Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Trettiofemte kapitlet
Storinkvisitorn
Skuggorna blev allt längre och eftermiddagen var sen när Jonatan
och hans två följeslagare, Eva-Lotta och Klang, väl återvände till
gatan. De gick tills de kom till en grönskande park. Människor
kom från alla håll människor, en del till fots och en del på knäna.
Hela tiden fylldes på med nya människor och alla samlades kring
en mindre höjd i parkens mitt.
”Bra,” sade Eva-Lotta. ”Vi är tidiga. Snart kommer det här
området vara fullt av folk som kommit för att lyssna till
Storinkvisitorns sanningar. Du kommer få svar på all dina frågor.”
De satte sig på en gräsklädd kulle och Klang, medtagen av all mat
och whisky, slocknade genast i det mjuka gräset. Eva-Lotta
tystnade. Familjer slog sig ned under träden och alla tycktes fulla
av förväntan.
Jonatan hörde hur en man bakom honom sade, ”Fantastiskt! Jag
väntade mig inte att Storinkvisitorn skulle koma i dag.”
Hans sällskap svarade, ”Ingen kan förutse Storinkvisitorn, vars
främsta sanningsanspråk bygger på…”
Just då kom en lång, mager figur alltigenom klädd i svart raskt
gående in till mitten av folksamlingen. Hans ögon svepte sakta
över ansiktena vända mot honom. Folks mumlande upphörde och
alla tystnade.
Mannens hårda röst tycktes flöda ur själva jorden för att borra sig
genom hela Jonatans kropp. ”Krig är fred! Okunnighet är visdom!
Slaveri är frihet!”
Jonatan iakttog den förstummade församlingen. Storinkvisitorn
hade trollbundit sin publik. Men unge Jonatan kastade ur sig,
”Varför säger du att ’slaveri är frihet’?”