Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Trettioandra kapitlet
Doktrinär
Jonatan följde med Georges sällskap genom Lordernas Palats och
ut på gatan i jakt på läkarhjälp. Mitt emot palatset upptog en lång,
vit byggnad större delen av ett kvarter. Gruppen öppnade första
bästa dörr och försvann in när ett ångestfyllt skrik hördes från ett
öppet fönster halvvägs nedför kvarteret. Jonatan satte fart längs
trottoaren och nådde fönstret samtidigt som fönsterluckorna
stängdes. Han fick tag i en av luckorna och lyckades hålla den
öppen.
”Försvinn härifrån,” gastade en stor, mammig kvinna inifrån.
Hennes argt röda ansikte utgjorde en bjärt kontrast till den vita
uniformen som täckte henne från topp till tå.
”Vad är det som pågår här inne?” envisades Jonatan. ”Vem är det
som skriker?”
”Det har du inte med att göra. Släpp nu!”
Desperat höll Jonatan hårdare om luckan. ”Inte förrän du säger vad
du håller på med! Du gör illa någon!”
”Naturligtvis gör vi någon illa,” sade kvinnan. ”Hur skall vi annars
kunna bota dem? Lita på mig, jag är läkare.”
Så sant som det var sagt, Jonatan såg kvinnans namn och titel
broderade på uniformen – dr Abigail Flexner. Jonatan flämtade till,
”Skadar du människor för att bota dem? Varför kan du inte låta
dem vara ifred i stället?”
”Vi måste döda demonerna och ibland kan det inte hjälpas att även
patienten får lida,” förklarade doktorn som om det vore den mest
självklara sak. Doktorn såg sig frustrerat omkring efter hjälp med
att få undan den näsvisa ynglingen. ”Åh, okej då,” sade hon
uppgivet. ”Jag skall bevisa för dig att vi hjälper människor. Gå runt
till sidodörren så skall jag ta med dig på en instruktionsrunda.”