Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Kvinnan beordrade honom att sätta sig ner och han löd motvilligt.
Hon drog några bloss på cigarren och studerade honom noggrant,
”Jo, du är inte härifrån, eller hur?”
Jonatan satt tyst och var orolig att kvinnan hade listat ut att han var
en ny nykomling. Innan han kom på något att säga ropade kvinnan,
”Falskt alarm! Kom fram, Klang.”
En lönndörr öppnades oväntat bakom en hög, smal spegel och ut
störtade en uniformerad polisman. ”Hur står det till?” sade polisen
och sträckte Jonatan handen. ”Jag heter Klang och det här är min
partner, Eva-Lotta. Ursäkta för de bekymmer vi orsakat dig men vi
jobbar under täckmantel i avsikt att få stopp på handeln med
gladbär.” Vänd mot Eva-Lotta tillade han, ”Jag är utsvulten. Låt
oss bjuda den här unge mannen på något som plåster på såren.”
De tog fram lådor, paket, flaskor och burkar av alla storlekar och
former från skåpen. Mat! Jonatan andades slutligen ut av lättnad
och hans mun vattnades vid åsynen av festmåltiden. De båda
poliserna tog för sig av läckerheterna. Där fanns bakverk av alla
slag – färskt bröd, smör och sylt, ostskivor, chokladkonfekt och
andra godsaker. Klang tog en stor kaka och bredde på tjockt med
smör och sylt med fingrarna. ”Hugg in,” sade han med munnen full
av mat. Han lät handen svepa över bordet, ”Inget politiskt kafé för
gladbärsroteln, eller hur Eva-Lotta?” Hon kunde bara nicka
eftersom hon hade munnen full med mat.
Jonatan tog en skiva bröd med marmelad och åt hungrigt. Efter en
stund tog han en paus i ätandet för att återigen fråga, ”Vad är
gladbär?”
Eva-Lotta hällde upp en kopp kaffe och hade i tre rågade skedar
socker. Samtidigt som hon rörde ner lite tjock grädde i koppen
svarade hon, ”Du vet alltså inte? Gladbär är en förbjuden frukt i
Korrumpe. Hade du försökt köpa gladbär av mig skulle vi ha satt
dig i djurparken i tio eller tjugo år.”