde. Stigen blev
allt bredare och övergick så småningom i en grusad landsväg.
Djungeln försvann och ersattes av böljande ängar, stora fält med
mognande grödor och dignande fruktträdgårdar. Synen av all mat
väckte Jonatans hunger igen. I hopp om att få veta var han befann
sig svängde han in på en avtagsväg mot en vitmålad, prydlig
bondgård.
På verandan satt en kvinna och tre små barn hopkrupna
tillsammans och grät. ”Ursäkta mig”, sade Jonatan försiktigt. ”Men
är något på tok?”
Kvinnan tittade upp och lyckades mellan snyftningarna få fram:
”Min man. Det är min man”, klagade hon. ”Jag visste att det skulle
sluta så här. De har gripit honom”, snyftade hon. ”Matpolisen har
gripit honom!”
”Det var verkligen tråkigt att höra, frun. Men… sa ni verkligen
’Matpolisen’?” frågade Jonatan samtidigt som han deltagande
klappade ett av barnen på huvudet. ”Varför har de tagit honom?”
Med sammanbitna tänder kämpade kvinnan för att hålla tillbaks
tårarna. Sedan sade hon hånfullt: ”Hans brott – jo, han producerade
för mycket mat!”
Jonatan ryggade häpen tillbaka. Den här ön var sannerligen
besynnerlig! ”Är det brottsligt att producera för mycket mat?”
”Förra året utfärdade Matpolisen en bestämmelse om hur mycket
mat han fick producera och sälja till människorna här i trakten”,
fortsatte kvinnan. ”De sa att alltför låga priser skadade de andra
bönderna.” Hon bet sig lätt i läppen och utbrast tvärt: ”Min man
var en bättre bonde än alla de andra tillsammans!”