Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Den här var Jonatan tvungen att fundera ordentligt på.
Polismannen spikade fast den sista plankan över dörren. ”Så om
man säljer bilder av en obscen handling gör man sig skyldig till
själva akten?”
Nu var det polisens tur att stanna upp och tänka efter. ”Tja, på sätt
och vis, ja. Människor som säljer bilderna inspirerar till
handlingarna. Konsumenter är lättpåverkade förstår du.”
Jonatan tog sig för pannan. ”Nu förstår jag! Det här måste ha varit
en tidningsredaktion. Du måste ha gripit nyhetsfotografen för att ha
tagit bilder av krig och mord! Men anses era tidningar skyldiga till
att uppmuntra krig och mord bara för att de trycker och säljer
bilder av människor som dödar och blir dödade?”
”Nej, nej. Aj! Den här satans stenpåpinnen!” tjöt polismannen och
viftade på sin tumme samtidigt som han svor högljutt. Konstapel
Sten såg sig omkring för se om någon hade hört honom svära. Han
plockade upp sina verktyg och fortsatte spika. ”Obscenitet handlar
bara om sexuella aktiviteter utförda av perversa människor.
Anständigt folk fördömer sådana aktiviteter. Å andra sidan,” sade
polisen, ”krig och dödande är handlingar anständigt folk och
perversa typer kan läsa om och utföra tillsammans. Faktum är att
osminkade reportage om den typen av händelser kan vinna
journalistiska utmärkelser.”
När den sista spiken var inslagen plockade konstapeln ihop sina
verktyg, tackade Jonatan för hjälpen och gick sedan sin väg.
Jonatan tittade på sina fötter och tänkte, ”Jag antar att den där
mannen var alldeles för upptagen av omoral för att hjälpa mig med
ett simpelt rån.”