Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

”Så att det blir lättare för dem att komma in i din affär? Äger du
kunderna Jack? Ja, visst, jag stod på stadens mark. Den skall ju
tillhöra alla, men det gör den inte, eller hur Jack? Den tillhör dem
som Lordernas Råd favoriserar.”
Jonatan mindes fiskaren som hade sagt att om sjön tillhör alla så
tillhör den i själva verket ingen. Bortsett från lordernas vänner,
förstås.
Jack sade föraktfullt, ”Men du betalar inte de höga fastighetsskatter
vi affärsinnehavare behöver betala!”
”Vems fel är de höga skatterna? Inte mitt!” invände månglaren
irriterat.
Jonatan bröt in med en fråga i hopp om att lugna ner diskussionen.
”Så de grep er, bara så där?”
”Åh, jag fick ett par varningar först. Men jag är inte mycket för att
dansa efter deras pipa. Vilka tror de att de är, mina herrar? Jag
försöker arbeta för mig själv, inte åt någon nyfiken chef. Hur som
helst, stadens djurpark är okej. Jag behöver inte arbeta, jag får
bostad och tre mål mat om dagen på affärsinnehavarnas bekostnad.
Konstigt nog så tror fängelsedirektören att han gör mig en tjänst.
Han säger att de skall rehabilitera mig så att jag kan bidra till
samhället. Han talar förstås om skatter, inte om blommor.”
”Kanske behöver du bara göra samhällstjänst,” muttrade Jack.
”Jag gjorde en samhällstjänst,” svarade blomförsäljaren.
Den unga pojken började snyfta. ”Tror du att de skickar mig också
till djurparken?”
”Oroa dig inte grabben,” tröstade blomförsäljaren. ”Om de gör det,
kommer du garanterat lära dig ett praktiskt yrke – och inte ett som
fängelsedirektören tänkt sig.”
Jonatan vände sig mot en grupp kvinnor i overaller som satt intill.
”Varför är ni här?”