Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Trettioåttonde kapitlet
Gamar, tiggare, bondfångare och kungar
Följande morgon väcktes Jonatan av solens första strålar. Han
gnuggade sig i ögonen och såg sig yrt omkring. Bortsett från några
mindre rökpelare verkade staden lugn. Hungrigt letade han genom
sina fickor och fann det sista paret brödskivor. Han åt en och lade
den andra under Annies hand, försiktigt för att inte väcka henne.
Men hon ryckte till och satte sig upp.
”Jag vill kolla in utsikten från toppen av det här berget,” sade han.
Hon tyckte att det var en bra idé så de satte av uppför sluttningen
tillsammans. Snart upphörde vägen och ersattes av klippor som de
fick klättra över bit för bit, genom att så gott det gick greppa tag i
små skrevor och ojämnheter. En bra stund före Annie nådde
Jonatan en liten platå nära toppen. Han såg ut över staden långt där
nere. Det var inte långt kvar till toppen så han fortsatte uppför en
lutning och genom en skog av små, förvridna träd.
”Människor!” sade han för sig själv, utmattad. ”De jäklas hela
tiden med varandra. Hotar varandra. Arresterar varandra. Rånar
och skadar varandra.”
Efter stund tunnades skogen ut och kvar fanns bara ett fåtal buskar
och därefter en hög med stora stenblock. Fullmånen kunde
fortfarande skönjas i gryningsljuset, sakta sjunkande mot
horisonten. Luften var sval och behaglig där han gick. Äntligen
nådde han toppen. Där stod ett ensamt, krokigt träd utan några löv
och på en av de bladlösa grenarna satt en stor, svart och ful gam.
”Åh, nej,” stönade Jonatan, som hade önskat en övergiven plats.
”Just min tur. Jag lämnar en dal full av gamar för att söka lugn och
ro, och vad finner jag? En riktig gam!”
”Jag är en kondor” ekade en djup, hes röst.
Jonatan stelnade till. Bara Jonatans ögon, stora som månen, rörde
sig. Sakta undersökte han varje bit av marken framför honom. Han