Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Tjugonionde kapitlet
Bus eller godis
Med sorg i hjärtat och inte så lite rädsla – han var trots allt en
ovälkommen ny nykomling – fortsatte Jonatan vandringen genom
Lordernas Palats, ett palats med fler rum och salar än en labyrint.
Jonatan började ana lukten av något utsökt – kaffe och nybakat
bröd! Han lät näsan leda honom vidare och strax kom han till en
stor möteshall där ett flertal äldre män och kvinnor var inbegripna i
en diskussion. De argumenterade och hötte med nävarna i ilska.
Några höll varandra i handen medan de grät.
”Vad har hänt?” frågade Jonatan, med ena ögat åt en enorm korg
som stod i mitten av hallen. Den nådde nästan upp till taket.
”Varför är ni så upprörda?”
De flesta brydde sig inte om honom utan fortsatte stöna och
beklaga sig för varandra, men en allvarlig man ställde sig sakta upp
och gick fram till Jonatan. ”Den där uppblåsta lorden,” knotade
han, ”han har gjort det igen! Han lurade oss!”
”Vad har han gjort?” frågade Jonatan.
”För åratal sedan,” sade den gamle mannen sarkastiskt, ”berättade
Höge lord Ponzi för oss om ett omfattande program som skulle
förhindra att någon gick hungrig på ålderns höst. Låter bra, va?”
Jonatan nickade instämmande.
”Ja, det var vad vi alla också trodde. Humph!” fnös mannen
förargat. ”Under dödshot beordrades alla, utom den där höge och
mäktiga Carlo Ponzi och hans Råd, att varje vecka bidra med
skivor av bröd till denna jättekorg. Den kallas Allmänna Tjänste
Korgen. De som fyllt 65 år och pensionerat sig kunde börja ta bröd
ur Allmänna Tjänste Korgen.”
”Alla utom lord Ponzi och hans Råd bidrog?” upprepade Jonatan.