Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

sig själv till den mjuka fördjupningen mellan fågelns vingar. Sedan
såg han förhoppningsfullt på Annie.
”Jag kan inte åka,” sade hon till dem båda. ”Min familj söker efter
mig. Någon gång vill jag resa med dig, men inte nu.”
Jonatan rodnade. Med ett stort leende sade han skämtsamt, ”Jag
har fortfarande inte fått den där gratislunchen.”
Knappt hade han hunnit lägga sina armar runt den kala nacken
förrän han kände hur fågeln spände sig. Med långa klumpiga steg
sprang kondoren längs marken. Plötsligt rullade han till och så flöt
de uppåt med vinden. När han vände sig om kunde han se hur
Annie vinkade.
Högt ovan ön seglade de. Med vinden mot ansiktet kände Jonatan
hur en våg av lycka slog över honom. Det var med glädje han
lämnade ön, bortsett från några vänner som han saknade. Bergen
försvann under molnen och kondoren flög rakt mot den uppgående
solens gyllene strålar. Den stora mörka oceanen sträckte ut sig
framför dem och han undrade, ”Var?”