Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

staden nedanför dem. Ljudet av avlägsna skrik och rop flöt
emellanåt upp till deras klippa.
”Jag orkar inte fortsätta längre,” pustade Annie, med det långa
bruna håret hängande i tovor över axlarna. Hon lutade sig mot ett
träd och försökte flämtande hämta andan. Utmattad satte sig
Jonatan ner och lutade ryggen mot en sten. I den vansinniga
flykten hade Annie rivit sönder sin klänning och tappat sina skor.
”Jag undrar vad som hänt med mina föräldrar,” sade hon sorgset.
Jonatan oroade sig också. Han tänkte på det gamla paret som hade
tagit så väl hand om honom kvällen före – och deras lilla barnbarn,
Pelle. Varje individ verkade hjälplös i den här konstiga världen.
”Annie, det är synd att ni inte har ett bra råd som kan se till att
freden hålls.”
Annie stirrade på Jonatan och satte sig ner bredvid honom. ”Du har
blandat ihop allting,” sade hon. Fortfarande andfådd pekade hon i
riktning mot upploppen. ”Så länge någon kan minnas har
människor lärt sig att ta saker från varandra med våld. Vem tror du
lärde dem det?”
Jonatan rynkade pannan och svarade, ”Du menar att någon lärt
dem att använda våld mot varandra?”
”De flesta av oss lär sig det genom exempel i vardagslivet.”
”Varför stoppade inte Lordernas Råd dem?” frågade Jonatan.
”Rådet är våld,” sade Annie, engagerat, ”och för det mesta
används våld mot människor och inte för att skydda dem.” Hon såg
Jonatans oförstående blick. Det var tydligt att han inte hade den
blekaste aning vad hon talade om. Hon pressade pekfingret mot
hans bröstkorg och sade, ”Lyssna, när du vill ha något från en
annan person, vad kan du göra för att få det?”
Jonatan, som fortfarande kände av blåmärket från rånarens pistol,
svarade, ”Du menar, utan att använda en pistol?”
”Ja.”