Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

In genom dörrarna stormade just då två män i stela kostymer. Med
sig hade de två skräckinjagande svarta hundar som hela tiden drog
i sina koppel. De gick direkt fram till fru Siv, som sjönk ihop av
skräck inför hundarnas tunga andhämtning och deras dreglande
huggtänder. En av dem tecknade åt vakterna att låsa upp hennes
fotbojor. Med en djupt monoton röst läste han från ett papper,
”Bästa fru Siv, vi bellagar..” Han stannade upp och visade pappret
för den andre mannen, viskade, sedan började han om. ”Bästa fru
Siv, vi beklagar djupt och ber ödmjukt om ursäkt för detta
olyckliga missförstånd. Fru Siv, ni kan vara säker på att ärendet
behandlas på högsta ort.”
Synbart lättad följde hon snabbt de båda männen ner längs hallen
utan att våga säga ett ord till Jiyo eller Shar. De andra tittade
stillatigande på. Tystnaden bröts endast av rasslet från en otålig
kedja. När fru Siv hade försvunnit ur synhåll vände sig vakterna
mot Jiyo och Shar och lösgjorde dem från de andra fångarna.
Sedan skilde vakterna de två fångarna åt och föste dem var för sig i
motsatt riktning från vägen fru Siv hade tagit. ”Iväg med er,
slödder, tillbaks dit ni kom ifrån.”
”Vi inget ont,” bönföll Shar. ”Vi dö.”
”Inte av min hand,” mumlade vakten.
Fiskekvinnan väntade tills de hade hunnit ut i trapphallen och
dörren hade slagit igen bakom dem, sedan mumlade hon tyst, ”Jo,
det är det.”
Jonatan darrade en aning och tänkte på vilket öde som väntade
paret och kanske även honom själv. Han tittade upp och frågade
kvinnan, ”Så alla som sitter på bänken är här för att de inte hade
tillstånd att arbeta?”
Kvinnan pekade längs raden mot en ung man som satt med ansiktet
begravt i händerna, och svarade, ”Om du ser det på det sättet är
han undantaget. Myndigheterna kräver att han skall ta värvning
som soldat. Han vägrade – så han kedjades fast med oss andra.”