Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

de fattar sina beslut, vilket resten av oss skulle.” Klang avbröt sig
för att svälja ett par små röda piller. Han började sluddra.
”Däremot är det konstigt. Jag antar att jag alltid säger ’vi’ när jag
talar om dem. Eva-Lotta, vill du ha ett par för att lugna nerverna?”
”Tack, men nej tack,” sade hon artigt. Hon skickade över en
smakfull metallburk till honom och tillade, ”Mina fina rosa
lugnande verkar mycket snabbare. Jag kan knappt börja dagen utan
en kopp kaffe och en av dem. Här, pröva en om du vill.”
Jonatan funderade över de politiker han än så länge hade mött. ”Är
lorderna förståndiga nog att visa folk vad som är ett bra beteende?”
”Någon måste vara det!” utbrast Klang och gungade lite i stolen
han satt. Han tog ännu en slurk whisky och sköljde ned en munfull
rosa piller och bakverk. Han stirrade på Jonatan. ”Och om folk inte
beter sig korrekt lär vi dräggen vad ansvar innebär när de hamnar i
djurparken!” Klang försökte få de andra att göra honom sällskap på
en ny omgång drinkar.
”Nej tack,” sade Jonatan. ”Vad menar du med ansvar?”
Eva-Lotta sträckte sig så att hon kom åt att hälla en slurk whisky i
kaffet innan hon hade i än mer grädde och socker. ”Jag vet inte
hur…tja, Klang, du får förklara.”
”Hmmm, låt mig tänka efter.” Klang lutade stolen bakåt och rökte
på sin cigarr. Om det inte vore för att han nästan förlorade balansen
hade han kunnat tas för en klok man. När han återvunnit balansen
sade han, ”Ansvar måste vara, att acceptera konsekvenserna av ens
beteende. Ja, så är det! Det är det enda sättet att växa, du vet, att
lära.” Röken runt Klang tjocknade i takt med att han blossade allt
fortare, samtidigt som han försökte tänka hårt på ansvar.
”Nej, nej,” avbröt Eva-Lotta. ”Det är för själviskt. Ansvar är att ta
hand om andra. Du vet, när vi skyddar dem från skador, när vi
skyddar dem från sig själva.”