Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Filip spärrade upp ögonen i förvåning. ”Åh, jag vet vem du är! Jag
har hört massor om er, frun. Detta är ingen mindre än den
regerande främste väljaren; innehavren av rekordet i antalet
lämnade röster; mästaren i Korrumpes val. Mina damer och herrar,
vi har den stora äran att få möta ingen mindre än Birgit Svensson!”
Än en gång svarade publiken, som på befallning, med generösa
applåder, fast några smet ut genom bakdörren. Andra dolde sina
gäspningar bakom programblad.
”Fru Svensson,” sade konferencieren, ”jag vill ställa en fråga, som
säkert alla funderar över.” Han gjorde ett uppehåll. Lugnet sänkte
sig över salen och Filip ställde sin fråga så tydligt att alla kunde
höra. Han sade, ”Varför har Ni röstat så konsekvent i alla år?”
Hennes ansikte utstrålade inget annat än oskuldsfullhet när Birgit
med mjuk och vänlig röst svarade, ”Jo, herrn, det är min plikt att
rösta – det är vad Rådet säger till mig. De säger att det inte spelar
någon roll vem jag röstar på så länge jag röstar. Så jag röstar. Jag
har röstat i varje val sedan jag blev myndig, i dag för femtio år
sedan.”
”Wow!” svarade Filip. ”Femtio år! Är inte det otroligt, eller vad
säger ni, gott folk!” Publiken klappade återigen. ”Men låt ställa
den mest primära väljarfrågan. Det finns ett ordspråk, som säger:
’Av två onda ting är även det mindre onda ont.’ Säg mig uppriktigt,
fru Svensson, röstar Ni även när Ni inte tycker om någon av
kandidaterna?”
”Varje gång, herrn. Min pappa sade en gång att om jag inte röstade
så hade jag ingen rätt att klaga över de valda ledarna. Jag röstar för
att behålla min rätt att klaga.”
”Vad sägs om det, gott folk! Säg mig nu uppriktigt, fru Svensson,
tror Ni på hans löften?” Filip gjorde en gest med handen åt Jocke
Kandidats håll.