Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Förmannen blängde ned på sin okunnige plågoande och tecknade
åt honom att följa med fram till trädet där arbetarna bultade på
stammen. Med stolthet i rösten sade han: ”Som du ser är vi
timmermän. Vi slår omkull träd så att vi kan få virke och det gör vi
genom att slå på dem med våra påkar. Arbetar vi dygnet runt kan
bara hundra man fälla ett riktigt stort träd på endast en månad.”
Mannen borstade omsorgsfullt bort en fläck från ärmen på sin
välskurna jacka. ”Den där kvinnan, bråkmakaren Eva Andersson,
kom till arbetet i morse och hade satt fast en bit vass metall i änden
på påken. Och sedan hånade hon alla de andra genom att hugga ner
ett träd på bara en timma – alldeles ensam! Tänk dig själv! Ett
sådant hot mot vårt traditionella yrke måste ju stoppas.”
Jonatan trodde inte sina öron, de var för hennes påhittighet de
tänkte straffa kvinnan! Hemma använde ju alla yxor och sågar för
att fälla träd. Det var så han hade fått virket till sin båt. ”Men det
var ju en uppfinning!” utbrast Jonatan. ”Den gör att människor kan
fälla träd även om de är små och svaga. Då blir det ju lättare och
billigare att få trä och tillverka saker.”
”Vad menar du?” sade mannen ilsket. ”Hur skulle någon kunna
vilja uppmuntra sådana påhitt? Inte kan vi låta vilken vekling som
helst ta ifrån oss vårt stolta yrke bara för att han råkar hitta på
något fiffigt sätt att underlätta det.”
”Men herrn”, sade Jonatan och försökte undvika att irritera
mannen. ”De här duktiga trädarbetarna är skickliga och kloka.
Tiden de sparade på att slippa dunka omkull träd skulle de kunna
använda till annat, som att tillverka bord och skåp och båtar eller
till och med hus!”
”Hör på nu”, sade mannen med en hotfull blick. ”Meningen med
arbete är att alla ska ha full och trygg sysselsättning, inte att få en
massa nya saker.” Hans ton blev ilsken. ”Du låter som en riktig
bråkmakare.”