Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Trettiosjunde kapitlet
Demokratigänget
Innan Jonatan han svara skrek någon, ”Det är dom!
Demokratigänget! Göm er!”
”Spring, spring,” ropade ett barn, som sprang förbi Jonatan.
Annie blev alldeles blek i ansiktet. ”Vi måste härifrån – fort!”
De första som försvann var polisen. Människor skingrades i alla
riktningar, många kastade sina stöd för ryggen så att de kunde
springa fortare. Tre hela familjer, med barnen i släptåg, sprang
nerför trapporna i hus B, några slängde ut tillhörigheter genom
fönstren till vänner som väntande på gatan. De samlade ihop vad
de kunde och försvann snabbt uppåt gatan.
Några ögonblick senare var gatan i stort sett tom. Endast de
långsammaste, ofta med armarna fulla av barn eller bylten, kunde
fortfarande ses på väg bort från det annalkande hotet. En byggnad
vid slutet av gatan började brinna. Stel av rädsla grep Jonatan tag i
Annies arm och krävde att få veta, ”Vad är det som händer? Varför
är alla så rädda?”
Annie kämpade vilt för att komma loss från Jonatans grepp. Hon
försökte dra honom med sig och skrek rätt ut, ”Det är
demokratigänget! Vi måste genast ge oss av härifrån!
”Varför?”
”Vi har inte tid med frågor, gå bara!” Men Jonatan vägrade ge med
sig. Dödsförskräckt skrek hon, ”Åh, släpp mig eller så kommer de
ta oss båda!”
”Vilka?”
”Demokratigänget! De omringar alla de hittar och sedan röstar de
om vad de skall göra med personen. De tar deras pengar, låser in