Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

”Pff! Om de fungerar så är det bara tillfälligheter,” svarad hon.
Jonatan tittade på hennes sladdriga och uppsvullna ansikte. Den
enda färgen stod hennes röda, knöliga näsa för, resten var grått som
mulen himmel. Och hennes andedräkt stank lik.
”Men om en patient väljer de andra behandlingarna?” framhärdade
Jonatan. ”Vems liv är det?”
”Precis!” utbrast hon. Jonatan hade dragit upp ett av hennes
favoritämnen. Doktorn ledde bort Jonatan från räcket och lade sina
tjocka armar i kors över bröstet. Hon stödde hakan med ena
handen. Med hetta sade hon, ”Vems liv är det? Vissa av dessa
själviska patienter tror faktiskt att livet är deras eget! De har glömt
att varje liv tillhör alla. Vi utgör tillsammans en obruten kedja från
förfäder till efterkommande, alla är vi delar i samma stora hela. För
det allmännas bästa måste erfarna specialister skydda patienterna
från deras egna bristfälliga omdömen. Tänk! Det finns patienter
som faktiskt vill dö! Vi är mycket bättre lämpade att avgöra när
och hur de skall behandlas.”
Hon tystnade en stund och tänkte efter, och fortsatte sedan, ”Hur
som, Lordernas Råd betalar generöst nog för all
sjukvårdskostnader på ön. Friska arbetare gör sin plikt via
skattsedeln enligt de bedömningar av förmågan som Rådet
bestämt. Patienter gör sin plikt i väntelistan enligt de bedömningar
av behovet som Rådet fastställt. En dag måste de två mötas, så vi
har inte råd att låta patienter begå kostsamma misstag med folkets
pengar.”
Ett skrik av smärta ekade i rummet och mer blod rann ned i
golvbrunnen. Någon delade ut order och kirurgen fick mer
instrument och kompresser. En bekymrad min spred sig över
doktorns ansikte där hon stod bredvid Jonatan. ”Jag känner hans
smärta,” mumlade hon.
”Hur får man en licens,” frågade Jonatan, ”för att fatta dessa
livsavgörande beslut åt människor?”