Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

”Inget trick?” upprepade Skalden roat. ”Föreställ dig gamen. Av de
fyra är gamen den enda sanna kungligheten. Endast gamen gör
något meningsfullt.”
Den stora svarta fågeln sträckte återigen på nacken och gav
Jonatan en hård blick. ”När en mus dör bakom ladan, städar jag
upp. När en häst dör på fältet, städar jag upp. När en fattig man dör
i skogen, städar jag upp. Jag får ett mål mat och alla drar nytta av
mina ansträngningar. Ingen har någonsin behövt använda en pistol
eller bur för att förmå mig att sköta mitt jobb. Är det någon som
tackar mig? Nej. Mina tjänster anses smutsiga och fula. Därför
måste den ’fula’ gamen leva med glåpord och utan uppskattning.”
”Sedan har vi tiggarna,” fortsatte kondoren. ”De producerar
ingenting, de gör inget bra för någon, utom dem själva. Med de gör
inget ont heller. Bortsett från att de försöker undvika att dö i
skogen, förstås. Och det måste erkännas att de skänker en känsla
av välbefinnande till sina välgörare. Så de tolereras.”
”Skojarna är de mest förslagna och har skaffat sig en framstående
plats i poesin och i legenderna. De lever på att bedra och lura andra
med hjälp av orden de väver. Bondfångare tillför inget värdefullt,
förutom att de lär ut misstro och konsten att bedra.”
Samtidigt som han sträckte ut vingarna och drog dem bakåt,
andades gamen djupt. En svag lukt av kadaver fyllde
morgonluften. ”Längst ned har vi kungligheterna. Kungar behöver
inte be eller lura, även om de ofta gör både och. Likt rånare stjäl de
frukterna av andras arbete med hjälp av våldet de kontrollerar. De
producerar ingenting, ändå kontrollerar de allting. Och du, min
naiva resenär, hyllar dessa ’kungligheter’ på samma gång som du
föraktar gamen? Om du såg ett gammalt monument,” noterade
gamen, ”skulle du säga att kungen var stor eftersom hans namn
fanns inristat vid toppen. Ändå skänker du inte en tanke till alla lik
jag var tvungen att städa upp under det att monumentet byggdes.”