Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

”Bästa skolorna? Omöjligt att jämföra då det inte finns några
alternativ. Lady Tweed skickade sina barn till landsbygden för
lektioner medan myndigheterna tilldelar våra barn den närmaste
allmänna skolan. Lärare som förebilder? Ha! Studenterna måste
sitta tysta och lyda order i tolv år och de får bokstavsbetyg och
pappersstjärnor som tack för besväret. Om en lärare fick
pappersstjärnor i stället för en lönecheck, skulle han kalla det
slaveri och gå ut i strejk! ’Lyser upp vägen mot demokrati?’ Inte en
chans! Förebilden i klassrummet är envälde.”
Lady Tweed sänkte ödmjukt huvudet, ”… ni har nu nått fram till
denna milstolpe i era liv. Varenda en av oss inser att vår röst endast
är en bland många i mänsklighetens kör. Vi vet att brutal
konkurrens och en hänsynslös, girig kamp för att nå toppen inte har
en plats i dagens värld. För oss är den finaste egenskapen offret.
Offer inför andras behov, offer till fördel för det stora flertalet som
är mindre lyckosamma …”
Kvinnan nästan skrek av förtjusning. ”Se hur studenterna kämpar!
Vilken guldgruva av motsägelser! ’Mänsklighetens kör’? ’Offer’? I
skolan fick de alltid lära sig att göra sitt bästa, att försöka vinna.
Och Tweed själv, hon är ingen latmask. Hon är den mest
högljudda, mest krävande och skrupelfria av dem alla. Hon har
lyckats slå sig fram till en ledande position med hjälp av alla
smarta manöver du kan föreställa dig. Studenterna framme på
scenen vet att de inte kommit så här långt genom att offra sina
betyg för de inkompetenta studenterna omkring dem.”
Jonatan lyckades inte få någon rätsida på vad kvinnan sade.
”Menar du att i skolan får eleverna lära sig att göra sitt bästa. Och
ändå, vid examen, säger lady Tweed åt dem att offra sig själva för
andras skull?”
”Nu har du fattat,” svarade kvinnan. ”Lady Tweed predikar om en
förändrad värld för studenterna. Från var och en efter förmåga och
till var och en efter behov. Det är deras framtid.”