Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Trettionionde kapitlet
Terra Libertas
Jonatan kände en lätt motvind mot ansiktet. Snart hade de flugit i
flera timmar och kondorens mjuka vingrörelser gjorde Jonatan
trött. Han drömde. I drömmen sprang han nedför en smal gata,
förföljd av skugglika figurer som liknade vakter med löskopplade
hundar. ”Stanna, din busunge, din nya nykomling!” skrek de.
Skräcken grep honom och han pressade desperat sina ben hårdare.
En figur lösgjorde sig ur de andra – lady Tweed. Han kände hennes
andedräkt flåsande i nacken när hon sträckte ut sina feta fingrar för
att ta tag i honom.
Tvärt väcktes Jonatan av en skarp duns. ”Vad?” mumlade Jonatan
medan han höll fast i fågelns tjocka fjädrar.
De hade landat på en strand som tycktes välbekant. Skalden
instruerade Jonatan, ”Följ kusten ett par kilometer eller så norrut,
därifrån kommer du att kunna ta dig vidare.” Tjocka klungor med
strandgräs vajade mjukt över långa, gyllene sanddyner. Havet såg
grått och kallt ut där det slog mot stranden. Försiktigt klättrade han
ned från fågelns rygg.
Då insåg Jonatan var han var. ”Jag är hemma!” utropade han
glädjefullt. Han började springa uppför den sandiga backen, sedan
stannade han och vände sig mot kondoren. ”Men, du sade att du
skulle ta mig till en plats där saker görs rätt,” sade Jonatan.
”Det har jag,” sade fågeln.
”Men så är det inte här,” klagade Jonatan.
”Inte ännu, kanske, men det kommer att bli det när du gör det så.
Alla platser, också Korrumpe, kan bli till paradis när människorna
är fria.”
”Korrumpe?” flämtade Jonatan. ”De flesta tror att de är tillräckligt
fria. Lady Tweed låter dem tro det. Och resten är rädda för friheten