Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

”När du har skapat ditt paradis, då hämtar jag hit henne så att hon
kan se.”
Den stora fågeln samlade sina fjädrar och sträckte sig mot vinden.
Sekunder senare försvann han bland molnen.
Jonatan började gå. Han mindes inte mycket av promenaden
förutom sanden som knastrade under fötterna och vinden som
blåste mot kroppen. Jonatan kände igen en klippig kanal som
markerade byns början. Snart närmade han sig ett hus med en affär
vid kanten av hamnen – hans hem.
På verandan stod Jonatans far och virade rep med ett sorgset
ansikte. Han spärrade upp ögonen då han såg sin son komma
uppför gången. ”Jon,” utropade han. ”Jon-pojken, var har du
varit?” Hans röst brast och han ropade efter sin fru som var
upptagen med att städa inne i huset. ”Titta, Rita, Jon har kommit
tillbaka!”
”Vad är allt oväsen om?” sade Jonatans mor, som såg ängsligare ut
än han mindes henne. Hon kom ut på verandan och ropade av
glädje vid åsynen av sin son. Genast tog hon Jonatan i sina armar
och kramade honom en lång stund. Därpå sköt hon honom ifrån
sig, höll honom på armslängds avstånd och torkade med
skjortärmen bort glädjetårarna från ögonen. ”Och var har du varit
unge man? Är du hungrig?” Därpå sade hon upphetsat till sin man.
”Tänd brasan, Hubert, och sätt på pannan!”
De var en glädjefylld återförening och Jonatan berättade för sina
föräldrar om de äventyr han hade upplevt. Ibland ritade han
enklare teckningar för att beskriva vad som hade hänt. Hans
föräldrar log och skakade på huvudet både av lycka och åt vad
Jonatan berättade. Efter att ha ätit en sista skiva av moderns varma
paj, suckade Jonatan och lutade sig tillbaka i sin stol. Den gamla
affären och deras rum i bakre delen glödde i ljuset från brasan.
”Men min son, du verkar äldre,” sade hans far. Han tittade hårt på