Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Nummer två höjde på ena ögonbrynet och fortsatte sedan utan att
bry sig om Jonatans fråga. ”Vi fyller i ett antal formulär och sätter
bokstäverna ’BPA’ efter företagsnamnet.” Nummer två kämpade
för att öppna sin portfölj, ur vilken han tog fram en bunt papper,
utan att ta av på farten. ”Vilket påminner mig om att Er underskrift
behövs. Herr Selden, var vänlig och skriv under på den streckade
linjen.”
Fascinerad av fackspråket frågade Jonatan, ”Vad innebär ’BPA’?”
samtidigt som han snubblande försökte hänga med i Georges takt.
”’BPA’ betyder ’Begränsat personligt ansvar,’” sade Nummer två.
”Om herr Selden registrerar sitt företag kan han i en stämning som
mest förlora de pengar han investerat i bolaget. Resten av hans
förmögenhet är skyddad från förluster. Det är ett slags försäkring
som rådet säljer för en extra skatt. Eftersom rådet begränsar risken
för förluster kommer fler människor investera i vårt företag och de
kommer inte bry sig särskilt mycket om vad vi gör.”
”Det värsta som kan hända,” kommenterade George, ”är att vi får
klappa ihop och lämna företaget. Sedan startar vi ett nytt under ett
annat namn. Ganska smart, va?”
Just då fick George syn på en väldigt attraktiv ung dam som kom
gående mot dem. Hon hade fler kurvor än vad som borde vara
tillåtet på en allmän gata och när hon gick framhävdes varenda en.
När George vände sig om för att titta efter henne snubblade han
och klämde sina perfekt vårdade fingrar mot väggen. ”Aou!” skrek
han plågsamt, med ben och armar i alla möjliga vinklar. När han
försökte resa sig från golvet klagade han över en akut smärta i
handen och i ryggslutet. Advokaterna svärmade kring honom och
talade upphetsat till varandra. Några hjälpte George att samla ihop
saker han tappat ur fickorna medan andra hastigt skrev ner detaljer
och ritade sketcher över platsen.
”Jag tänker stämma!” skrek George och höll upphetsat sina
blåslagna och blödande fingrar i en silkesnäsduk. ”Jag tänker