Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

George bröstade upp sig och förklarade, ”Det är bara det mest
värdefulla papperet på Korrumpe. Rådet har gett mig exklusiv rätt
till en ny revolutionerande idé för hur man fäller träd. Ingen får
använda en vassmetallpåpinne utan mitt medgivande. Jag kommer
bli snuskigt rik!”
”När uppfann Ni den?”
”Åh, det var inte jag som kom på själva idén. Det var Charlie
Goodyear, må han vila i frid, som satte samman alltsammans och
lämnade in en ansökan till Departementet för kontroll av idéer.
Han dog innan papperna färdigbehandlats och jag betalade
Charlies änka en struntsumma för rätten till ansökan och den
investeringen har snart betalat sig!” Med en gest åt flocken av män,
som krupit ihop i hörnet, tillade George, ”Charlie skulle aldrig haft
råd att anlita den här horden av advokater själv.”
”Så, vem förlorade omröstningen?” frågade Jonatan.
”Många!” George tittade uppåt taket med halvslutna ögon och
räknade i huvudet. ”Det måste var, tja, åtminstone trettiofyra andra
som påstod att de har tänkt på den här grejen före mig – eh, före
Charlie menar jag. Några sade att det var nästa logiska steg efter
upptäckten av stenpåpinne. Ha! Till och med Charlies farmor
protesterade och sade att det var hon som hade möjliggjort för
Charlies upptäckt. Och någon sciencefictionförfattare försökte ge
sig in i kampen genom att påstå att Charlie stulit idéer från
honom.”
George slutade tala tillräckligt länge för att blåsa på sitt kaffe.
”Men den här sista domstolsförhandlingen var den svåraste.
Käranden menade att hennes far för länge sedan hade satt ihop trä
och metall. Jag kommer inte ens ihåg vad hon heter längre.”
Jonatan svalde hårt och tänkte på mötet med skogsarbetarna. Han
mindes incidenten med den kvinnliga skogsarbetaren. ”Hette
kvinnan Andersson?”