Bohusarvet 2011-2 - Bohusläns hembygdsförbund

Bohusarvet 

Tidskrift för Bohusläns Hembygdsförbund 2011:2 

Bohusarvet..indd 0 -0 -0 0 : :

Bohusarvet 

Ansvarig utgivare 

Ulla Swedberg 

Redaktör 

Marika Russberg, 0522–65 65 14 

marika.russberg@vgregion.se 

Grafisk form och layout 

Ove Drejenstam 

och Oppenheim Media AB 

Redaktionsråd 

Ove Drejenstam Marika Russberg 

Lars Rydbom Ulrica Wallin 

Prenumeration 

Bohusarvet utkommer med 4 nr/år. 

Prenumerationspris: 100 kr/år. 

Bohusarvet ingår i medlemsskap i Bohusläns 

Hembygdsförbund inkl. Årsboken 

Bohuslän för 300 kr/år. 

Vill du prenumerera? Kontakta 

Hembygdsförbundets kansli: 

bohuslans.hembygdsforbund@vgregion.se 

0522–65 65 61 (mån–tis, tor–fre kl 09–14). 

Tryck: 

Risbergs, Uddevalla, 2011 

ISSN 1654-2274 

Bohusläns 

Hembygdsförbund 

Kansli: 

Unni Andersson, 0522–65 65 61 

Adress 

Box 403, 451 19 Uddevalla 

E-post: 

bohuslans.hembygdsforbund@vgregion.se 

Hemsida: 

www.hembygdbohus.se 

Plusgiro: 52 31 88-1 

Bankgiro: 303-8486 

Redaktionen förbehåller sig rätten att 

redigera och förkorta inkommet material. 

Ur innehållet 

Kungälvs Musei Vänner på utflykt 3 

Besök på Burås Kvarn, Glöskärs hamn och Ingelas Trädgård. 

Sill – mycket mer än ett gott tilltugg 4 

Sillen är en förutsättning för att många av kustsamhällena 

blev till. 

Storytelling i Sverige och Indien 8 

Ett samarbete kring berättande, mellan Västra Götaland 

och den indiska delstaten Karnataka. 

Trip – en ny mötesplats 9 

Aktörer inom turistnäringen kan träffas virtuellt på www.trip.se 

Om ångaren Bohuslän 10 

En ångare med plats för upp till 492 passagerare. 

Trädgård på Morlanda Säteri fylls av liv 16 

Delar av trädgården renoveras för att visas för allmänheten. 

Trädgårdshistoria 18 

1600- och 1700-talen. 

Design visas i Milano 20 

Formgivare från Västra Götaland deltar på Möbelmässan. 

Utställningen Fri och ledig!? 21 

Bohusläns museum vill få besökarna att tänka till 

om sin lediga tid. 

Läckande vrak kan skada miljön 22 

Skadliga ämnen kan när som helst släppas ut ur vrak som ligger 

och rostar på havets botten. 

Galgeberget ska grävas ut 23 

Avrättningsplatsen i Munkedal användes från 1500-talet. 

Granskning av Käringön 24 

SvD-skribent lever ö-liv år 1904. 

Kronprinsessan besökte Öckerö 28 

Fullt hus i hembygdsgården under det kungliga besöket. 

Årets bok och Årets skrift 30 

Bok om rebellpoet och skrift med kalejdoskopiska bilder. 

Boktips 32 

Böcker om Hönö, tillgänglighet och Stenungs Torg. 

Årets bilder 33 

Visar bland annat häxor på besök. 

Främre omslag: Bohuslänska kulturhistoriska sällskapet Vikarvets sjöbod. 

Foto: Sofie Heimdal 

Bakre omslag: Mulle Meck på Nääs. 

Bohusarvet..indd 0 -0 -0 0 : : 0

Vad tycker du – kära läsare? 

Kanske såg du i förra numret av Bohusarvet 

att det har bildats ett redaktionsråd 

för tidskriften? Vi vill veta 

vad du tycker om Bohusarvet och vad 

du vill läsa om i kommande nummer. 

Kontaktuppgifter hittar du här intill. 

I detta nummer kan du läsa om sill och 

storytelling, följa med till Morlanda säte- 

Utflykt till Burås kvarn, 

Glöskärs hamn 

och Ingelas Trädgård 

Trots regntunga skyar for en skara från 

Kungälvs Musei Vänner på utflykt till 

Burås kvarn i Torsby. Men där var det 

strålande sol! Kvarnen sticker numera 

upp ur tät grönska, som försvårar möjligheten 

att få nog med vind till att driva 

kvarnvingarna runt – här borde återställas 

del av den natur som tidigare fanns. 

Kvarngruppen i Burås Hembygdsgille 

Burås kvarn. 

Foto: Marika Russberg 

ris trädgård och till Mulle Meck-verkstan 

på Nääs, fördjupa dig i artiklar om ångbåtar, 

spelmän och livet på havsbadorten 

Käringön i början av 1900-talet. Och så 

lite om kunglig glans över Öckerö… 

Som vanligt blir det också tips på böcker, 

utställningar och kurser och lite till. 

Just den blandningen som Bohusar- 

guidade oss och visade kvarnens uppbyggnad 

och hur allt fungerade, ja, 

man till och med vevade runt den stora 

hättan på kvarnen där vingarna är fästa. 

Det har funnits kvarn på berget sedan 

1700-talet, men 1946 malde Johan 

Alexandersson den sista säcken. 

Det var ett tungt jobb att först hissa 

upp säcken med säd, tömma den i mälttråget 

och sedan rikta in både malstenar 

och mältränna och inte minst hålla 

kontroll på den färdigmalda säden. En 

väderkvarn var ju helt beroende av vinden 

och det kunde ta lång tid att fylla 

en säck, men 

när den var klar 

hängde mjölnaren 

ut en tom 

säck på utsidan 

så att alla kunde 

se att nu var 

mjölet färdigmalet. 

Hela trämaskineriet 

är ett 

mycket sinnrikt 

och funktionsdugligt 

system. 

Här har det nu 

30-åriga Burås 

Bygdegille med 

sina 200 medlemmar 

och 

med ordf. Sonja 

Dahlberg i spetsen 

utfört ett 

förnämligt arbete 

vet hoppas att du som läsare blir inspirerad 

och intresserad av. 

Ha en riktigt skön sommar! 

Nästa nummer av Bohusarvet kommer 

i september/oktober. 

Marika Russberg 

Redaktör 

med att få kvarnen i driftmöjligt skick 

efter både stormar, respektlöst sommarboende 

och blixtnedslag. Vi ser fram 

emot den dokumentation av kvarnen 

som är under arbete. Ett helt igenom 

gediget kulturarvsarbete. 

Vid Glöskärs hamn berättade Birgitta 

Arkenback livfullt om hamnens betydelse 

genom århundraden och om 

hur Glöskärs byalags bryggförening 

till slut fick tillstånd att göra i ordning 

hamnen. Vid 1784 års jordskifte skrev 

man in rätten till fiske och hamn. Nu 

måste alla delägare i den samfällda 

marken kontaktas innan man kunde 

påbörja arbetet. Till sist hittade man 

den siste – i Kenya! 

Nu vilar en uppbyggd dansbana 

med bänkar och grillplats på den 

gamla 1700-talspiren och alla ägare 

till stamfastigheter har fått bra bryggor 

och man hyr också ut båtplatser 

till andra fastboende. En modern 

fortsättning på gammal byalagsgemenskap. 

De som önskade köpa växter eller 

bara njuta av vårens plantutbud fortsatte 

sedan till Ingelas Trädgård i Gloseby 

– vägen dit och hem gick på slingrande 

byväg genom ett naturskönt kustlandskap. 

Det är svårt att föreställa sig 

hur landskapet omformats genom att 

bli helt skogbevuxet, men vackert är det 

med försommargrönska och vitsippsbackar. 

Verna Rydén, ordf. Kungälvs Musei 

Vänner och vice ordf. BHF 


Målning i Fiskebäckskils kyrka. 

Foto: Kristina Jarnedal 

Sill till midsommar, jul och påsk – 

javisst, men sill är så mycket mer. 

Det pratas om nyttiga Omegan, men 

inte så ofta om hur gott det är med 

stekt salt sill med löksås eller sillbullar 

med sötsur korintsås. 

Idag fiskas ingen sill längre i havet utanför 

Fiskebäckskil och det finns heller 

ingen förädling av sill kvar. 

Utan sillen hade dock varken Fiskebäckskil 

eller merparten av andra kustsamhällen 

kommit till. 

1500-tal 

Skaftö har varit bebott i flera tusen år. I 

en jordebok från 1388 nämns gårdarna 

Fiskebäck, Grönskhult, Fossa, Backa, 

Skaftö och Stuveröd. Under den första 

stora sillperioden 1556-1588 fanns 

bebyggelse i Fiskebäckskil, men när de 

första människorna/fiskarna flyttade 

Sill i Fiskebäckskil 

ner till vattnet vet vi inte. På 1500-talet 

byggdes kyrka och i Ålborgs tullräkenskaper 

1575 finns 11 skeppare namngivna. 

Förmodligen fraktade de saltad 

sill till en början och kanske virke. 

1600-tal 

På 1600-talet kom Bohuslän under 

svensk krona. Margareta Huitfeldt 

blev ägare till stora delar av landskapet 

och fick stor betydelse för utvecklingen 

i Fiskebäckskil. Hon lyckades 

lindra skattetrycket för strandsittarna 

under en tid när sillen tröt och hon 

uppmuntrade till handel och sjöfart. 

Pengar hon donerade till kyrkan blev 

grunden till en omfattande utlåningsverksamhet 

i begynnelseskedet av fraktfarten 

under 1800-talets första hälft. 

Margareta föddes på ett gods väster 

om nuvarande Oslo och kom att vistas 

mycket hos sin mormor på Sunds- 

by på Mjörn mellan Orust och Tjörn. 

Hennes far gifte om sig i Danmark och 

hon själv fann sin make där, men det 

var på Sundsby de bosatte sig. Hon bevakade 

sina rättigheter i stället för att 

utmana de nya styrandena. 

1700-tal med sill 

och trankokerier 

Efter en nedgång på 1600-talet kom 

nu den stora sillperioden. Sillen kom 

söderifrån och vid slutet av 1760-talet 

hade den hunnit till Skaftö. Människorna 

var rätt oförberedda, salt var 

en bristvara och tunnbindare saknades. 

Visst byggdes nya salterier, men framförallt 

trankokerier med massor med 

kittlar. På Blåbergsholmen ett par, på 

den lilla Råttholmen åtta kittlar och 

rökeri, på Mansholmen nio kittlar. På 

många platser var det stadsbor som stod 

för kittlarna. Så var det på Råttholmen 


med ägare från Uddevalla och på Blåbergsholmen 

ägde patron Smith från 

Strömstad anläggningen. Johan Didricksson 

var den som drev den. (Han 

flyttade sedan över vattnet till Hölen 

som han döpte till Kristineberg efter sin 

hustru Christina. Han var köpman, salteriägare 

och hemmansägare men också 

redare.) På Mansholmen var det år 

1776 ortsbor som hade kittlar. Oljan 

lyste upp gatorna i Paris och London. 

I Kungliga Vetenskapsakademiens 

handlingar år 1817 beskriver Pehr König 

Saltkjälleviks Trankokeri (Käll- 

viken). Förmodligen gick det till på 

liknande sätt överallt. 

”När tranen skulle kokas, inpumpades 

vatten i proportion av två tredjedelar 

vatten mot en tredjedel sill. En del 

kokerier hade något mindre vatten än 

sill. Så snart vattnet var uppkokt, stjelp- 

tes sillen däruti och omrördes till den 

blev alldeles sönderkokt. Två man voro 

tillräckliga, att med hvar sin, på 6 alnar 

långa skaft eller spakar fästade, breda 

kopparspade hålla sillen jemt uppe. 

Då sillen uppskjöt från botten upphörde 

man att omröra. Fettet, som därefter 

började flyta ovanpå, afskummades 

med en stor, vid och flat kopparslef, 

och slogs först i en så kallad klartunna, 

som stod på sin botten upprät, och 

Vadräckan och bad på Mansholmen. 

sedan den fällt allt grumset och vatten 

till botten, aftappades den på tunnfat 

af ek (af 60 kannors rymd) medelst en 

tappkran, insatt i klartunnan en tredjedel 

från bottnen af kärilets höjd. Så 

snart allt fettet var afskummat, släcktes 

elden, dörrarna för eldrummet tillslötos 

och sillen utsläpptes med rännor 

i Grumsdammen. Under detta 

gafs kallt vatten ur pumparne i ketteln, 

hvilken, sedan allt grumset utflutit, 

sköljdes, hvarpå kranen tillvreds, 

vatten påtappades. Sill instjelptes och 

kokningen började ånyo. På väl inrättade 

Trankok åtgingo 6 timmar till en 

sådan kokning och skumning, så att 4 

kok kunde ske om dygnet, eljest vanligtvis 

3 kok. Kokningen borde rätteligen 

ske med torf och grova stenkol eller 

så kallade fyrkol, och ved nyttjades 

blott till antändning. Bättre inrättning 

vid eldningen hade utan tvifvel tillåtit 

mer sparsamhetmed bränsle --- En 

tunna sill, som höll 80 kannor, gaf i 

början 8 kannor Tran.” 

Faktum är att bränsletillgången minskade 

drastiskt under trankokeriåren. 

Trangrumsacten på 1760-talet föreskrev 

att det skulle finnas grumsedammar 

för att ta samla avfallet i. Det var 

omöjligt att ordna på Mansholmen. 

Kittlarna flyttades till Sälvik, Pinne- 

berget, Klubban (både kokeri och salteri) 

och till Sandvik (Östersidan). 

1787 återstod två kittlar på Mansholmen. 

En mängd protestskrivelser kom 

in, bland annat en från Fiskebäckskil, 

här återgiven med mindre justering av 

stavningen. 

Att ej mindre vi, än våra förfäder 

och företrädare, efter urgammalt 

bruk här på fiskeläget Fiskebäckskil, 

alla år vid våra bryggor och 

sjöbodar, utkastat i sjön allt det onyttiga, 

såsom ryggben, oftast över en tum 

tjocka, och inmäte med mera av den 

s k storfisken, bestående av torsk, långor, 

råckor och helgeflundror, som blivit 

använda till torkning eller insaltning 

efter tretton stora sjöbåtars fångst 

och allt detta avskräde, som på land 

kunnat göra otroligt stora högar, likväl 

här på stället i sjön så försvunnit att 

vi efter kort tid icke funnit de minsta 

kvarlevor, mycket mindre att vi på 

något sätt, varken uppgrunnat hamnar 

eller farleder eller förhindrat sill eller 

någon annan fiskefångst, det varder 

härigenom intygat. 

Såsom ock, att då vid de härstädes 

på en kringfluten holme, Mansholmen 

kallad, uppsatte åtta stycken trankok 

det i sjön utsläppte sillegrums innan 

den tiden författningen, angående 

grumsedammars anläggande utkom, på 

intet sätt som vi kunde förmärka hindrade 

sillfångsten, helst vi flere gånger 

på samma ställe, även som annan fisk 

såsom torsk, koljor, vitling och makrill 

med flere sorter till ganska större och 

ansenlig mängd fångade, då sillgrumset 

i sjön störtades, än sedermera skett eller 

efter den tiden, då trankoksägarna blevo 

förbjudna att på förr berörde ställe 

förrätta trankokning. 

Detta allt vilja vi och kunna vi med 

ed bestyrka, när som påfordras. 

Fiskebäckskil den 12 januari 1784 

Nils Jönsson Anders Persson 

Wellom Persson Olof Christensson 

Mårten Persson Hindrich Heljesson 

Att hamnefogden Nils Jönsson egen- 


Kittlarna på trankokeriet var stora. Vadlaget Tärnan. 

bart sätt – en räddning för bygden. 

händigt underskrivit förestående attest 

samt att Anders Persson, Wellom Persson, 

Olof Christensson, Mårten Persson 

och Hindrich Heljesson frivilligt 

låtit sina namn därunder teckna och 

att bemälte attestanter då denna attest 

för dem blivit uppläst, den samma till 

alla delar erkänt vara med deras uppgift 

lika betyga: 

J.Sörensson 

Carl Johansson i Gunneröd 

Säsongsfiske 

Sillfisket var säsongsfiske – sillen kom 

under sen höst och fanns kvar till tidig 

vårvinter. Övriga delar av året fiskades 

torsk, kolja och makrill. I Claes Krantz 

tidningssamlingar kan vi läsa bland annat: 

År 1774 januari månad låg Åbyfjorden 

tillfrusen och sedan åtta dagar hade 

man kört över isen med häst och släde, 

då isen den 15 i fjordens inre del blev alldeles 

uppbruten av sill på en sträcka av 

1/10 mil. En bonde som förut kört över 

isen, kunde på återresan med händerna 

ösa släden full med sill som låg på iskanten. 

Sillen lär ha varit jagad av valar. 

1749, innan sillen kom, hade Fiskebäckskil 

191 invånare, Östersidan ett 

20-tal. 1805 hade befolkningen ökat 

till 821 personer. 

När sillen försvann igen 1809 kan 

man räkna tio silluppköpare från Fiskebäckskil 

och fem från Östersidan. 

Under 1800-talet utvecklades sedan 

sjöfartssamhället på ett nästan ofatt- 

Sill på 1800-talet, landvadar 

och snörpvad 

Under 1700-talet var uppköparna 

tvungna att ha licens, men så verkar 

det inte ha varit på 1800-talet. Köparna 

seglade efter vadarna. I november 1877 

överraskade sillen plötsligt igen. Hittills 

hade fiskarna använt sig av landvadar. 

Hösten 1882 introducerades snörpvaden 

i Bohuslän. (I Norge redan 1879- 

80). Men snörpvadarna var oanvändbara 

då sillen gick långt in i fjordarna och 

flera ändrades till landvadar eller lades i 

reserv. Från 1896-97 gick sillen inte så 

nära land och då blev snörpvaden det 

dominerande redskapet. 

Gödsel 

Vintern 1884-85 fick fiskarna så mycket 

att det blev svårt med avsättningen. 

Stora mängder såldes billigt till bönder 

och användes för att gödsla med. 

Telegrafstation 

År 1887-88 bildades en förening för fiskets 

främjande. Dr A.V. Ljungman motionerade 

i riksdagen om att den pågående 

telefon- och telegrafstationen behövde 

påskyndas och att den måste dras ut till 

Fiskebäckskil så att man snabbt kunde 

få ut meddelanden om sillfångsten till 

marknadens intressenter. Riksdagen biföll 

framställningen och anslog 24 000 kr för 

ändamålet. Den 22 september 1888 kan 

man läsa i Bohusläningen att telefonnätet 

vidgats med Fiskebäckskil, Grundsund, 

Gullholmen, Klädesholmen och Rönnäng, 

vilka alla hade förbindelse med Varekils 

telegrafstation. Ledning har utlagts 

mellan Lysekil och Malmön. 

Vadlagen hade fantasifulla namn 

som Villig, Delfin, Leo och Foglen, 

Skottarne, Kollarne, Lurarne, Korparne, 

Björnarne, Heljarne och Framåt. 

Tur och otur 

Hur det var med det religiösa och kyrkans 

makt kan man undra. Evald Johansson 

intervjuade 1941 människor 

födda vid mitten av 1800-talet om fiske 

i äldre tid på Skaftö. Artikeln publicerades 

i Bohusläns Hembygdsförbunds 

Årsskrift 1971 och finns som särtryck. 

Flera sa att om man fiskade på söndag 

så var man säker på att få, och man fick 

god tur på måndag. Torsdag höll de alltid 

för att det var otur med. En sa: - Jag 

har då aldrig hört att det var farligt att 

fiska på freda’n, men jag har hört att de 

gärna ville fiska på långfreda’n, men det 

vet jag inte varför. 

Sedan vittnade de förstås om hur 

meningslöst det var att ge sig ut om de 

mötte en kvinna, särskilt en namngiven. 

Fast drömma om en annan kvinna 

gav alltid god fångst. En präst i båten 

var för det mesta förödande. De 

tyckte inte om att någon gick över fiskeredskapen, 

och de tyckte inte om 

ifall katten kommit ilag med garnen. 


Fånglinan fick förstås inte släpa i vattnet 

efter dem då de rodde. 

Hur gick fisket med landvad till? 

Hilmer Olsson från Stockevik berättade 

att i varje lag fanns det tre båtar. Vadbåten, 

som var störst, tågkågen och lännekågen. 

I vadbåten var sex man och tre var 

i de andra. Var det sill och de skulle kasta 

så kunde de inte kasta längre ut än att tåget 

räckte i land. Men det kunde hända 

att de hade 300 famnar tåg. De fick ge 

akt på hur strömmen satte vaden så att 

det inte blev för slackt. De rodde iland 

och belade båtarna och började hala in. 

”Efter som vi fick vaden iland, så flyttades 

båtarna ihop så vi fick ”kräppt” ihop 

armarna så mycket som möjligt, och då 

vi fått armarna in till land, så for vi ut för 

att känna hur mycket sill som fanns. Så 

när vi visste hur mycket vi hade så började 

de ackordera. Då gick brusen (den 

utsedde förmannen) ombord på jakterna 

och domdera. En sup här och en sup 

där… När de var överens om priset började 

de lasta. Då hade de en liten vad 

som de kastade inne i den stora…. Då 

fisket var slut på eftervintern brukade de 

ha en vadbal, och då ”höll de på att supa 

och dansa för natten.” 

Vår närmaste silloljefabrik var Bohus, 

som byggdes i Rödbergsvik. Den var utrustad 

med toppmoderna maskiner men 

drevs bara ett par säsonger eftersom sillen 

uteblev 1898. 1913 revs den. 

Storhetstiden för sillen tog slut. Redan 

1897 duggade konkurserna tätt 

vid salterierna och guanofabrikerna, 

alltså silloljefabrikerna. Efter några år 

blev det bättre igen och det höll i sig 

under några år. 

Lyckes konservfabriks första anläggning. 

Skärsalen i Lyckes konservfabrik. 

Vadräckor 

Föreningen Sjöstjärnan håller vadräckan 

på Ankarskär innanför Mansholmen 

i skick. I jämförelse med föreningens 

övriga minnesmärken, ”fornstugan” 

och väderkvarnen, är vadräckan relativt 

ny. Runt sekelskiftet 1900 syns inga vadräckor 

på fotografier. Under åren därefter 

byggdes flera vid Långgap, Pinneberget 

(där de också torkade barkade 

segel), Klubban och på Ankarskär. Idag 

återstår bara den på Ankarskär. 

Lyckes konservfabrik 

på Östersidan 

År 1901 köpte Emil Bernhard Lycke 

från Lysekil ett hus med magasin på 

Sandvik på Östersidan. Där öppnade 

han livsmedelsbutik med sina söner 

Knut och Engelbrekt. Redan 1902 lades 

handeln ner och den konservfabrik 

Lycke hade startat i Lysekil flyttades 

hit. E.B. Lycke dog 1912, men sönerna 

hade tagit över fabriken året innan. 

Det var inte storsill utan lilla skarpsillen, 

som lämnade råvara till den första 

konservindustrin. Rex Ansjovis var 

hela tiden paradmärket! Fabrikation 

av sillkonserver är säsongsverksamhet 

eftersom både skarpsill och sill fiskas 

under kortare perioder av året. Skarpsill 

går, eller snarare, gick in i fjordarna 

under hösten. Man fiskade först med 

landvad, senare med snörpvad och 

trål. Vadbåtarna landade sina fångster 

direkt vid bryggan där Knut Lycke bedömde 

sillen och gjorde sina uppköp. 

Storsillfiske var ett vinterfiske. Med 

motorförsedda båtar och snörpvad 

kunde sillen fångas längre ut. Islandsfisket 

började på 1920-talet. 

Huset som E.B. Lycke köpte 1901 

revs 1917 och det stora tvåvåningshuset 

byggdes. Det gamla magasinet byggdes 

ut till en större fabriksbyggnad i trä med 

en lång brygga utanför. I bottenvåningen 

fanns tre inläggningssalar där skärerskorna 

skötte inläggningen. Där fanns 

också kontoret. När elektrisk ström installerades 

i början av 1920-talet beslöt 

man att tillverka burkar i verkstaden 

på andra våningen. 1933 flyttades 

burktillverkningen till en ny tegelbyggnad. 

Från 1940-talet blev det billigare 

att låta PLM i Lysekil göra burkarna. 

Falsa locken fick de förstås fortsätta 

med på plats. Betongbyggnaden söder 

om fabriken kom till 1945. Kyllager 

fanns längst ner och kontor i mellanvåningen. 

Konservfabrikens era tog slut i en 

konkurs 1966. 

Text: Kristina Jarnedal, 

ordf. Föreningen Sjöstjärnan, 

Fiskebäckskil 

Bilder: Föreningen Sjöstjärnan 

Bohusarvet..indd 0 -0 -0 0 : :0

Kulturellt utbyte kring berättande 

I Västra Götalandsregionen pågår 

nu ett samarbete kring berättande 

med delstaten Karnataka i södra Indien. 

Samarbetet omfattar flera kulturområden 

och ett av dessa är berättarteknik. 

Konsten att berätta 

kan användas både som ett pedagogiskt 

verktyg men också som en social 

uttrycksform. Projektet har inriktats 

till att främst beröra barn och 

unga men det har getts möjlighet 

för den som är intresserad att delta 

i aktiviteter runt om i regionen. 

Samarbetets framväxt 

Västra Götalandsregionens tecknade 

2009 ett avtal om ett treårigt utbyte 

med delstaten Karnataka i Indien. De 

områden som har ingått i samarbetet 

är design, film, danskonst och ”storytelling” 

som är en typ av berättarteknik 

som går ut på att lära sig genom berättelser. 

Ylva Gustavsson som jobbar på 

kultursekretariatet i Västra Götalandsregionen 

har varit med och drivit projektet 

och är mycket nöjd med samarbetet 

som har varit givande för båda 

Mona, Emma och Sabina i Bangalore. 

Foto: Ola Henricsson 

parter. Att använda berättandet i skolan 

är inget nytt här i Sverige, säger Ola 

Henricsson som under flera år har använt 

sig av berättelser i sitt arbete som 

lärare. Tillsammans med en grupp lärare, 

pedagoger och forskare har han bildat 

föreningen Berättande pedagoger 

som jobbar för att fler lärare ska arbeta 

med berättarteknik. Eftersom Ola hade 

lång erfarenhet av att använda sig av berättande 

i skolan blev han inbjuden att 

delta i projektet. Studenterna Sabina 

Krasiqi, Emma Murselovic och Mona 

Jasim, som har haft Ola som lärare och 

under sin skoltid blivit vana berättare, 

har också deltagit i projektet. 

Bangalore 

Bangalore är huvudstad i delstaten 

Karnataka. Ylva förklarar ett en bidragande 

orsak till att just Bangalore valdes 

som samarbetspartner var att det 

finns anknytning till Sverige och Västra 

Götalandsregionen genom att flera 

företag har kontakter i området vilket 

var en bra grund för ett samarbete. 

Sabina, Emma och Mona fick genom 

projektet möjlighet att besöka Bangalore. 

Efter besöket har de fått en helt 

ny bild av Indien. Något som slog dem 

var hur modernt och fint det var men 

också hur väl insatta människorna de 

samtalade med var i omvärldsfrågor 

och hur kunniga de var om Sverige. 

Berättandet i Indien 

I Bangalore finns berättarcentret Kathalaya 

där det hålls kurser i berättande 

för lärare och pedagoger. På Kathalaya 

har de jobbat mycket med att använda 

berättandet som en pedagogisk metod 

och tack vare deras arbete har ämnet 

blivit ett obligatoriskt inslag i den indiska 

läroplanen för elever upp till årskurs 

tre. Det är ett relativt nytt inslag 

i läroplanen men det finns en mycket 

bred tradition av berättande i Indien. 

Emma berättar att hon var imponerad 

över hur även personer utan erfarenhet 

kunde ställa sig upp och berätta och 

bjuda på sig själva. 

Skillnader och likheter 

Mona beskriver skillnader i vårt sätt 

att berätta jämfört med att man i Indien 

använder sig av hela kroppen vid 

berättandet vilket innebär att åhöraren 

kan se scenariot framför sig. Ylva menar 

att vi i Sverige ofta är bättre på att 

berätta om mer vardagliga saker vilket 

gör att det går att använda ”storytelling” 

i många sammanhang. Ola har 

tagit del av berättelser från olika delar 

av världen och insett vilka stora likheter 

det finns; många gånger är det samma 

historia som framträder i olika kulturer 

och miljöer. I vissa avseenden har 

ändå Indien något att lära; berättandet 

används enbart som en pedagogisk 

metod upp till tredje klass. Han menar 

också att det finns stora fördelar med 

att använda berättandet även för äldre 

barn och vuxna, det är något som studenterna 

håller med om. 


Workshop. 

Foto: Mukesh Muhtu 

Vad har hänt? 

På flera platser runt om i Västra Götalandsregionen 

har det varit möjligt att ta 

del av samarbetet med Indien. Berättarfestivalen 

”Storywood” i november förra 

året gästades av berättare från Kathalaya 

som delade med sig av sina historier. Det 

har funnits möjligheter att delta i workshops 

för att lära sig mer om metoderna 

att lära genom berättande. På Bohusläns 

museum gavs möjlighet att lyssna 

till gästerna från Kathalaya och ta del av 

deras berättelser. I år kommer festivalen 

att hållas igen och därmed ges nya tillfällen 

att ta del av arbetet. 

Samarbetet med Indien har förlängts 

från de ursprungliga tre åren till ytterligare 

tre år. Förhoppningen är att de 

kontakter som knutits under perioden 

på sikt skall kunna bli självbärande 

och inte länge vara beroende av regionens 

avtal. Ett exempel på detta 

är lyckade elevutbyten som förhoppningsvis 

kommer att fortsätta. För studenterna 

har projektet inneburit att de 

har fått många nya vänner, från både 

Sverige och Indien. 

Berättandet behövs 

Det är inte bara i skolorna det finns 

Turistnäring + ett hållbart kulturarv = sant 

Nu finns en ny mötesplats för turistnäringen: 

Trip – utvecklingscenter för turistnäringen, 

www.trip.se, som är en interaktiv 

mötesplats för dem som arbetar 

inom turistnäringen eller för aktörer som 

vill skapa dialog med turistnäringen. 

De offentliga aktörer som på olika 

sätt bidrar till att utveckla rese- och 

turistnäringen på Trip är: Arbetsförmedlingen, 

Invest Sweden, Jordburksveket, 

Naturvårdsverket, Trafikverket, 

Tillväxtverket, Riksantikvarieämbetet, 

Swedavia, Statens Fastighetsverk, Sjöfartsveket, 

Vinnova och VisitSweden. 

Vid invigningen av Trip talade bland 

andra riksantikvarie Inger Liliequist, 

som menade att: 

– Kulturarvet är en grundläggande resurs 

för turismen, ökad kunskap om kulturarvet 

ger nya affärsmöjligheter och utvecklar 

turistnäringen. 

Genom Trip skapas en arena för möten 

där inriktningen är att en hållbar 

användning av kulturarvet ökar kvaliteten 

i besökarnas upplevelser och utvecklar 

företagens produkter. 

– Samverkan mellan näringslivets och 

kulturarvets aktörer är en förutsättning 

för utveckling av turistnäringen. 

Även näringsminister Maud Olofsson 

medverkade vid invigningen. Hon 

framhöll turistnäringens betydelse och 

att kulturella attraktioner är självklara 

turistmål. 

Mona berättar på en skola. 

Foto: Ola Henricsson 

fördelar med att använda sig av berättarteknik 

som ett sätt att sprida kunskap 

och skapa intresse. Sabina tycker 

att det dyker upp situationer i vardagen 

där det är en fördel att vara en god 

berättare, hon dansar mycket och då är 

det viktigt att kunna uttrycka sig genom 

rörelser. Ylva nämner kulturturismen 

som ett exempel på ett område 

där det finns fördelar med att använda 

sig av ”storytelling” som ett verktyg 

att lyfta fram den enskilda människan 

och detaljer för att göra ett besöksmål 

mer levande. 

Sofie Heimdal, praktikant BHF. 

Natur- och kulturturism 

Ett av Västra Götalandsregionens prioriterade 

områden inom kulturpolitiken 

är natur- och kulturturismen. I 

regionens handlingsprogram för natur- 

och kulturturism är utgångspunkten 

att turismen förutsätter natur och 

kultur som ramverk och attraktion. 

Naturen och kulturen är förnyelsebara 

upplevelsekällor. Genom att bruka 

dem kan vi utveckla verksamheter och 

aktörers förutsättningar att leva på sitt 

arbete. Vi kan framförallt skapa goda 

förutsättningar för människors nöje, 

avkoppling och lärande. 

Västra Götalandsregionen vill samla 

krafterna som arbetar med frågorna till 

en gemensam offensiv satsning. 


Med ångaren Marstrand som byggdes 

vid Lindholmens Mek. Verkstad 

1904 hade Marstrands Nya Ångfartygs 

AB fem större ångare. På den 

yttre linjen gick Albrektsund, Lysekil, 

Marstrand och Vestkusten medan 

S:t Erik trafikerade linjen innanför 

Tjörn till Nösund på Orust. 

Konkurrensen från Statsbanan genom 

Bohuslän, Bohusbanan, började göra sig 

märkbar. 1903 var järnvägen klar mellan 

Uddevalla och Strömstad och 1909 

mellan Uddevalla och Göteborg. 1913 

invigdes den privatägda Lysekils Järnväg 

som en bibana till Bohusbanan. 

Marstrandsbolaget besvärades även 

av ett jäsande missnöje från resenärerna 

beträffande ångarnas komfort och 

fartresurser. 1911 började bolagets styrelse 

fundera på ett nybygge som skulle 

överträffa de äldre fartygen. Tyvärr 

var inte bolagets ekonomi så lysande 

varför planeringen av den nya båten 

drog ut på tiden. Man övervägde att 

köpa ett befintligt fartyg som emellertid 

var alltför djupgående. 

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 

lät Eriksbergs Mekaniska Verkstad 

göra ett förslag som i stort liknade 

den slutligen beställda ångaren. Eriksbergs 

Mek. Verkstad var vid denna tid 

känd för sina lyckade passagerarfartyg 

för Stockholms skärgård och förslaget 

var en Norrtelje anpassad för väst- 

Ångaren Bohuslän anländer till Helsingborg 

från Köpenhamn i juli 1955. Akterdäcket 

byggdes in hösten 1953 på Uddevallavarvet 

inför trafiken på Öresund. 

Foto: Dag Almén 

Ångaren Bohuslän 

kustförhållanden. Norrtelje byggdes i 

Stockholm år 1900 för linjen Stockholm–Norrtälje. 

För västkusten var det en helt ny typ 

av ångare med rymliga salonger och 

promenaddäck samt väl tilltagna lastutrymmen. 

Av häckaktern blev det en kryssarakter 

och den föreslagna ångstyrmaskinen 

slopades under förevändningen 

att den skulle störa passagerarna i röksalongen 

under styrhytten. 

I november 1912 beställdes Marstrandsbolagets 

nya ångare vid Eriksbergs 

Mek. Verkstad med leverans i 

maj 1914. Priset var 217 500 kronor. 

Varvet som byggde Bohuslän 

Eriksbergs Mek. Verkstad hade sitt ursprung 

i en ”galvanisk inrättning” från 

1850. Efter att ha utökat verksamheten 

med fartygsreparationer började 

man 1873 även bygga ångbåtar. 1876 

bildades så Eriksbergs Mek. Verkstads 

AB. När Bohuslän byggdes var varvet 

ännu ganska litet med omkring 400 

anställda. 

Varvet gjorde sig känt för sina skärgårdsångare. 

När varvet avvecklades 

1979 hade man byggt över 600 fartyg. 

Sjösättningen 

Sjösättningen av nybygge 166 för Marstrandsbolaget 

skedde den 15 decem- 

T h: Matgäster i röksalongen 

på ångaren Bohuslän. 

”Bohus Kamrater” 

reser till Marstrand 

1942. 

Foto från Claes Verner 

0 

ber 1913 klockan tolv. Ännu ögonblicket 

före tolvslaget var namnfrågan 

inte löst och diskussionen stod het i 

Marstrandsbolagets styrelse om namnen 

Carlsten, efter fästningen i Marstrand, 

och Bohuslän. Som kompromissförslag 

lär ytterligare två namn ha 

kommit in i debatten. 

När klockan i Carl Johans kyrka, 

tvärs över älven, slog tolv var oenigheten 

högljudd och fullständig. Då grep 

en man i bolagsstyrelsen resolut champagneflaskan, 

krossade den mot stäven 

och ropade: ”Bohuslän skall vara ditt 

namn.” 

Det var signalen till dem som skulle 

kapa låsarna som var av trä på den tiden. 

Efter några tag med sågarna gled 

Bohuslän ut i älven. Meningsutbytet 

var inte avslutat men nu var ångaren 

sjösatt med namnet Bohuslän. Utrustningen 

av det mönjeröda skrovet kunde 

fortsätta vid varvets utrustningspir. 

Provturer 

Verkstadsprovturen ägde rum den 

5 april 1914 och leveransprovturen 

ägde rum torsdagen den 14 maj 1914. 

Ännu ett fartprov gjordes mellan Gulldisken 

och Knarrholmen. Man uppmätte 

då 14,27 knop och 880 indikerade 

hästkrafter vid 12,8 kilos tryck i 

pannan, 60 % fyllning och 175 slag 

i minuten. Bränsleförbrukningen var 

0,78 kg kol per hästkraft och timme. 

Bohusarvet..indd 0 0 -0 -0 0 : :0

Förstaklass inredning 

Förstaklassutrymmena på promenaddäck 

inklusive trappan från huvuddäck 

ritades av arkitekten Otto Schultz och 

presenterades av honom 1918 i häftet 

”Fartygsinteriörer”: 

”En bred trappa med ledräcken och 

barriär av polerad valnöt leder upp till 

en vestibul i däckshuset på promenaddäck. 

Även lister och dörrar i vestibulen 

är av valnöt, väggarna är klädda i 

japanväv och taket är vitmålat. 

Akterut är första klass damsalong 

med skott och bord av polerad flammig 

björk. Soffan är klädd i lilafärgad 

plysch, gardinerna är av råsiden i samma 

färg och taket är lackat i benfärg. 

Föröver leder dubbeldörrar in i matsalongen 

som är hållen i rött. Träarbetet 

är utfört i betsad och polerad mahogny 

och sofforna är klädda med 

antikläder. Buffén förut har marmorskiva 

och de fyra borden är glastäckta 

linoleumskivor. Taket är överspänt 

med småmönstrad pegamoid, målat i 

benfärg och uppdelat med trälister. 

På styrbordssidan av maskinkappen 

finns ett penteri och en liten tambur 

mot röksalongen och promenaddäcket. 

På babordssidan finns en tambur 

med dörrar mot promenaddäcket och 

rök- och konversationssalongen. Tamburen 

har samma utförande som vesti- 

bulen. 

Längst förut är första klass röksalong 

belägen. Den är hållen i blågrått och 

Marstrand har alltid varit ett populärt utflyktsmål. Bohuslän 

vid kajen en sommardag i början av 1950-talet. 

Foto: H Lindenhag 

liksom matsalongen inredd med fyra 

fönsterbord och skinnsoffor. Längst 

förut är en avdelning med tre små runda 

bord och stolar.” 

Gods, post och passagerare 

När Bohuslän sattes i trafik 1914 var 

ångbåtstrafiken den enda reguljära förbindelsen 

med samhällena längs Marstrandsbolagets 

linje mellan Göteborg 

och Smögen. Undantaget var Lysekil 

som fick järnväg 1913. 

Det fanns gott om plats för gods 

ombord i Bohuslän. Allt gods lastades 

för hand. Ångwinschen hanterade bara 

godset mellan däck och lastrum. 

För att få ombord godset i mellandäck 

användes lastportarna i överbyggnadens 

sidor. I mellandäck med 

sina fällbara långbänkar stuvades paketgods. 

Tyngre gods såsom konserver, 

säckat gods och fatgods stuvades i lastrummet. 

Styckegods lastades på det öppna akterdäcket 

som nåddes genom portar i 

brädgången. Även på fördäck lastades 

styckegods. 

Ombord i Bohuslän transporterades 

emballage till konservindustrierna 

och konserver därifrån, varor till 

handelsbodarna och till Systembolagets 

butiker i Marstrand och Lysekil. 

Jordbruksprodukter från främst Tjörn 

hörde också till godset ombord. 

Bohuslän hade ångbåtspostexpedition 

med beteckningen ÅBPXP 41. 

Den hade till uppgift att föra post 

till postkontoren längs ångbåtslinjen. 

Man tog även emot brev från allmänheten 

och sålde också frimärken. 

Ombord hanterades posten av styrman 

som hade en brevlåda placerad på 

skottet utanför sitt kontor. Ångbåtspostexpeditionerna 

upphörde på Marstrandsbolagets 

fartyg 1941. Posten 

fick snabbare färdsätt. 

Det högsta antalet passagerare som 

Bohuslän någonsin fått föra är 492 

sommartid mellan Göteborg och Marstrand. 

Norr om Marstrand medgav 

certifikatet 353 passagerare. 

Vintertrafik 

Ångaren Bohuslän sattes i trafik tisdagen 

19 maj 1914. I den första turlistan 

gick ångaren från Göteborg tisdag och 

fredag kl. 8.00 till Smögen med anlöp 

av Marstrand, Kyrkesund, Mollösund, 

Gullholmen, Lysekil, Malmön, Örn 

(fredagar) och Gravarne. Återresan 

gick från Smögen onsdag och söndag 

kl. 7.30. Till sommaren tillkom anlöp 

av Fiskebäckskil åt båda hållen. 

En enkelresa tog enligt turlistan 7 ½ 

timme men i verkligheten ofta längre. 

Med första världskrigets utbrott steg 

kolpriset. Bohuslän lades upp under 

krigsvintrarna och ersattes av bolagsångare 

som inte var lika dyra i drift. 

Efter kriget tog det flera år innan kolpriset 

sjönk till acceptabel nivå. Då 

fick Bohuslän längre trafiksäsonger. 

1917 började man även anlöpa Hälleviksstrand, 

Hovenäset, Skärhamn 

Ångaren Bohusln på provtur 1914. Flaggan i förmasten är märkt 

S K F och betyder att befälhaveren om bord, kapten S.A. Skantze, var 

medlem i Sjökaptensföreningen i Göteborg. 

Foto: Göteborgs Sjöfartsmuseum 


och Ellös. Söndagar gick Bohuslän 

från Göteborg till Marstrand och åter. 

Hösten 1927 blev Gravarne slutstation 

istället för Smögen. Godset till 

och från konservfabrikerna i Gravarne 

tog tid. 

1940 fick Marstrand vägförbindelse 

med fastlandet genom vägfärjan över 

Instö ränna. Det var till fördel för staden 

under 1940-talets svåra isvintrar 

när ångbåtstrafiken ställdes in långa 

perioder och ersattes med lastbilstransporter. 

Passagerarna hänvisades till 

tåg och gengasdrivna bussar. 

Bristen på kol under andra världskriget 

innebar att kustångarna eldades 

med ved. Godsutrymmena upptogs 

till stor del av ved som dessutom fick 

fyllas på under resorna. 

När Bohuslän gick i helårstrafik låg 

den vid varvet i Marstrand, i allmänhet 

en månad i april–maj, för reparation, 

målning och, vart annat år, besiktning. 

Vintern 1951 var den sista i hel- 

årstrafik. 20 april togs ångaren ur trafik 

och försågs med oljeeldning innan 

den åter sattes i trafik sommaren 

1951. 

Sommartrafik 

Om Marstrandsbolagets ångare under 

större delen av året dominerades av 

mera gods än passagerare var det tvärtom 

under sommaren. Då flerdubblades 

antalet passagerare. Kustborna 

hyrde ut sommarbostäder till badgäster 

och de flesta orter hade pensionat 

och hotell. I veckosluten tillkom resenärer 

på dagsutflykt. 

Sommarturlistan gällde i allmänhet 

från midsommar till slutet av augusti. 

Vinterturerna utökades då med turer 

mellan Göteborg och Marstrand. 

Bohuslän gick morgonturen från Marstrand 

7.15 till Göteborg måndagar och 

torsdagar. Söndagar gick Bohuslän från 

Göteborg till Lysekil och tillbaka. 

På expressturerna anlöptes Mar- 

strand, Kyrkesund, Mollösund, Gullholmen, 

Fiskebäckskil, Lysekil, Malmön 

och Smögen. Måndagar var 

liggedag för bunkring av kol då ångaren 

Albrektsund ersatte. 

Somrarnas expressturer blev en succé 

och ångbåtstrafikens räddning för 

åtskilliga år framöver. Det gällde att 

undvika förseningar med den snäva 

turlistan och enda gods som togs med 

var färskvaror. Som färskvaror räknades 

färskpotatis som med stor hast lastades 

i Kyrkesund. 

I veckosluten gällde det för trafikchefen 

att hålla reda på hur många 

som rest norrut. De flesta skulle resa 

tillbaka till Göteborg på söndag kväll 

och då skulle kapaciteten räcka till. 

Utan mobiltelefon och VHF var det 

svårt att kommunicera. När Bohuslän 

anlöpte Mollösund på sydgående meddelade 

kapten Johansson genom kommissionären 

hur många passagerare 

han kunde ta ombord i Marstrand. 

Akterdäcket var ursprungligen ett lastdäck som byggdes in redan 1953. Bord och soffor var ställda tvärskepps och fönstren var mindre. Idag 

är utsikten god genom de stora fönstren. Här kan dukas för ett femtiotal gäster. 

Foto: Ingvar Kronhamn 


I Skärhamn låg bolagets ångare 

Westkusten som hade liggedag på söndagarna. 

Efter kapten Johanssons besked 

kunde man fatta det svåra beslutet 

att ringa till Skärhamn och beordra 

Westkusten att infinna sig i Marstrand 

som extrabåt till Bohuslän. 

När Bohuslän våren 1951 försågs 

med oljeeldning blev expressturerna 

dagliga. Man behövde ingen liggedag 

för bunkring av kol. 

I matsal och försalong 

Det var servering i matsalongen och 

i försalongen. Verksamheten drevs av 

restauratrisen som även höll besättningen 

med mat. 

Matsalongen på övre däck var för 

passagerarna i första klass. Det fanns 

flera rätter att välja på och man kunde 

få både starköl och vin. Biff med lök 

var den vanligaste rätten men även fisk 

fanns på menyn. Från köket skickades 

maten med hiss till penteriet på övre 

däck varifrån gästerna serverades. 

Från röksalong, damsalong och promenaddäck 

kunde resenärerna via 

ringledning till pentryt kalla på servitrisen 

för att beställa exempelvis kaffe. 

Försalongen under fördäck var avsedd 

för passagerarna i tredje klass. 

Här var det vanligt att man beställde 

öl och smörgås eller kaffe och bröd. 

Maten tillagades av kokerskan i det 

minimala köket i mellandäck. Spisen 

var koleldad. Färskvaror förvarades i 

isskåp på fördäck. Andra matvaror förvarades 

i källaren under försalongen. 

Där fanns även hyllställ för vinflaskor. 

Besättningen 

Under de år som Bohuslän gick i sin 

ursprungliga trafik bodde besättningen 

ombord. Många hade sin hemvist i 

kustorterna och var helt hänvisade till 

skansen eller hytten där man förvarade 

sina personliga tillhörigheter. 

Besättningen utgjordes av befälhavare, 

styrman, rorgängare, fyra matroser, maskinist, 

försteeldare/andremaskinist, två 

eldare, restauratris, kokerska, städerska 

samt köks- och serveringspersonal, anta- 

Sällskapet Ångbåten 

Sällskapet bildades våren 1965 för att bevara Bohuslän, västkustens sista kustångare. 

Genom försäljning av andelar fick man ihop 60 000 kronor och kunde köpa 

ångaren. Den var i tekniskt gott skick och efter ett intensivt upprustningsarbete 

var Bohuslän i trafik redan sommaren 1966. 

Sedan dess går ångaren varje sommar i de farvatten den en gång byggdes för. 

Vissa förändringar har gjorts för att tillgodose myndighetskrav men i övrigt har 

ångaren restaurerats till det utseende den hade vid leveransen 1914. 

Ångaren Bohuslän är ett levande kultur- och teknikhistoriskt museum som kmärkts 

av Statens maritima museer. Det mest unika ombord är ångpannan och 

ångmaskinen. 

Bohuslän ägs av en ekonomisk förening med spritt ägande. Det ideella Sällskapet 

Ångbåten står för drift och underhåll av ångaren. Det innebär att hela verksamheten 

bygger på frivilligt och oavlönat arbete inom administration och arbete 

ombord. Besättningen har föreskriven kompetens och behörighet för sina 

arbetsuppgifter. 

Allt sedan starten 1965 har verksamheten pågått utan bidrag från allmänna 

medel. Det är intäkterna från trafiken i form av resor, kafé och matsal som bekostar 

drift och underhåll. 

Välkommen ombord för att uppleva en skärgårdstur med en genuin ångare 

som förr i tiden! Från promenaddäcket och salongerna har du skärgårdens vyer 

på alla sidor. Du kan lyssna till det dova dunket från ångmaskinen och känna vibrationerna 

i skrovet. Du kan besöka maskinrummet och se kolvstänger och vevstakar 

överföra kraften från ångan till vevaxeln. En resa med Bohuslän är att uppleva 

sjöfartshistoria! 

Hela sommaren gör ångaren Bohuslän öppna, annonserade turer enligt turlista. 

Turlistan finns på Sällskapet Ångbåtens hemsida: www.steamboat.se. Den 

kan även hämtas på turistbyråerna i Göteborg och Bohuslän. Biljetterna bokas 

på: www.ticnet.se 

Under för- och eftersäsong kan Bohuslän hyras. Ångarens tilläggsplats är Stenpiren 

i Göteborg. 

let berodde på årstiden. Totalt bestod besättningen 

av 16 – 17 personer. 

Befälhavare, styrman och maskinist 

anställdes av rederiet medan manskap 

och akterstäderska anställdes av befälhavaren 

för rederiets räkning. Befälhavaren 

utsåg även restauratrisen som anställde 

köks- och serveringspersonal. 

Nytt rederi 

Åren efter andra världskriget medförde 

stora ekonomiska problem för 

ångbåtsbolagen. Bränsle- och lönekostnader 

steg allt mer. Underhållskostnaderna 

för de nu ganska gamla 

och slitna ångarna blev allt mer omfattande. 

Samtidigt återtog lastbils- och 

busstrafiken gods och passagerare som 

sökte sig snabbare vägar längs kusten. 

Renoveringen av Marstrandsbolagets 

Westkusten, där både ångpanna 

och ångmaskin byttes vid Marstrands 

Mek. Verkstad 1949, ledde till en akut 

ekonomisk kris för såväl verkstaden 

som ångbåtsbolaget. 

Ett konsortium på Tjörn övertog för 

275 000 kronor det gamla ångbåtsbolagets 

sju ångfartyg och ett lastmotorfartyg. 

Bohuslän värderades till 95 500 

kronor. 1 januari 1951 bytte bolaget 

namn till Marstrands Rederi AB. 

Med hjälp av statsbidrag motoriserades 

Albrektsund, Lysekil, S:t Erik och Tjörn. 

Dessutom beställdes ett snabbgående passagerarmotorfartyg, 

Marstrandsfjorden, 

för leverans till sommaren 1951. 


Westkusten, Marstrand och Bohuslän 

fick behålla sina ångmaskiner. Inför 

sommaren 1951 försågs Bohuslän 

med oljeeldning. Under 1951 investerades 

1 260 000 kronor i de gamla fartygen 

och 850 000 i nybygget. Förutom 

aktiekapitalet på 225 000 kronor 

fick aktieägarna skjuta till ytterligare 

kapital. Fartygen intecknades mot lån 

i bank och från landstinget. För driften 

fick rederiet statliga bidrag. 

Det nya bolaget hade för avsikt att 

bedriva trafiken i samma omfattning 

som tidigare. Tanken var att sommarens 

överskott skulle möjliggöra den 

olönsamma vintertrafiken. 

De tidigare svarta skorstenarna målades 

gula med ett blått band med rederiflaggan, 

den vita vimpeln med blå boll. 

Bohuslän i inköpstrafik 

Så fortsatte kusttrafiken i stort sett som 

tidigare men ganska snart insåg det nya 

rederiet att trafikutbudet var alltför omfattande 

i förhållande till underlaget. 

Sommarvädret 1951, 1952, och 1953 

påverkade menligt bolagets resultat. 

Medan den motoriserade Lysekil 

fick gå året om gick Bohuslän endast 

sommartid. 

Den ekonomiska situationen i Marstrandsbolaget 

var akut när man på 

nyåret 1953 sålde de koleldade ångarna 

Marstrand och Westkusten. Nu 

återstod bara Bohuslän som ångbåt i 

bolagets flotta. 

Våren 1953 övertogs aktiemajoriteten 

i Marstrandsbolaget av Thordén 

Övre plan huvuddäck, nedre plan inredning under däck. 

Lines i Uddevalla. Ledningen för Marstrandsbolaget 

flyttade till Uddevalla 

som även blev fartygens hemort. 

När passtvånget mellan Sverige och 

Danmark upphörde 1952 ökade reslusten 

över Öresund. Marstrands- 

bolaget såg en möjlighet att sysselsätta 

några av sina egna fartyg där. Albrektsund, 

S:t Erik och Tjörn skulle svara 

för kusttrafiken. 

Efter sommarsäsongen 1953, som 

inte liknade någon annan, gick Bohuslän 

och Lysekil till Uddevallavarvet 

för ombyggnad. Det öppna akterdäcket 

på Bohuslän byggdes in och försågs 

med penteri, bord och soffor. 

Den 9 januari 1954 började Bohuslän 

sina turer mellan Helsingborg och 

Köpenhamn. En isvinter stoppade trafiken 

tillfälligt men därefter gick Bohuslän 

på Öresund till nyåret 1957. 

Nyåret 1956 ställde Marstrandsbolaget 

in kusttrafiken på grund av en hotande 

likvidation. Ett trettiotal anställda 

berördes. Nio av bolagets befäl övertog 

aktierna och 350 000 kr i skulder för ett 

symboliskt belopp av en krona. 

Rederiet flyttade tillbaka till Marstrand 

och fartygens skorstenar målades 

åter svarta med ett brett, vitt band 

som påminde om den tidigare så eleganta 

vita ringen. Passagerartrafiken 

fortsatte nu endast sommartid med ett 

ständigt vikande underlag. 

Sommaren 1957 gick Bohuslän åter 

i sina gamla farvatten mellan Göteborg 

och Gravarne. På hösten återvände den 

till Öresund. Efter uppläggning i Mar- 

strand nyårsafton 1957 gick Bohuslän 

åter på kusten sommaren 1958. 

I april 1959 återvände ångaren till 

Öresund, nu chartrad av AB Sundfart 

i Malmö. Bohuslän gick nu mellan 

Malmö och Köpenhamn för Centrumlinjen 

som även sysselsatte Lysekil 

i samma trafik. 

Sommaren 1960 sattes Bohuslän i 

trafik över yttre Oslofjorden mellan 

Strömstad och Sandefjord med en och 

annan tur även till Halden. 

1962 köptes Bohuslän av AB Sundfart 

och fortsatte trafiken på Oslofjorden 

sommartid till och med 1963. 

Ångaren lades upp i Marstrand med 

avsikten att komma i trafik även 1964. 

En nybyggd bilfärja gjorde emellertid 

Bohuslän obehövlig på linjen till Sandefjord. 

Ångaren blev kvar i Marstrand 

fram till våren 1965. 

Räddad undan upphuggning 

I början av mars 1965 bogserades Bohuslän 

från Marstrand till Göteborg 

och förtöjdes i pålvirket utanför Ringön 

i väntan på en ledig plats vid Skrot 

& Avfall i Tingstad som köpt ångaren 

för skrotning. 

Den 2 april bildades Sällskapet Ångbåten 

för att rädda ångaren Bohuslän, 

detta är en historia i sig som får berättas 

en annan gång… 

Ingvar Kronhamn och Gunnar Söderberg, 

Sällskapet Ångbåten. 

Ångaren Bohuslän har stoppat i isrännan utanför 

Marstrand vintern 1917, sannolikt söndagsturen 

4 februari. Bryggan saknar vindskydd. 

Foto från Acke Egnell 


Leveransprovturen skildrades i 

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 

(GHT) dagen efter, 

den 15 maj 1914. 

Här följer delar av texten i GHT i 

ursprunglig stavning. 

Den nya Marstrandsbåten 

När passagerarne på Marstrandsbåtarne 

denna vår passerat Eriksbergs 

mek. Verkstad, ha många af dem kastat 

nyfikna blickar mellan fartygsskrofven 

vid brobänkarne för att fånga en 

skymt af »den nya båten». 

Tills för någon vecka sedan lyste den 

rödmönjad bland sina svarta kamrater 

från kanalen och Östersjötraderna. 

I går låg den hvit och vacker, med 

putsade salongsfönster, som blänkte i 

solen, ny så det sken af den och med 

namnet »Bohuslän» i ljusblåa bokstäfver 

på bogarne. 

Ångaren flöt vackert på vattnet under 

sin första Marstrandsfärd utför älfven 

med sitt välformade skrof, sina 

långa öfverbyggnader och sin koketta 

akterstagade rigg. 

Redan vid första mönstringen 

blef det klart att Marstrandsbolaget 

med detta fartyg förvärfvat västkustens 

komfortablaste passagerarångare. 

Den representerar en helt ny typ; 

och om ej alla beräkningar slå fel 

kommer den att inleda en ny era i 

trafiken på vestkustens största badorter. 

Ångaren är 43,05 m. lång, 7,27 

m. bred och har ett malladt djup af 

3,1 m. 

Den är försedd med kryssareakter af 

väl afvägd form och två däck. Föröfver 

är det på Marstrandsbåtarne vanliga 

upp¬höjda lastdäcket. Hufvuddäcket 

bildar i horisontalt plan det inbyggda 

mellandäcket och det med sittplatser 

för andraklasspassagerare försedda 

akterdäcket. 

All kommunikation med förstaklassafdelningarna 

sker från akterdäcket. 

Här är från maskinskottet utbyggdt ett 

däckshus, inrymmande trapporna till 

promenaddäck och salonger, förstklassiga 

herr- och damtoiletter med marmorlavoirer 

och väggarne klädda med 

porslinskakel. 

Navigeringsafdelningen är å denna 

båt alldeles afskild från passagerarafdelningarna. 

Kommandobryggan 

ligger ofvanpå salongsbyggnaden i 

samband med navigations- och styrhytt. 

På mellandäcket äro expeditions- 

och förste maskinisthytter, ett rymligt 

kök med hiss till penteriet i förstaklassafdelningen, 

kran med ångwinsch 

o.s.v. Det stora maskineriet utgöres af 

en tripleexpansionsmaskin om c:a 730 

hkr och försedd med Howdens forcerade 

drag. 

Det visade sig också att »Bohuslän» 

icke blott är vestkustens komfortablaste 

båt utan också dess snabbaste. 

Medan den hittills snabbaste bå- 

Eriksbergs Mekaniska verkstad år 1903. Till vänster slipen med torrsatta båtar, 

till höger om bildens mitt stapelbädden med ett skrov under byggnad. Till höger 

den ursprungliga verkstaden nedanför berget där huvudkontoret senare byggdes. 

Bild från varvets minnesskrift 1953 

ten »Marstrand» vid forceringsprof för 

några år sedan gjorde 13,4 knop, kom 

»Bohuslän» vid normal gång upp i en 

medelfart af 13,7 knop och vid forcering 

uppnåddes 14,6 knop. Den kontraherade 

farten var 13,5 knop. 

Direktör E. W. Flobeck utbragte 

under middagen en skål för Marstrandsbolaget, 

som tagit initiativet till 

badorts¬trafikens modernisering, och 

hans förhoppning om att »Bohuslän» 

snart skulle följas af en systerbåt, möttes 

af bravorop. 

Medan fjordarne blänkte aftonröda 

gick färden åter till Göteborg, därvid 

såväl verkstaden som olika funktionärer 

vid byggandet fingo sina välförtjänta 

skålar. Rikt eklärerad af salongernas 

elektriska lampor lade »Bohuslän» till 

vid Stenpiren, där den bokstafligen betydligt 

öfverglänste sina vestkustkamrater. 

Ångaren börjar på tisdag sina turer 

Göteborg – Marstrand – Lysekil under 

kapten O. A. Skantzes befäl och kommer 

att alternerande med »Marstrand» 

uppehålla den direkta sommartrafiken 

på dessa badorter. 

För Marstrandsbadgästerna bör det 

vara en glädjande underrättelse, att 

morgonturerna från Marstrand, som 

hädanefter sättas till 7,30 i stället för 

7,15, och aftonturerna ut kl. 5,10 skola 

upprätthållas uteslutande af de snabbaste 

och största båtarne »Bohuslän», 

»Marstrand» och »Lysekil» 

Ångaren Bohuslän i Mollösund på sydgående 24 

mars 1951, sista året i vintertrafik på kustlinjen. 20 

april gick ångaren till varv och försågs med oljeledning 

för att åter sättas i trafik 4 juni. 

Foto: Dag Almén 


Trädgården på Morlanda Säteri 

Morlanda Säteri är både välkänt och 

väldokumenterat. Spannmålsmagasinet 

från 1700-talet, det glaserade 

takteglet på stora huset som delvis är 

original från 1600-talet, stenlejonen 

huggna av livstidsfångar på Varbergs 

fästning, allt är omtalat och omskrivet. 

Men att paradisäppleträdet var 

Gunnar och Karin Sannes förlovningspresent, 

att tujorna och idegranen 

planterades för att trädgårdsmästarna 

gjorde kransar till kyrkan 

eller att den blöta svackan uppe på 

Vimpelborg var en gammal stensatt 

damm med en trappa, det är det ingen 

som berättat. 

Nytt liv i trädgården 

Berit Thorburn blåser nu nytt liv i 

trädgården. Hon har fått investeringsbidrag 

från Länsstyrelsen för att reno- 

visas i sommar 

På trädgårdens högsta punkt ligger dammen som Berit lät gräva fram förra våren. Under 40 cm jord, stubbar och vresrosor dolde sig en 

stensatt damm och en trappa. 

Foto: Henrik Thorburn 

vera valda delar, i syfte att visa den för 

allmänheten. Hon har haft värdefull 

kontakt med POM-programmet för 

odlad mångfald på Alnarp (En artikel 

om POM publicerades i förra numret 

av Bohusarvet). POM har inventerat 

äldre trädgårdsväxter och har hittat åtskilligt 

på Morlanda som uppenbarligen 

passar i vårt klimat. 

700 årig historia 

Gårdens förste, kände ägare hette 

Jon Darre. Nuvarande ägare heter 

Jon Thorburn och är fjortonde generationen 

i rakt nedstigande led, ättling 

till Daniel Bildt som kom till 

Morlanda 1536. Det märkligaste på 

gården är corps-de-logiet, ett trähus 

som började byggas 1675. Samtidigt 

startade också arbetet med att 

anlägga en trädgård. Vid denna tid 

var trädgården viktig på en gård, inte 

minst för att få råvaror till hushållet. 

En egendom av Morlandas storlek 

behövde dessutom en stilpark att 

ståta med. 

”Morlanda har en stor trädgård, 

omtalad och prisad av alla i hela 

Bahus-län” skrev Johannes Oedman 

1746. Ritningar och kartor 

från 1800-talet visar att den franska 

prydnadsträdgården var uppdelad 

i kvarter, skapade av sju tvärgående 

och tre längsgående grusgångar, 

varav den mittersta tog vägen över 

karuserdammen (Karussa, namn på 

ruda, benämningen använd i Skåne 

och Bohuslän) via en träbro. 

Längre fram i tiden anlades en 

fruktträdgård med 250 fruktträd 

och bärbuskar därtill. Skörden torgade 

man i samhällena längs kusten. 

Denna verksamhet pågick ända fram 

till 1950. 


Terrasser, murar och trappor 

Gårdsbebyggelsen och trädgården är 

uppbyggd på terrasser med murar och 

trappor av natursten. Höjdskillnaderna 

ger spännande perspektiv och när 

man står på högsta punkten, på Vimpelborg, 

befinner man sig högre än 

skorstenarna på stora huset. Här har 

man en fin utsikt över Koljöfjorden. 

För 12 000 år sedan var detta berg 

nästan det enda ställe där man kunde 

stå torrskodd uppe på platsen där senare 

gården byggdes. Allt annat var havsvikar, 

men när inlandsisen drog sig tillbaka 

bildades den bördiga Morlandadalen 

där trädgården och åkrarna ligger. 

Inlandsisen skapade också några 

dramatiska stup som ramar in den 

vildare, engelska trädgården, Kärleksstigen. 

Den slingrar sig fram 

mellan blåsippor och gulsippor, till 

svärmerisoffan och shersminbuskage 

stora som hus. Så småningom kommer 

man fram till Oxögedammen 

där pestskråpen trivs i stora bestånd. 

Karin Sanne på väg ut på den dagliga trädgårdsrundan. 

I bakgrunden syns huvudbyggnaden 

på Morlanda Säteri, byggd 1675. 

Fotograf: okänd 

Eldsjälar 

Modets växlingar har styrt trädgårdens 

form och storlek genom åren. Det har 

också tillgången på pengar och intresset 

gjort. Idag är det alltså Jons hustru Berit 

som vårdar minnena av trädgården, 

röjer fram spåren, renoverar och räddar 

det som går att rädda. Det mesta av detta 

är skapat av Jons mormor Karin Sanne, 

Pärlbusken - the bride - är över 100 år gammal. Den fick Gunnar och Karin Sanne i bröllopspresent 

1906. Varje vår blommar den så här vackert. 

Foto: Berit Thorburn 

hennes svärfar Johan Newton Sanne och 

Karins trädgårdsmästare, först Karl Johan 

Bäckman och sedan Hjalmar Holm. 

Karin tog över ansvaret för trädgården 

1911 och hon älskade den. Med korg 

och sekatör på armen gav hon sig ut på 

trädgårdsinspektion, varje dag klockan 

elva. Hon var mycket medveten om tidens 

strömningar och anammade snart 

idealen som kom från England. Ellen 

Key och Larssons på Sundborn spred 

de nya idealen. Trädgårdar skulle se naturliga 

ut med växter som hörde hemma 

i vårt klimat, en sympatisk idé som 

Berit gärna fortsätter att odla. 

Gårdsbebyggelse och trädgård är privat, 

men visas vid Trädgårdsvandringar 

som startar den 15 maj i år. Promenaden 

tar cirka 1,5 tim och går på gräs 

och grus och i ojämna stentrappor. 

Med bra skor på fötterna är det inga 

problem. Visningen avslutas i Morlandamagasinet 

där det finns en utställning 

med bilder, kartor och annat material 

från förr. 

Berit Thorburn i det nyrenoverade stenpartiet 

som Karin Sanne anlade kring 1920. 

Foto: Kranya Sanz 


Från orangerier till vin, humle och potatis 

I förra numret av Bohusarvet kunde 

du läsa första delen av Trädgårdshistoria. 

Då var det medeltidens och renässansens 

trädgårdar som stod i fokus 

med klosterträdgårdar, lök-, äpple- 

och kvannegårdar och vidare genom 

historien till renässansens regelbundna 

och geometriska trädgårdar med 

kvarter, odlingsbäddar, gångar i sirliga 

mönster, kanaler och dammar, 

häckar och portaler. 

Följ nu med till 1600- och 1700-talets 

trädgårdar med orangerier för citrusväxter 

och fikon, till trädgårdarna på Margareta 

Huitfeldts Sundsby, trädgården på 

Vrem och böndernas kålgårdar. Vidare till 

1700-talet då nyttotänkandet och vikten 

av god hushållning står i centrum. 

På Vese gård på Härnäset fanns experimentträdgårdar 

med tobak och potatis 

och på Skee prästgård odlades vin, 

humle och även här potatis. 

Konfektbord och orangerier 

De mest förmögna inom adeln markerar 

sin status under 1600-talet genom en 

kosthållning präglad av överflöd och lyx. 

Kryddor, exotiska frukter och syltförsedda 

bakelser är viktiga inslag på 1600talets 

konfektbord. Ett eget orangeri för 

bland annat ömtåliga citrusväxter och 

fikon blir ett tecken på status och visar 

att man följer med tidens mode och 

trädgårdsideal. 

Vi känner inte till några bohuslänska 

orangerier från 1600-talet. Men man kan 

förmoda att åtminstone den mest skyddade 

och varmaste platsen i köksträdgården 

är försedd med drivbänkar för känsliga 

växter. Kunskapen om trädgårdsskötsel 

sprids genom böcker och år 1600 anläggs 

Botanisk Have i Köpenhamn. 

Formparken 

Den rätlinjiga formparken hämtar under 

1600-talet inspiration från träd- 

Trädgårdshistoria, del 2: 1600- och 1700-talen 

Karta över Sundsby, Valla socken 1699. Karta över Vrem, Kville socken 1697. 

Originalen i Lantmäteristyrelsens arkiv i Gävle (här visas kartan beskuren). 

gårdsanläggningar i Frankrike. Man 

brukar tala om den franska parken. 

Men det är knappast stora barockanläggningar 

som utgår från manbyggnadens 

centrum vi stöter på i Bohuslän 

vid den här tiden. Nedanstående 

exempel visar på ett varierat trädgårdsbruk 

hos den bohuslänska adeln. Kvartersindelning 

och geometriska former 

är dock ideal som fortsätter att vara 

viktiga ännu en bit in på 1800-talet. 

Trädgården på Sundsby 

På Sundsby på Tjörn är trädgården 

stor men lite oregelbunden. Där växer 

många äpple- och päronträd. För trädgårdens 

skötsel krävs lämpliga redskap. 

År 1650 är antecknat att det finns en 

kratta, fyra skyfflar, en hacka och en 

stor spade på Sundsby. Dessutom finns 

två järnspadar som särskilt används 

till gångarna i ”haffuen” (som i have - 

trädgård på danska). På Sundsby fanns 

också en mycket stor grävd damm där 

det odlades odlas gäddor, ål, sutar och 

carusser (rudor). 

Wrems trädgård 

På Wrem i Kville socken fanns en kål- 

och kryddgård. Den är betydligt min- 

dre än på Sundsby men är väl inhägnad 

med ett högt portförsett plank. 

Där saknas träd men 1717 växer det 

bland annat vinbär- och krusbärsbuskar 

i trädgården. En bit utanför gårdsplatsen 

finns flera carussedammar som 

är det danska ordet för ruddamm. 

Böndernas gårdar 

Kartor från slutet av 1600-talet visar 

att det nästan alltid finns en inhägnad 

kålgård på böndernas gårdar. Men ingen 

regel utan undantag, på några gårdar 

i Tanum är kålplantorna planterade 

direkt i åkern. Ibland finns det ett 

fåtal fruktträd och en humletäppa. 

Skriftliga belägg finns för att det odlades 

följande växter i Bohuslän vid 

denna tid: humle, körsbär, apel, päron, 

plommon, krikon, kål och hampa. 

1700-talet, nytta och estetik 

Nu står nyttotänkandet och vikten av 

god hushållning i centrum. Under sina 

resor uppmärksammar Carl von Linné 

och hans lärjungar olika växter men 

också annat som kan vara av ekonomisk 

nytta. Vid 1700-talets mitt arbetade 

Carl Fredrik Qvistberg med 

att försöka gynna fåraveln i Bohuslän. 


Syftet var att stärka råvarutillgången 

till den begynnande svenska textilindustrin 

(manufakturerna). Han intresserade 

sig också för trädgårdsskötsel 

och på sina resor runt om i landskapet 

propagerade han bland annat för 

inhemsk tobaks- och potatisodling. 

Experimentträdgård på Vese 

På Qvistbergs gård Vese på Härnäset 

(nuvarande Lysekils kommun) gör han 

olika odlingsförsök. Han provar att 

odla turkiskt tobaksfrö, dels i en låda 

som han tar in på natten och dels i en 

vanlig drivbänk med en underbädd av 

hästgödsel. Bänken täcker han med en 

halmmatta och med granris. Det frö 

han sått i lådan gror först. Han gör 

även en potatisplantage omgärdad av 

en jordvall med en död rishäck ovanpå. 

Som vindskydd planterar han oxel, 

rönn, fläder och plommon. 

Odling på Skee prästgård 

Skee prästgård i norra Bohuslän har 

haft flera präster med intresse för trädgårdsodling. 

I slutet av 1600-talet finns 

en träd- och kålgård som är ungefär 

800 kvadratmeter stor. I kalvhagen ligger 

en fiskdamm. År 1717 har prosten 

Fredrik Bagge en trädgård med tio friska 

aplar, 26 körsbärsträd och ytterligare 

tio andra träd. 

När Per Kalm besöker prästgården 

1742 visar kyrkoherden Johan Schoug 

en vinranka som bär druvor i kryddgården. 

Kyrkoherden berättar att när 

det blir kallt på hösten lägger han vinrankan 

”långs efter bänken vari hon 

står och svepa halm väl omkring henne”. 

När Qvistberg gästar honom har 

han även planterat potatis i sin trädgård. 

Några år senare är trädgården 

betydligt förbättrad med fruktbärande 

träd. Det finns två stycken kålgårdar 

och kyrkoherden Olof Kloth har anlagt 

en ny humlegård med 400 humlestänger. 

Trädgården utvidgas 

Trädgårdsodling är dock en konst som 

inte alltid lyckas så väl. När Johan 

Gothenius tillträder som kyrkoher- 

de år 1779 finns det bara några gamla 

fruktträd kvar i trädgården. Kyrkoherden 

börjar då ett projekt för att utvidga 

sin trädgård. Först måste all sten tas 

bort. En del stenar är så stora att de 

får sprängas. Därefter grävs diken för 

att avleda vattnet. Stenen används till 

att bygga terrasser som sedan fylls med 

bra jord. Därefter planteras bland annat 

oxel och fruktträd. 

Under 1820-talet anlägger prosten 

Anton Lidberg en ny stor trädgård söder 

om bostadshuset. 1843 beskrivs 

både den gamla och den nya trädgården 

som särdeles väl skötta med många 

prydliga träd, buskar, gångar och trädgårdssängar. 

På en senare karta kan 

man se att den gamla trädgården var 

indelad i prydliga kvarter. 

1700-talets trädgårdsväxter 

Jämfört med århundradet tidigare har 

antalet växter som det finns skriftliga 

belägg för tredubblats. Nu odlas: oxel, 

rönn, fläder, äpplen, päron, körsbär, 

plommon, krikon, valnötsträd, fikon, 

humle, vinbär, krusbär (stickelbär), 

potatis, tobak (turkisk och virginsk), 

vindruvor, ärter, bönor, rabarber, vitkål, 

morötter, vitlök, rosenbuskar och 

johannesört. 

Läs mer om trädgårdshistoria i kommande 

nummer av Bohusarvet eller 

kika redan nu in på Bohusläns museums 

webb Utgångspunkten och läs 

mer om trädgårdar: www.utgangspunkten.se 

Klicka på Veta mer. 

Helene Carlsson, antikvarie, 

Bohusläns museum. 

Skee prästgård under mellankrigstiden. Huvudbyggnaden är markerad med en ring. Ekonomiska 

kartan från 1938. Originalet i Rikets allmänna kartverks arkiv, Gävle. 


Rolf Sjöberg, Partille hembygdsförening, Solveig Persson, Tjörns hembygdsförening, 

Bengt Samuelsson, Jonsereds hembygdsförening, Marianne Stensson, Ulebergshamn Då 

& Nu och Inez Wessberg, Uddevalla hembygdsförening. 


Dagsfärsk västsvensk design visas i Milano 

Möbelmässan i Milano är en av världens 

viktigaste branschmässor för möbler 

och inredning. Med stöd från Västra 

Götalandsregionens kulturnämnd och 

regionutvecklingsnämnd åkte ett 20tal 

designers och formgivare från Västra 

Götaland till Italien för att medverka på 

mässan. Under namnet ”From Västra 

Götaland with love” visades dagsfärsk 

design med inriktning på möbeldesign 

i kombination med innovativ textil och 

keramiskt konsthantverk. 

Satsningen är en del av Västra Götalandsregionens 

uppdrag att ge stöd till 

tillväxtbranscherna i länet. Sedan några 

år tillbaka har Västra Götalandsregionen 

ett program för att näringsutveckla 

kultursektorn – designföretagen 

är en bransch med stor potential. Att 

presentera västsvenska designers och 

konsthantverkare på en internationell 

arena som möbelmässan ger både de 

medverkande internationella kontaktnät 

och stärker Västra Götalands profil 

som en intressant och innovativ designregion. 

”From Västra Götaland with love” 

innefattar möbler, innovativa textili- 

0 

Insatser belönades 

med plaketter och diplom 

Vid BHF:s årsstämma i Jonsered den 

21 maj delades förtjänsttecken ut. 

BHF:s förtjänstplakett 

Plaketten är förbundets högsta utmärkelse 

och utdelas till personer som gjort 

synnerligen betydelsefulla insatser för sin 

förening eller för förbundet och som tidigare 

tilldelats BHF:s hedersdiplom. 

BHF:s hedersdiplom 

Diplomet kan tilldelas personer som under 

en längre tid på lokal nivå gjort betydande 

insatser. Det kan ha varit i styrelseuppdrag, 

som flitig skribent i föreningens 

skriftserie eller i någon av de många trivselskapande, 

praktiska sysslor som kaffekokning, 

bak, städning, byggnadsunderhåll 

med mera, som är viktiga grundbultar 

för framgångsrikt föreningsarbete. 

Bild t v: Stig Hilmersson, Stenungsunds hembygdsförening, 

Elisabeth Hjalmarsson, Spekeröds hembygdsförening, 

Bengt Olsson, Spekröds hembygdsförening, 

Berit Omdal, Föreningen Mollösund, Birgith 

Olsson, Askims hembygdsförening, Birgitta och Sven 

Svensson, Kareby hembygdsförening. 

Arne Karlsson, Skredsviks, Herrestads och Högås hembygdsföreing 

och Ebbe Melin, Kville hembygdsförening, 

kunde inte närvara. 


er, modeplagg och objekt av ett 20-tal 

designers och formgivare som verkar i 

Västra Götaland. 

Möblerna är företrädesvis dagsfärska 

prototyper som ännu inte hittat sin 

tillverkare. Flera nya projekt och mötesplatser 

i Västra Götaland presenteras, 

som till exempel Inredia – ”the 

melting pot of interior design”– en 

nytänkande mötesplats för formgivare, 

inredare och näringsliv samt forskningsprojektet 

”Design for us” som 

berikar gamla vårdmiljöer med ny design 

och teknik. 

Bohusarvet..indd 0 0 -0 -0 0 : :

Fri och ledig!? är en utställning som 

berättar om Bohusläns russin, bad, 

båt och fiske, om husmorssemester, 

barnkolonier, semesterbyar med 

mera. Utställningen vill få människor 

som besöker utställningen att 

fundera över sin egen lediga tid. Har 

du den fritid du önskar eller vad 

drömmer du om att göra på din fritid? 

Intervjuer om fritid 

Under våren har Bohusläns museum 

intervjuat ett hundratal människor om 

deras fritid för att försöka få svar på 

frågorna: När känner sig 

människor fria och lediga? 

Vad gör människor 

när de har ledig tid? Resultatet 

visas i utställningen 

Fri och ledig som både 

speglar dagens fritidsvanor 

och även är en utställning 

där människor får 

minnas och vara lite nostalgiska 

kring 1940-50- 

talets nyvunna ledighet. 

Mer fritid men 

mindre fri tid? 

Under 1900-talet har 

vår fria tid blivit större 

tack vare semesterlagstiftning, 

åtta timmars 

arbetsdag och lediga 

lördagar. År 1938, helt 

plötsligt, två veckors ledigt, 

tid att ge sig av, 

lämna den invanda hemorten, 

se något annat, 

något nytt. Idag år 

2011: fem veckors ledighet 

och lediga helger. 

Andelen ledig tid har 

ökat men många upplever 

ändå sin fritid liten, 

Fri och ledig!? 

Utställning med tankar om fritid 

på grund av resor till och från jobbet, 

barnen hämtas från dagis eller skjutsas 

till aktiviteter, städa, diska, handla, 

studier som aldrig tar slut, arbetslöshet 

som gör alla dagar lika. 

Ju mer ledig tid desto större möjlighet 

att åka iväg på semester, till Turkiet, 

Grekland, Barcelona, Rom eller Paris. 

Eller skall du köpa motionscykel, 

löpband eller Boxer? Vad händer med 

din fritid om du inte har råd? Hur skall 

du då förverkliga dig? 

Varför lägga tid på att besöka utställningen 

Fri och ledig? 

Och varför ska du gå på en utställning 

som just handlar om fritid, blir 

inte det ytterligare en prestation eller 

ett krav? 

– Det tror jag inte, här kan man få 

en stunds ledigt, barnen kan titta på 

film eller så spelar familjen lite strandvolley 

i utställningen. En möjlighet att 

bli inspirerad att göra något nytt på sin 

fritid, pröva något man drömt om, eller 

minnas det man gjort, säger Sofie 

Henryson Rudvall på Bohusläns museum 

som är ansvarig för utställningen. 


Aktuellt debattämne i Synpunkten 

Under de senaste åren har vi upplevt 

två stora fartygsolyckor i anslutning 

till Bohuskusten. Under sensommaren 

för två år sedan förliste det norska fartyget 

Langeland med sitt manskap söder 

om Koster och i vintras gick det isländska 

fartyget ”Godafoss” på grund 

vid nationalparken Yttre Hvaler strax 

norr om Koster. Fartygsolyckor är ett 

återkommande problem och mycket 

kostsamma att hantera. Vid en grundstötning 

läggs ansenliga resurser på 

att undvika stora läckage av miljöfarligt 

material men problemen blir betydligt 

mer komplicerade när vi talar 

om fartyg som förliser och hamnar på 

havets botten. 

Sjöfartsverket har genomfört en kartering 

och bedömning av de förväntade 

miljöriskerna kring förlista fartyg 

utmed Sveriges kuster. Av ca 300 som 

bedöms innehålla miljöskadliga ämnen 

är 30 stycken bedömda som stora hot. 

Fyra av dessa ligger utmed Bohusläns 

kust och speglar en tidsperiod på 90 år. 

Några fartyg bär på laster av bunkerolja 

för den egna driften, medan andra haft 

en last av olja eller andra miljöfarliga 

I sagornas värld 

uppmuntras återvinning 

Martin Hellström, Linköpings universitet, 

har skrivit en avhandling om hur 

återvinning uppmuntras i barnlitteraturen. 

I sagans värld kan en tom förpackning 

bli till en leksak, bara fantasin 

sätter gränser. 

Rättelse om bildtext 

Fel bildtext på sid. 21 i Bohusarvet 

2011:1. Rätt bildtext ska vara: Olof 

Strömstiernas födelsehus. 

Utgångspunkten på Bohusläns museum 

Läckande vrak – en tickande miljöbomb 

ämnen som kan skada livet i havet och 

stränderna. 

Synpunkten vill denna gång lyfta fram 

denna tickande miljöbomb som finns i 

havens djup, som kan släppa sin last av 

skadliga ämnen när som helst och där 

en diskussion måste föras kring om man 

skall agera och lägga in stora resurser för 

att tömma fartygen på havens botten eller 

avvakta och invänta att fartygen börjar 

läcka och då samla in de miljöfarliga 

ämnena när de kommer upp på ytan. 

Fartyget Skytteren förliste utanför Måseskär 

redan 1941. Hon betraktas idag 

som ett av de farligaste vraken. 

Skytteren kan räknas som ett miljöfarligt 

arv från det förgångna, ett arv 

som vi idag måste förhålla oss till. 

Synpunktens tema ”Läckande vraksymbol 

– En tickande miljöbomb” 

kommer att vara utställt under sommaren. 

Ett samtal kring temat Läckande 

vrak kommer att hållas på Bohusläns 

museum 2 juli i anslutning till 

Västerhavsveckan. 

Läs mer på www.synpunkten.se 

I Strömstads kommun vid Hälle i 

Idefjorden finns en tickande miljöbomb: 

Viktigt prata böcker 

Michael Tengberg, lärare vid 

Göteborgs universitet, har genomfört 

en studie som visar att 

skolelever som får samtala kring 

de böcker de läser får bättre läsupplevelse 

och läsförmåga. 

Doktorsavhandlingen heter 

Samtalets möjligheter – Om 

litteratursamtal och litteraturreception 

i skolan. (Symposion, 

252 sid.) 

P4 Väst, 8 mars 2011: ”Nu 

sjunker det norska vraket 

M/S Hamen i Idefjorden. En 

stor del av aktern ligger under 

vatten. 

I går fick Kustbevakningen 

ett samtal från Strömstads 

kommun, om att det har läckt 

ut olja kring vraket. 

– Under dagen kommer 

man att göra en undersökning 

på platsen, men det är ingen 

miljöfara, säger Jonas Åkerlund 

på Kustbevakningen till 

P4 Väst. 

M/S Hamen har varit en 

tvistefråga under flera år. Både 

Strömstads kommun och länsstyrelsen 

i Västra Götaland vill 

ha bort det ur Idefjorden, eftersom 

det är en miljöfara. 

Den norska stiftelsen som har 

ansvar för att få bort det, har 

ont om pengar, och dessutom 

är vraket enligt dem klassat 

som kulturminne.” 

Nystartad myndighet 

för kulturanalys 

Myndigheten för kulturanalys ska 

utvärdera, analysera och redovisa 

effekterna av förslag och åtgärder 

inom kulturområdet men också, 

nationellt och internationellt, bedriva 

omvärldsbevakning och följa 

forskningen inom kulturområdet. 


Galgeberget i Munkedal grävs ut 

Alldeles bakom ishallen i centrala Munkedal 

göms spår av en mörk epok i vår 

historia. Där ligger Tunge härads avrättningsplats, 

som användes åtminstone 

från 1500- till 1800-talet. I slutet 

av maj kommer Bohusläns museum att 

genomföra en arkeologisk forskningsgrävning 

där i samarbete med Munkedals 

hembygdsförening och Munkedals 

kommun, som en del av det EU-finansierade 

IKON-projektet. 

På Foss Östergårds marker nära Foss kyrka 

finns en nyupptäckt avrättningsplats. 

Galgeberget var avrättningsplats för ungefär 

det område som idag är Munkedals 

kommun. Den ligger på en markant höjd 

ca 500 meter öster om kyrkan, precis bakom 

Skogsvallen och inom synhåll från 

centrum och vårdcentralen. Idag är berget 

bevuxet med tall, ek, bok och hassel. 

Platsen kallades Galgeberget och 

namnet är känt från uppteckningar 

och kartor från 1800-talet. Landsvä- 

Inga synliga spår finns kvar efter galgen, åtminstone 

inte för ett otränat öga. På höjdens 

östra sida finns tre stenar i en triangel 

med omkring tre meters sida. Stenarna är 

knappt en meter stora. Möjligen har de utgjort 

markering eller fundament för galgen. 

gens sträckning förbi Galgeberget kallas 

sedan gammalt för Galgebacken. 

Bohusläns museum undersökte platsen 

i slutet av maj och detta är första 

gången en avrättningsplats undersöks i 

Västsverige. 

Har du frågor? Kontakta projektledaren 

Niklas Ytterberg, tel: 0707 – 17 56 17, 

e-post: niklas.ytterberg@vgregion.se 

Njut av Västerhavet 

Njut av havets läckerheter, lär mer 

om hållbart fiske, vandra i naturreservat, 

upplev träbåtar och segelskutor 

och följ med på en mängd 

aktiviteter om och vid havet! 

För tredje året i rad arrangeras Västerhavsveckan 

– och i år är det dagarna 

mellan den 29 juni och den 

10 juli. Längs hela kusten, från Göteborg 

till Strömstad kommer det 

att bjudas på en mängd roliga, spännande 

och intressanta upplevelser. 

Alla med Västerhavet i fokus. 

Det är Västra Götalands miljönämnd 

som har tagit initiativ till Västerhavsveckan 

för att uppmärksamma Västerhavets 

betydelse för oss som bor i Västra Götaland. 

Vilken nytta och vilken glädje har 

vi av havet och hur får vi ett hållbart nyttjande 

av denna vår viktiga naturresurs? 

Ett 50-tal olika arrangörer – allt ifrån 

ideella och maritima föreningar, kommuner, 

företag och hembygdsgårdar 

och museer, forskningsinstitutioner och 

skolor, med flera står bakom programmen 

och visningarna. 

Aktiviteterna vänder sig både till barn 

och vuxna, till alla som vill ha upplevelser 

och trevliga stunder vid havet eller 

de som vill fördjupa sina kunskaper om 

havets djur- och växtliv. De flesta aktiviteterna 

är gratis och man hittar programmet 

i Västerhavsveckans broschyr, 

som finns att hämta på bland annat turistbyråer 

och museer. Man kan också 

gå in på Västerhavsveckans hemsida 

www.vasterhavsveckan.se. 

På enskifteskartan från 1822 finns en rektangulär 

avgränsning med ett staket som 

benämns ”Afrättsplats”. Läget intill den 

gamla landsvägen är känt redan från Oslobiskopen 

Jens Nilssöns resa år 1594, då avrättningsplatsen 

beskrevs som ”en galie och 

it stegel”. 

Lagar om ortnamn 

ses över 

För att inte ortsnamn på minoritetsspråken 

ska försvinna 

görs en översyn av bestämmelserna 

i lagen om 

kulturminnen. 

I den nuvarande lydelsen 

saknas bland annat meänkieli 

(som tidigare kallades tornedalsfinska 

innan det 1 

april 2001 blev ett av Sveriges 

fem officiella inhemska 

minoritetsspråk). 

Det blir Institutet för 

språk och folkminnen som 

ska uppdatera lagtexten. 


Betraktelse från Käringön 

Ett av västkustens yttersta skär, en klippa 

ute i hafvet, en liten ö, som på en 

kvarts timma genomvandras från ena 

stranden till den motsatta, ett ensligt 

fiskeläger med nästan ingen grönska 

och några få träd – sådan är Käringön. 

Men den som på detta skär tillbragt 

några sommardagar, den längtar, längtar 

dit igen. Ty ingenstädes är vattnet 

mera klart och friskt, ingenstädes luften 

mera mättad av hafvets sälta och 

ingenstädes på hela Sveriges västkust 

och således ej heller i hela den öfvriga 

världen träffar du ett präktigare, redigare, 

”rejälare” folk än där. 

Denna hälsans ö ligger i Skagerack ungefär 

midt emellan Marstrand och Lysekil. 

Stockholmare kommer lättast hit 

genom att fara med nattsnälltåget från 

Stockholm med anslutning till Uddevalla, 

dit man anländer på morgonen vid 

åttatiden, hvarefter man med ångbåt far 

direkt till Käringön. Ångbåtsfärden varar 

visserligen hela fem timmar men går endast 

på få ställen öfver öppna hafvet, så 

att även en mindre sjöstark lätt tål densamma. 

Emellertid måste den som vill 

Ur Svenska Dagbladet 1904 

göra resan på detta sätt passa sin tid, ty 

ångbåten mellan Uddevalla och Käringön 

gör turen endast två gånger i veckan. 

Annars är det vanligaste sättet för hitfärden 

det att med någon af de ångbåtar, 

som idka daglig förbindelse mellan Göteborg 

och Lysekil, fara till Gullholmen 

eller Mollösund och därifrån låta hämta 

sig med segelbåt. 

Telefonen har redan hunnit äfven till 

Västkustens klippor, och man kan därför 

utan svårighet sända bud mellan de olika 

ställena. En sådan segelfärd är naturligtvis 

beroende på väder och vind, men 

med en någorlunda god ”badgästbris” 

kräfver den omkring en timmes tid. 

Den som vid beträdandet av Käringön 

väntar sig något, som i ringaste mån 

påminner om badort, den blir grundligt 

besviken. Ja, själva beträdandet är 

bokstafvligen taladt i början icke så alldeles 

lätt, ty några egentliga vägar ser 

man icke till. Det gäller redan från ångbåtsbron 

att taga sig fram mellan stenarna, 

hvilket icke är så lätt innan man 

fått någon vana. En god käpp och framför 

allt ett par goda gummiskor äro här- 

vid af ovärderlig nytta. Hvad särskildt 

gummiskorna angår, så höra de enligt 

sakförståndigas enstämmiga mening till 

den oundgängliga utrustningen för en 

hvar, som vill med någon säkerhet klifva 

omkring på Käringöns klippor. 

Bostäderna äro enkla, men utmärkt 

snygga och billiga. Man hyr antingen 

hos någon av lotsarna eller hos någon 

fiskare, priset torde vara ungefär detsamma, 

i medeltal en krona om dagen för ett 

rum och en säng. Vill man vid hyrandet 

af bostad hafva så litet besvär som möjligt 

kan man hänvända sig till badanstalterna 

– ja, ty här är nu i alla fall en verklig 

badanstaltskamrerare, som för ovanlighetens 

skull är ett fruntimmer, hvilket 

sköter sin syssla som en hel karl. 

”Matfrågan”, en av badgästens viktigaste 

lifsfrågor, är här löst på ett mycket 

godt sätt. Man kan ju, om man så vill, 

hafva eget hushåll, men bäst och enklast 

och troligen äfven billigast torde 

vara att spisa på restaurangen, där man 

får frukost, middag och kvällsvard för 

kr 2:25 per person. Fru Wessberg, som 

innehar restaurangen, är dessutom en 


liten snäll och trefvlig gumma, hvilkens 

vänliga ögon blicka desto vänligare ju 

mera man tager för sig af hvad huset 

förmår. För resten erbjuder restaurangens 

veranda en af de vackraste utsikter 

på hela ön, en omständighet, som är af 

icke ringa betydelse för en god aptit. 

Har man nu fått sin bostad och sina 

matförhållanden ordnade, så gäller det 

att inrätta sin dag och sina sysselsättningar. 

Här intager då naturligtvis fisket 

och seglingen ett framstående rum. Man 

har ej här Marstrands eller Lysekils charmanta 

segelbåtar, inte en gång lotsarnas 

båtar, som väl torde vara de finaste, kunna 

täfla med dessa. Men käringöbåtarna 

äro snygga och säkra, och deras ägare de 

trefligaste kamrater man kan önska sig 

på sjön. Lotsarna äro ojämförliga seglare 

och är man ute med en lots i hans båt 

så känner man, även när stormen hviner 

och vågorna vräka, en trygghet som 

medvetandet att sällskapa med en lika 

kunskapsfull och försiktig som modig 

människa alltid medför. 

I Käringöns fiskare är jag förälskad, 

om man får begagna ett sådant uttryck 

oss manfolk emellan. Alltid vänliga, alltid 

språksamma, men med innehåll i 

språket, alltid intresserade för fisket, men 

aldrig läggande an på att taga för sig af 

främlingen äro dessa karlar verkliga karlakarlar. 

Lyssna till deras berättelser om 

sina fiskefärder, sina fångster, sina mödor 

och faror, de äro de roligaste och bästa 

lefvande berättelseböcker du kan önska 

dig. Du präktige Johannes Elander, 

som ”varit både drunknad och död” och 

ändå lefver glad och nöjd med sin gumma 

ännu i dag, du redlige Per Rasmuson, 

som är 64 år och ”ännu aldrig varit 

med sin fot på en ångbåt”. Jag sänder 

er min hälsning och mitt tack för många 

glada oförgätliga fiskestunder. 

För öfvrigt måste det medgifvas att 

särdeles gifvande är Käringöfisket icke, 

åtminstone icke under sommaren 1904. 

Man kan vara ute en hel eftermiddag 

och komma hem med ett eller två tjog 

hvitlingar. Bättre är det att gifva sig ut 

på torskfiske till den midt emot liggande 

Måseskärs fyr eller till klipphol- 

men Svarten. Intressantast är emellertid 

att under segling dörja markrill, hvarvid 

man om lyckan är god kan på några 

timmar fånga fyrtio till femtio stycken 

av denna granna metallglänsande fisk. 

Men hvem kan tala om Käringön 

utan att nämna baden. Hvilken kristallklarhet, 

hvilken sälta i detta vatten. 

Hafsbottnen har visserligen inte den 

hvita fina sand, som gör baden vid t.ex 

danska kusten så utsökt sköna, men 

vattnets underbara renhet vid Käringön 

gifver baden ett alldeles särskildt ojämförligt 

behag. Utom två kallbadhus finnes 

äfven ett varmbadhus, alla tillgängliga 

på olika tider för herrar och damer. 

Men Käringöns stolthet är ändå dess 

solbad. På öns södra sida utgöres stran- 


den delvis af stora svarta, släta klipphällar, 

som i sakta sluttning sänka sig mot 

hafvet. På dessa svarta klippor lägra sig 

i långa rader de nakna människobarnen 

och låta solens strålar gassa på sig. Har 

man blifvit riktigt brännande varm på 

ena sidan, vänder man sig och låter steka 

sig på den andra såvida man ej, hvilket 

under varma sommardagar lätt nog 

kan hända, råkat somna in, då man får 

lita på att en vänlig närliggande själ genom 

en liten knuff påminner en om att 

lifvet har två sidor. Efter en stunds solbadning 

rullar man sin brunstekta personlighet 

långsamt ned i det blå djupet, 

får en härlig ”chock” i det kyliga vattnet 

och glider därefter uppfriskad åter upp 

på klippan för att torka. 

Skulle man vilja tala om societetslifv vid 

denna badort så äger detta rum hufvudsakligen 

vid solbadet. Här ske presentationerna 

och bekantskaperna, utan bugningar, 

utan baktankar, utan afvund med 

hänsyn till toaletten, ty alla ligga lika enkelt 

oklädda. Naturligtvis har man ofta litet 

svårt att känna igen sina nya vänner 

när man sedermera mötas med kläderna 

på, men man återfinner och igenkänner 

hvarandra nästa gång vid solbadet. Visserligen 

kan något societetslif i högre och 

ädlare mening, med flirt o.d. icke ifrågakomma, 

ty vid solbadet mötas antingen 

bara herrar eller bara damer, man har oli- 

ka tider och håller strängt på dem. 

Jag behöfver väl ej säga att under sådana 

förhållanden societetsbaler, basarer, teaterföreställningar 

m.m är otänkbara. Den 

dystra inrättning, som av folkhumorn 

gifvits namnet ”direktionen för nytta och 

nöje” har ej heller trängt ut till Käringöns 

enkla folk. Men man saknar ingalunda 

omväxling. En av de intressantaste 

och stämningsfullaste dagarna i Käringöfolkets, 

infödingars som badgästers, lif är 

den, i midten av augusti, då fiskarna i sina 

stora tvåmastade kuttrar begifva sig ut på 

storfiske. För att förstå betydelsen af denna 

dag bör man 

erinra sig att, 

utom de fem 

lotsfamiljerna 

och några få andra, 

så godt som 

hela Käringöns 

befolkning, 6 – 

700 människor, 

utgöres av fiskare 

med deras hustrur och barn. 

På de tio till tolf farkosterna segla 

familjernas stöd, mannen, sönerna, 

bröderna bort mot okända öden. När 

därför de brunröda seglen glida förbi 

stranden i riktning mot norr, samlas 

kvinnor och barn och de gamla männen, 

som ej mera orka ut till sjöss, de 

samlas på stränderna, vid varden, på 

”Befolkningens ovilja 

mot spriten är i 

många fall ytterst 

utpräglad.” 

klippsprången för att vifta farväl åt de 

farande fiskarna. Hela befolkningen är 

denna dag ute på klipporna. Man bildar 

små grupper men man samtalar 

föga, ty alla hafva nog sysselsättning 

med att se, se utåt sjön där de kära 

äro, de på hvilkas rådighet och lycka 

det beror huru den kommande vintern 

skall blifva. Om ett par månader komma 

båtarna igen, men det är långt dit, i 

synnerhet när man är på vida hafvet. 

På tal om befolkningen vill jag meddela 

ett rön som, åtminståne hvad mina 

egna iakttagelser angår, är undantagslöst. 

Man ser inte någon berusad på Käringön. 

Ej heller kan man få köpa spritdrycker 

i handelsbodarna eller på restaurangen. 

Befolkningens motvilja mot spriten 

är i många fall ytterst utpräglad. Då jag 

talade härom med min fiskare sade han: ” 

Här sups just inte något på ön sedan pastor 

Simsons tid”. Detta namn skall man 

under en vistelse på Käringön alltid stöta 

på förr eller senare. Det bars också af en i 

visst afseende märklig man. Då Laurentz 

Olof August Simson på 1850-talet kom 

till Käringön rådde här lösa seder, och 

särskildt florerade superiet. Men Simson 

bar icke sitt namn förgäfves. Han tog itu 

med lasten med jättekrafter, han predikade 

och stred, både med andans och 

kroppens makt, och det nuvarande förträffliga 

tillståndet måste till icke ringa 

del tillskrifvas 

hans outtröttliga 

verksamhet. 

Om någon av 

ofvanstående anteckningardrager 

den slutsatsen 

att Käringön 

är ett skönt ställe, 

så är konklusionen 

riktig, men går han vidare i sina slutsatser 

därhän att Käringön för allom och 

enhvar vore ett lämpligt sommaruppehåll, 

så skyndar jag, för att icke någon människa 

genom mitt förvållande skall taga skada 

till lif och lem, att säga att han misstagit 

sig. Käringön är säkerligen, såhvitt jag 

förstår, inte lämplig för mycket klena personer. 

Först och främst finnes här ingen 


läkare på platsen. Visserligen komma ju 

allt som oftast läkare hit såsom badgäster, 

men själva badanstalten har icke engagerat 

någon sådan. Vidare får man sannerligen 

inte vara knäsvag för att reda sig här 

på klipporna. Här finnes ju, som jag redan 

sagt, inte en enda ordentlig väg − ja, 

knappast en fotstig. Att åka är tills vidare 

lika omöjligt som 

att flyga. En häst 

här på ön skulle i 

sin ensamma storhet 

blifva högfärdsgalen.Käringöbarnen, 

som jag talade 

med, hade aldrig 

sett en lefvande 

häst. 

I förbigående 

sagt är öns fauna 

inskränkt till några 

höns, kaniner 

samt lotsarnas fem kor. Dessa senare 

går fritt öfverallt på ön, sökande sitt 

bete, hvilket att döma af åtskilligt, som 

kan tryckas men ej omtalas, måtte vara 

rikligare än hvad man skulle kunna 

tro. Luften är slutligen så stark att den 

nog, åtminstone till en början, verkar 

ansträngande på åtskilliga organ. 

Men den människa, som utan att 

egentligen vara sjuk behöfver fullständig 

vila till kropp och själ, den som längtar 

efter lugn för de af stadslifvet uttröttade 

och utslitna nerverna, den som vill komma 

bort från sällskapslif, arbete, jäkt och 

prat, den finner på Käringön en tillflyktsort, 

som närmar sig idealet. Och inte 

minst hälsobringande för en sådan människa 

är att hon kommer till en befolkning, 

som är vänlig och redbar, som trots 

sitt strävsamma lif är ganska belåten med 

tillvaron och bland hvilken visserligen 

fattigdom men ingen egentlig nöd är rådande. 

En tiggare finns inte – åtminstone 

inte ännu – på Käringön. 

Har den ljuva tavlan ingen fläck? Under 

någorlunda klara dagar skall du 

upptäcka denna fläck borta vid horisonten. 

Du ser där något mörkt, som till en 

början förefaller dig likt ett litet moln, 

men som snart visar sig vara röken från 

en ångbåtsskorsten. Passar du noga på, 

kan du på en gång upptäcka ända till 

sex, sju sådana rökfläckar. Frågar du 

då någon fiskare om betydelsen häraf 

svarar han, medan han kastar en bister 

blick utåt hafvet: ” Det är dom 

som förstör vårt fiske, det är trawlarna”. 

Ja, traw- 

”Luften är slutligen 

så stark att den 

nog, åtminstone 

till en början, verkar 

ansträngande på 

åtskilliga organ.” 

larna är fiskarfolkets 

fiende. 

Och då man 

icke lefver på 

ett sådant här 

litet skär utan 

att få intresse 

för detta folks 

lif och deltaga 

i dess sorger 

och fröjder, så 

blir trawlaren 

även för badgästen 

en förhatlig tingest. De många 

trawlarna, som jaga omkring på västkusten, 

hafva visserligen ingen rättighet 

att komma de svenska skären närmare 

än på en mils afstånd, men huru 

skall man kontrollera att detta afstånd 

fasthålles? Och om än icke under 

dagens lopp gränsen öfverskrides, 

kan man betvifvla att trawlare under 

nattens mörker icke gå innanför denna 

gräns. ”Men”, frågade jag min vän 

fiskaren. ”Hafva vi icke en vaktbåt, 

Svensksund, som skall skydda västkusten?” 

Han log. ”Har herrn någonsin 

hört, att Svensksund tagit någon trawlare?” 

Samma svar har jag fått af många 

andra fiskare på Sveriges västkust. Säkert 

är att medan trawlare vid danska 

och tyska kusterna ej sällan blifva antastade 

har, såvidt jag vet, ännu aldrig 

Svensksund påträffat en sådan innanför 

den lagliga gränslinjen. Det är ju 

möjligt och troligt, att dessa trawlare 

som inte frukta de beskedliga danska 

och tyska myndigheterna, blifva laglydiga 

och försiktiga, när det gäller 

svenskarna, som ju äro kända för att 

taga i med hårdhandskarna gentemot 

utländningen. Men ändå? Naturligtvis 

unnar man gärna de unga damerna 

i Marstrand och Lysekil älskvärda och 

dansanta balkavaljerer, och att härvidlag 

Svensksund icke sviker sin plikt har 

man rätt att förmoda men skulle denna 

plikt allt för mycket försummas genom 

en eller annan nattlig exkursion 

till sjöss, vid släckta lanternor? Jag vill 

önska att hela denna fråga om Svensksund 

och om hvad denna vaktbåt hittills 

uträttar, synnerligast i jämförelse 

med de utländska vaktskeppen, togs 

under allvarlig behandling – helst i 

riksdagen. 

Käringön är härlig en sommarmorgon 

när himlen är blå och hafvet blått, 

när hvita skyar segla däruppe och hvita 

segel glida fram på vattnet. 

Käringön är härlig när stormen ruskar 

i de små stugorna. När skummet 

slår upp i hushöga hvita massor öfver 

alla de otaliga grunden, och fiskmåsarna 

ila skriande öfver vattnet. 

Käringön är härligast under en stilla 

augustikvälls månsken. Såsom två jättelyktor, 

såsom två hemlighetsfulla flammande 

ögon lysa månen och Måseskärs 

fyr bredvid hvarandra mot den mörkblå 

bakgrunden. Och från stranden klingar 

böljeslagens vemodsfyllda melodi. 

P.H 

Foto: Marika Russberg 

Vem som döljer sig bakom signaturen 

P.H. är okänt. Föreningen 

Käringö Hafsbad bildades 

i Stockholm 1897 och av 

gamla brev framgår att 1921 var 

Henning Asklund ordförande. 

Artikeln är ett tidsdokument, 

som dels berättar om hur det var 

att resa till Käringön vid denna 

tid och hur det var att leva 

på Käringön. Texten är också 

ett bevis på att samspelet mellan 

badgäster och öborna var gott. 

Brita Elander, 

Käringö hembygdsförening 


Kungligt besök på Öckerö 

Fredagen den 18 mars besökte kronprinsessan 

Viktoria Öckerö. Det 

hade samlats hundratals förväntansfulla 

öbor på Öckerö hembygdsgård 

för att hälsa prinsessan välkommen. 

Bland besökarna var största delen 

barn och ungdomar som förväntansfullt 

inväntade besöket med flaggor 

och blommor. För hembygdsföreningens 

medlemmar var det en stor 

dag som många väntat länge på. 

Ett varmt mottagande 

Besökarna anlände till orkestertoner i 

god tid inför kronprinsessans ankomst 

och snart var hela gårdsplanen fylld 

med folk. Lennart Olsson, ordförande 

i Öckerö hembygdsförening mottog 

kronprinsessan och därefter fick 

hon blommor och presenter från besökarna. 

Det var tydligt att det var en 

händelse som väckte stort engagemang 

hos öns invånare. 

Lunch med 

hembygdsföreningen 

Efter det storslagna mottagandet bjöds 

Viktoria på lunch och det serverades 

kolja med kokt potatis och pepparrotssås 

och till efterrätt bjöds det passande 

nog på Oskar den andres tårta. Därefter 

blev det en tur bland husen på 

hembygdsgården och till Öckerö gamla 

kyrka. Det gavs också tillfälle att 

prova på att baka traditionellt tunnbröd. 

Enligt Lennart Olsson var kronprinsessan 

mycket nöjd med besöket 

och utbrast när hon besökte ”Hildas 

stuga” att här ville hon stanna kvar. 

Hembygdsgården 

Öckerö hembygdsgård ligger invid 

kyrkan på Öckerö och har ett flertal 

byggnader samlade på gården. På dagen 

för kronprinsessans besök hölls 

flera av byggnaderna öppna och det 

fanns möjlighet för besökarna att se 

Kronprisessan provar på att baka bröd i hembygdsgården. 

Foto: Öckerö hembygdsförening 

sig omkring på gården. Här finns flera 

bostadshus som ger en bild av hur 

livet för öns invånare kan ha sett ut 

under tidigare sekel. Öckerö hembygdsförening 

är en livaktig förening 

där medlemmarna ofta träffas 

och gemenskapen är stor. 

Föreningen är också mycket 

glad över att ha ungdomar 

som ställer upp och hjälper 

till när det är något som behöver 

göras på hembygdsgårdens 

byggnader. 

Ett efterlängtat besök 

Kronprinsessans besök var en 

mycket stor händelse för föreningens 

medlemmar. Lennart 

Olsson har i flera år kämpat 

för att få kungligt besök 

till hembygdsgården och skrivit 

brev till hovet och berättat 

om föreningens arbete, därför 

kändes det extra värdefullt att 

kronprinsessan kom. Besöket 

har betytt otroligt mycket för 

föreningens medlemmar och 

de är stolta över att kunna visa 

upp det arbete de har lagt ner på hembygdsgården. 

Sofie Heimdal, praktikant BHF 

Många hade väntat länge på kronprinsessan. 

Foto: Öckerö hembygdsförening 


Historiska tablåer 

och bullfest 

på Gustafsberg 

Gustafsbergsdagarna äger i år rum den 

23-24 juli. Det blir rundvandring och 

visning av alla de gamla husen med 

sakkunniga guider som berättar om 

Gustafsbergs historia som Sveriges första 

internatskola och Sveriges första 

havsbadort. Även några av de privata 

villorna visas för allmänheten. 

Gustafsbergs Badrestaurang serverar 

sitt klassiska smörgåsbord och nygamla 

Café Snäckan ställer till med bullfest. 

Bohusläns museum medverkar med 

historiska tablåer anno 1899 och aktiviteter 

för barn. 

Samarrangemang mellan Gustafsbergsstiftelsen, 

Bohusläns Museum, 

Bohusläns Guideförening, Gustafsbergs 

Vänner, Gustafsbergs Badrestaurang, 

Café Snäckan och Bohusläns 

Hembygdsförbund. 

Gunnar Klasson, Förvaltande direktör, 

Gustafsbergsstiftelsen. 

Kurser på Nääs i sommar 

28-29 juni 

Tälj tillsammans barn och 

vuxna 

Med kunnig ledare får barnen 

lära sig använda kniven rätt och 

slöjda tillsammans med en vuxen. 

28-29 juni 

Vallskog och träskblues – slöjda 

enkla musikinstrument tillsammans 

barn och vuxna 

28-29 juni 

Tova och brodera tillsammans 

barn och vuxen 

Ett par barn spelar krocket, den nya sporten på modet år 1899! 

Foto: Annica Engström, Bohusläns museum 

Donatorn Anders Knape 

(Håkan Karlén, Bohusläns 

Guideförening) 

berättar om Societetshusets 

historia vid Gustafsbergsdagarna 

2010. 

Foto: Gunnar Klasson 

26-28 aug 

UFO, The unfinished objects – 

snickerikurs. På denna kurs samlar 

vi ihop ofärdiga arbeten och ägnar 

helgen åt att färdigställa dem. 

27-28 aug 

Pappspänning & traditionellt 

måleri 

Vi provar att pappspänna en 

väggyta, laga pappskador, 

grundmåla och limfärga med 

egenhändigt gjord limfärg. 

Mer info på: 

www.bvn.se 

Ny broschyr för byggare 

Broschyren Bygga och bevara är ett 

nytt informationsmaterial som riktar 

sig till dig som planerar att bygga 

oavsett om det gäller ett stort eller litet 

byggprojekt. Målet är att byggprocessen 

ska kunna löpa smidigt för både 

byggherrens och kulturarvets bästa. 

De myndigheter som hanterar 

bygglov och planer inför byggprojekt 

ska tillhandahålla broschyren till 

den som planerar att bygga. Ett antal 

tryckta exemplar av broschyren har 

distribuerats till samtliga länsstyrelser. 

Broschyren finns även som pdf för 

nedladdning i Riksantikvarieämbetets 

bokhandel på www.raa.se, klicka på 

Om oss och på Publikationer. 


Varje år utser BHF Årets bok och 

Årets skrift. Den utvalda boken och 

skriften presenteras vid BHF:s årsstämma. 

I juryn sitter Viveka Overland, 

Bohusläns museums förlag, 

Verna Rydén, vice ordf. BHF och 

Marika Russberg, BHF:s kulturarvskonsulent. 

Årets bok 2010 

Thomas Thorild, skalden – rebellen. 

Av Kenneth Gustafson, utgiven av 

Föreningen Kungälvs Musei Vänner. 

Motiveringen lyder: 

Boken om Thomas Thorild är en kul- 

Årets skrift 2010 

Västra Frölunda. Kalejdoskopiska 

minnesbilder 

Utgiven av Västra Frölunda hembygdsförening. 

Redaktör och grafisk formgivare: 

Ove Drejenstam. 


Titeln Kalejdoskopiska minnesbilder 

speglar innehållet som ger en mångfasetterad 

bild av en före detta landsbygd, 

där det idag på 

många håll bara finns 

minnen och bilder kvar. 

Idag står höghus och affärscentrum 

där det en 

gång gick kor och betade. 

Skriftens fokus är lokalt, 

men ämnena som 

valts är i många fall allmängiltiga 

och intressanta 

för en läsekrets även utanför 

det geografiska området. 

De kalejdoskopiska 

minnesbilderna berättar om 

gårdar och byar, om luftvärnet 

och om den nitiske tulllaren, 

om simlärare och frisksportare 

och om musikstunder, 

Årets bok och Årets skrift 

turgärning: en nationellt 

och internationellt 

intressant person 

har fått en bibliografi. 

Boken inleds med Thomas 

Thorilds födelse på 

gården Blåsupp i Svarteborgs 

socken. 

Författaren skriver: 

”Gårdsnamnet verkar 

nästan som ett förebud 

om hans kommande 

öden”. 

Thorild var skald och rebell, en filosof 

som blev missförstådd och en skald 

som blev hånad. 

helgdagar och utflykter i det gröna. 

Skriften har kommit ut under många 

år och årets är den tjugoandra årgången. 

Den har alltid hållit samma höga 

klass. Fint tryck, bra bildåtergivning, 

snygg och tydlig layout, intresseväckande 

innehåll och ett samstämmigt uttryck 

i artiklarna trots flera olika skribenter. 

Plus på allt! 

0 

Boken ger en bred 

och mångsidig bild av 

detta bångstyrige snille. 

Boken innehåller också 

ny forskning om till 

exempel Thorilds fru, 

som tidigare varit osynlig 

i litteraturen. 

Boken är lättläst och 

läsvärd, gedigen och 

elegant. Layouten är 

enkel och funktionell. 

Innehåll, språk och utseende bildar 

en helhet. Sammanfattningsvis: en 

helgjuten bok. 

Bernadottarna i västsverige 

Tv-serien Sveriges historia som startade 

våren 2010 fortsätter i höst, från 

1500-talet med episoder från Gustav 

Vasas tid fram till vår egen tid. 

Västarvet har bjudit in Göran Alm, 

chef för Bernadottebiblioteket, att göra 

en föreläsningsturné med start i maj 

och fortsättning under hösten. Göran 

Alm är en målande berättare med passion 

för 1700- och 1800-talen och en 

mycket omtyckt och anlitad föreläsare. 

Göran Alms turné ingår som en 

del i Västarvets satsning på Sveriges 

historia: 

20/8 

Forsviks industriminne, kl 19 

21/8 

Vänersborgs museum, kl 19 

27/9 

Slöjd & Byggnadsvård Nääs, kl 19 

28/9 

Göteborgs Naturhistoriska museum, 

kl 19 

29/9 

Bohusläns museum, Uddevalla, 

kl 19 

Mer info om några av turnéplatserna 

kommer på: 

www.vastsverige.com 

Bohusarvet..indd 0 0 -0 -0 0 : :

Kulturarvsdag om Gröna platser 

I år äger Kulturarvsdagen rum söndagen 

den 11 september i hela Sverige 

på temat Gröna platser. 

Riksantikvarieämbetet är huvudarrangör 

av Kulturarvsdagen i Sverige. 

Exempel på teman i Sverige: 

I september arrangeras också kulturarvsdagar 

runt om i Europa i projektet 

European Heritage Days, som Europarådet 

startade 1991. Men redan 1984 

genomfördes Historic Monuments 

Open Day i Frankrike. Detta initiativ 

spred sig snart till bland annat Nederländerna, 

Belgien, Storbritannien och 

Sverige. 1988 anordnade Sverige sitt 

första Öppet hus som det då kallades. 

Samtliga Europarådets 49 medlemsstater 

deltar i European Heritage Days 

som årligen lockar 20 miljoner besökare 

till mer än 30 000 lokala evenemang. I 

Sverige heter evenemanget alltså Kulturarvsdagen 

och äger rum den andra söndagen 

i september. Kulturarvsdagen ska 

bidra till att skapa förståelse och intresse 

för kulturarv och kulturmiljöer. Alla 

som vill är välkomna att medverka med 

evenemang dit allmänheten bjuds in till 

besök och guidning. 

Kulturhusens dag 

blev Kulturarvsdagen 

Fram till 2010 kallades dagen Kulturhusens 

dag. Namnbytet hänger ihop 

med att fokus tidigare låg på byggnaderna, 

men syftet idag är att visa kul- 

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth 

har utsett experter till utredningen 

om översyn av lagstiftning och nationella 

mål på kulturmiljöområdet 

och bland de utsedda finns Sveriges 

Hembygdsförbunds generalsekreterare 

Jan Nordwall. 

Utredningens uppdrag är en del 

turmiljöer, kulturlandskap och kulturhistoriskt 

intressanta byggnader och 

anläggningar och berätta om traditioner, 

och historierna kring dessa. 

Årets tema – Gröna platser 

I kulturlandskapet finns spår av människors 

aktiviteter sedan årtusenden 

tillbaka i form av odlingar, betesplatser, 

hagar och ängar. Kulturarvsdagen 2011 

vill uppmärksamma de gröna platserna 

som även har stor kulturell, social 

och estetisk betydelse som till exempel 

stadens gröna platser; parker och trädgårdar 

kan berätta mycket. Andra frågor 

som temat kan väcka är Vad kan en 

medeltida örtagård, en skolträdgård eller 

lövtäkter berätta om människans 

bruk av marken och landskapet? Vad 

betyder dessa platser för oss idag? 

Olika perspektiv 

Temat Gröna platser kan ses ur många 

olika perspektiv: 

Det gröna som produktionsresurs: Människan 

har i alla tider brukat och påverkat 

landskapet, för att producera livsmedel 

och ta ut råvaror för olika ändamål. Olika 

tiders brukningsmetoder, växtval och 

behov av naturresurser har satt sina spår 

i landskapet – i skogar, ängs- och betesmarker. 

Det finns även spännande berättelser 

om de byggnader och redskap som 

är kopplade till det odlade kulturarvet: 

logar, potatiskällare, ängslador, rior, härbren, 

kvarnar med mera. 

av den förnyelse och utveckling av 

styrmedel inom kulturmiljöområdet 

som initierades genom den kulturpolitiska 

propositionen Tid för 

kultur (2009/10:3). I utredningens 

uppdrag ingår bland annat att inom 

kulturmiljöområdet föreslå förändringar 

av lagstiftningen som ökar 

möjligheterna att leva i, bruka och 

Det gröna som kulturell, social och/ 

eller estetisk funktion. Det kan vara 

medvetet anlagda gröna platser i staden 

och på landsbygden, exempelvis 

parker, örtagårdar, kyrkogårdar, skolträdgårdar, 

kolonilottsområden och 

växthus. 

Tidigare teman 

2010 Kulturens vägar 

2009 Sverige – Finland, en delad historia 

2008 Smaka på Husen 

2007 K-märkt 

2006 Möten och avsked 

2005 Maritima miljöer 

2004 Hus i goda händer 

2003 Idrottens miljöer 

2002 Rum för religion 

Vad händer nära dig? 

Riksantikvarieämbetet är samordnare 

för dagen och alla evenemang kommer 

att presenteras på Riksantikvarieämbetets 

webb: www.raa.se 

Generalsekreterare utsedd till expert i kulturmiljöutredning 

utveckla kulturskyddade fastigheter 

och miljöer. Utredningen ska också 

innehålla förslag på hur de särskilda 

nationella målen för arbetet 

med kulturmiljön kan bli tydligare 

och anpassas till de nya kulturpolitiska 

målen. 

Uppdraget ska redovisas den 31 

mars 2012. 


Hönö Hedens Hättekvarn 

Utgiven av Hönö hembygdsförening. 

Bearbetning: Hans Taremark 

Skriften är en sammanställning av 

material om kvarnen som också kallas 

Kvarna på Hea. Kvarnen ägs och 

förvaltas av Hönö hembygdsförening 

och alla som åker med färjan från fastlandet 

till ön ser kvarnen stå stolt på 

Hönö Heden. 

Men där har 

den inte alltid 

stått. Kvarnen 

flyttades 1873 

från Hällsunga 

i Torsby socken 

i nuvarande 

Kungälvs 

kommun. 

Skriften ger 

en bred bild av Hönö Hedens 

Hättekvarn, den berättar om kvarnens 

historia och konstruktion, om mjölnare 

som arbetat i kvarnen, om andra kvarnar 

i närheten, om kvarntullar, om renoveringar 

av kvarnen genom åren och ett 

kapitel ägnas Selma Johanssons – hembygdsforskare 

med uppdrag från bland 

annat Nordiska museet – berättelse om 

kvarnens historia. Selma berättar bland 

annat om mjölnaren Stenli Pers som 

spökade under mjölnaren Fremodis tid 

i Hönö Hedens kvarn. Enligt Selma räddade 

denna spökhistoria antagligen kvarnen 

från att brinna ner. 

ISBN: 978-91-979408-0-1 

26 sid. 

Samhälle för alla 

2010 är ett särskilt år. För drygt tio år 

sedan tillsattes i Västra Götalandsregionen 

den politiska kommitten Handikappkommittén 

med sitt tjänstemannakansli, 

avdelningen funktionshinder 

och delaktighet. Syftet var att arbeta 

med de övergripande funktionshinderfrågorna. 

Detta är unikt i landstings/regionsammanhang 

i Sverige. 

I denna bok berättas om vad kommittén 

åstadkommit, erfarenheterna sammanfattas 

och råd ges för det fortsatta 

Boktips 

arbetet. I stället för en traditionell tjänstemannarapport 

presenteras resultaten i 

en bok för att ge kunskap om hur långt 

tillgänglighetsarbetet nått och exempel 

på hur livet 

kan vara för 

personer som 

har en funktionsnedsättning. 

Hur funkar 

det att åka 

kollektivt? 

Hur lätt 

är det att få 

jobb och vad tycker personerna själva 

är viktigast? På så vis är målet att nå en 

bredare målgrupp som kan ha nytta av 

de erfarenheter som gjorts. I boken presenteras 

vilka de viktigaste arbetsområdena 

är fram till 2015/2020. 

Genom att intervjua personer med olika 

erfarenheter inom området får frågorna 

”kött och blod” och politikens 

visioner och medborgarnas vardag 

möts i en dialog som inspirerar till 

fortsatt arbete. 

Från januari 2011 kommer funktionshinderfrågorna 

att ingå i den 

nya kommittén för rättighetsfrågor 

som också ska arbeta med frågor om 

bland annat etnicitet, ålder, sexuell 

läggning och jämställdhet. 

Den nya kommittén kommer med 

sin bredd att ge nya perspektiv på 

funktionshinderområdet. Handikappkommittén 

vill med denna bok lämna 

över sina erfarenheter, bidra till insikt 

i funktionshinderområdet och kanske 

till och med bjuda på en och annan 

aha-upplevelse. 

ISBN 978-91-7686-235-3 

143 sid. 

Boken kan beställas hos Adress- och 

Distributionscentrum, Mariestad, e-post: 

distributionscentrum@vgregion.se 

Stenungs Torg, 1965-1985 

Utgiven av Stenungsunds hembygdsförening, 

Åsa Bohlin i samarbete med Stig 

Hilmersson 

Boken berättar om tillkomsten av 

Stenungs Torg och torgets historia 

fram till 1985. Torget byggdes i tre 

etapper och bygget och invigningarna 

beskrivs till största delen genom pressklipp, 

men även med foton. 

Stenungs Torg ansågs vara ett ståtligt 

affärscentrum när det invigdes och 

här fanns Sveriges första eluppvärmda 

varuhus. Invigningen var pampig med 

Sveriges längsta kaffebord. Men snart 

visade det sig att torget hade problem, 

många pressklipp berättar om problemen 

med Domusvaruhuset som var på 

glid – där det vilade på lera riskerade 

hela varuhuset att glida ut i vattnet och 

pålning fick startas. 

De många fotografierna med sina 

interiörer från affärer, alla människor 

som finns på bilderna och reklamannonserna 

speglar väl Stenungs Torgs 

första tjugo år. 

Boken ger ingen heltäckande förteckning 

över affärer på 

torget under tidsperioden 

men de flesta 

nämns och syns nog. 

Många kändisar 

har besökt Stenungs 

Torg; vid 1års 

jubiléet spelade 

Lennart Haags. 

Sten-Åke Cederhök 

har också gjort 

gästspel på torget och givetvis har också 

kungen varit där. 

ISBN 978-91-633-7626-9 

99 sid. 


Årets bild 

För andra året utnämner BHF Årets 

bild. Tanken är att stimulera medlemsföreningarna 

att dokumentera 

sin egen verksamhet. 

I år hade 22 bilder sänts in och juryn 

bestod av Cicci Ahlsén och Jonny Elfving 

från Bohusläns museums fotoavdelning 

och Kulturvårdscentrum, Sofie 

Heimdal och Marika Russberg från 

BHF. Juryn var eniga i beslutet och på 

BHF:s årsstämma i Jonsered den 21 

maj presenterades Årets bild. 

Årets bild/-er 

Tagna av Gunnar Arwidson från Stiftelsen 

Simsons prästgård och Käringö 

hembygdsförening. 


Bild 1. Bilden är stämningsfull och 

andas lite spänning, den ger en föraning 

om att något ska hända. Bilden väcker 

nyfikenhet och det är intressant att få 

reda på vad det var som skulle hända: 

nämligen en berättarkväll om häxor på 

Käringön. 

Bild 2. Bilden är tagen under en 

Hemma på Öa-kväll under en av årets 

allra sista dagar 2010. 80 personer 

samlades i prästgården för att höra om 

ruskiga händelser i öns historia. 

Under kvällen berättades om två Börtor 

på Käringön, Börta Cornelius och 

Börta Hollender. Både blev anklagade 

för att vara häxor och fick genomgå 

vattenprov. Börta C dömdes till att bli 

bränd på bål, troligen på Bränneberget 

vid Myggenäs på Tjörn. Berta H fick 

ett milt straff, hon blev landsförvisad till 

Holland där hennes mans släkt bodde. 

Historierna utspelar sig på 1670-talet. 

Kvällen avslutades med att en vers 

om häxor lästes och då gick dörren 

upp till rummet intill. 

In i rummet kom moderna häxor, 

varav tre är släkt med Börtorna. 

Fr. v.: Petra Jarestam, Alice Holm, 

Märta Jarestam, Annika Jarestam, Ulrika 

Holm, Gunvor Olsson och framför 

Jarl Lalle Ankarhem. 

Hedersomnämnande 

Bild tagen av Lena Wichman, Kulturföreningen 

Gamla Grebbestad. Bilden ger 

en glimt av en del av vår kulturhistoria 

som är på väg att försvinna: det småskaliga 

fisket. Kulturföreningen Gamla Grebbestad 

dokumenterar samhället idag och 

det motiv bilden visar kan redan imorgon 

vara historia, då är bilder och minnen det 

enda som kommer att finnas kvar. 

Bilden är tagen ut mot den s.k. Tbryggan 

i Grebbestad som fiskarna själva 

byggde på 1930-talet. Nu är bryggan 

i så dåligt skick att den riskerar att 

rasa och ersättas en lastkaj några hundra 

meter bort från Grebbestads centrum. 


19 juni kl 10 

De vilda blommornas dag. Samling 

vid Skalbanksmuseet. Ledare: Jan Uddén, 

tel 070-656 54 01. 

21, 28 juni kl 13 

Fri och ledig!? Guidad visning av utställningen. 

Läs mer om utställningen 

på sid. 21. 

21 juni kl 11 – 13 

För barn och unga: Öppen verkstad 

i utställningen Carl Johan De Geer - 

Den hemlighetsfulla ön. 

22, 29 juni kl 13 

Carl Johan De Geer – Den hemlighetsfulla 

ön. Guidad visning av utställningen. 

1 juli kl 12 

Västerhavsveckan: Bröderna von 

Wright och livet i havet. Bröderna von 

Wright målade 1800-talets förnämsta 

marina planschverk Skandinaviens fiskar 

och Skandinaviens mollusker. Jan 

Uddén, museibiolog, berättar om deras 

sällsamma livsöden och viktiga bidrag 

till den bohuslänska naturhistorien. 

Helena Samuelsson, Sven Lovén 

centrum för marina vetenskaper, visar 

sina illustrationer till Nationalnyckeln 

Sveriges Fauna och Flora. 

Läs mer om Västerhavsveckan på 

sid. 23. 

1, 8, 15, 22, 29 juli kl 15 

P4 Väst Sveriges Radio ger: VECK- 

ANS REVY – andra sommaren! 

Succén från sommaren 2010 återkommer 

med fem nya direktsända radioprogram 

från museets Hörsal. Andreas 

T Olsson och Carita Jonsson 

Programtips från 

med ensemble bjuder på nyskruvad radiorevy 

varje fredag i juli kl 15 –16. 

Det är fri entré. Det finns 150 sittplatser 

som går att förboka på tel 0522– 

65 65 01 eller ingrid.uhlman@vgregion.se 

Bokade biljetter avhämtas senast 

14.30 den aktuella sändningsdagen. Ej 

avhämtade biljetter släpps vidare. 

Publiken ska inta sina platser i Hörsalen 

senast 14.50 för information och 

uppvärmning. 

2 juli kl 11, 13 och 14 

Västerhavsveckan: Sommarhavets sagovandring. 

För familjer med barn i 

ålder 4–9 år. 

Följ med sagofén Maria på en sagovandring 

kring Bohusläns museum. 

Havskungen har tappat bort lillprinsen 

och vi hjälper Havskungen att hitta 

honom. På sagovandringen får vi 

träffa sagoféns vänner som lockar oss 

till lek, saga, experiment och sång. Läs 

mer om Västerhavsveckan på sid. 23. 

2 juli kl 14 

Västerhavsveckan: Läckande vrak - 

tickande miljöbomb. Samtal om oljehoten 

i skärgården med Ida-Maja 

Hasselöf, Chalmers tekniska högskola 

- Sjöfart och marin teknik, Bengt-Åke 

Larsson, Sjöfartsverket och Matthew 

Gainsford, marinarkeolog, Bohusläns 

museum. Läs mer om Västerhavsveckan 

på sid. 23. 

2 juli kl 16 

Västerhavsveckan: Kvällskryssning 

och naturskådning med M/S Gustafsberg. 

Följ med på en båtfärd i Byfjordens 

och Hafstensfjordens naturområden. 

Ciceron: Jan Uddén och Christine 

Fredriksen från Bohusläns museum 

och Lennart Bornmalm från Göteborgs 

universitet. Läs mer om Väster- 

havsveckan på sid. 23. 

Båtfärden är gratis och tar ca 3,5 tim. 

Vi bjuder på kaffe och bulle! Samling i 

Södra Hamnen kl 16. 

5, 7 juli kl 13 

Carl Johan De Geer – Den hemlighetsfulla 

ön. Guidad visning av utställningen. 

5, 7 juli kl 13 

Folklivsmålaren C G Bernhardson. 

Visning av C G Bernhardsons bilder 

från Skaftö i Bohuslän. Konstnären 

presenteras av museipedagog Elisabeth 

Corsander. 

6, 12, 14, 19, 21, 26, 28 juli 

kl 13 

Fri och ledig!? Guidad visning av utställningen. 

Läs mer om utställningen 

på sid 21. 

7 juli kl 19 

West of Eden. Återigen gästas Bohusläns 

museum av den populära gruppen 

från Göteborg. Irländsk folkmusik 

blandas med melodiös rock till något 

alldeles eget och unikt. Trummor och 

elgitarrer samsas med traditionella instrument 

som fiol, dragspel och tin 

whistle och överst skimrar sångerskan 

Jenny Schaubs kristallklara röst. 

Entré 200:-, biljetter bokas i museets 

reception, tel 0522-65 65 01. 

11 juli kl 13 

Härnösands Kammarmusikfestival 

on tour, med Sveriges unga kammarsolister. 

Ylva Larsdotter – violin, Viktor 

Olausson – viola, Jakob Koranyi – cello 

och Peter Friis Johansson – piano 

bjuder på klassiska pärlor. 


Bohusläns museum 

13, 27 juli kl 11 – 13 

För barn och unga: Öppen sommarverkstad 

i utställningen Fri och ledig!? 

Vi tillverkar sommarens ”bra att ha”saker. 

23 juli kl 13 

Taube-dag på museibryggan 

med Visans Vänner. Årets 

gästartist: Jan-Olof Andersson. 

Restaurang Kajkanten serverar 

Taubes fisksoppa. 

1 augusti kl 9 – 14 

Natur- och kulturvandring 

på Bredfjället. Samling vid 

Ljungskile järnvägsstation. 

Vi besöker platser där människor 

levt och verkat i förra 

millenniet. Vår följeslagare 

blir boken ”Röster från Skogen” 

och dess författare. Tag 

gärna med fika. 

Ledare: Stefan Edman, tel 

070-16 31 08 och Jan Uddén, 

tel 070-656 54 01. 

2, 4, 9, 11 augusti kl 13 

Carl Johan De Geer – Den 

hemlighetsfulla ön. Guidad 

visning av utställningen. 

3, 10 augusti kl 11 – 13 

För barn och unga: Öppen 

verkstad i utställningen Carl 

Johan De Geer – Den hemlighetsfulla 

ön. 

3, 16, 23, 30 aug kl 13 

Fri och ledig!? Guidad visning 

av utställningen. Läs mer 

om utställningen på sid 21. 

13 augusti kl 10.00 – 14.00 

Lieslåtter och hässja på Skalbankarna. 

Samling vid Skalbanksmuseet. 

Traditionell lieslåtter av ängen. Både 

de som kan slå och de som vill lära sig 

att slå med lie och spetta är välkomna. 

Höet skänkes bort, i första hand 

till dem som medverkar. Medtag gärna 

fika. Ledare: Erik Börjesson, Ingemar 

Magnusson och Jan Uddén. 


Snickra med Mulle Meck på Nääs! 

I Mulle Mecks Snickeriverkstad på 

Nääs, där hela verkstaden är inredd efter 

karaktärerna i de populära böckerna, 

får barnen pröva på att utforska 

det egna skapandet, där endast fantasin 

sätter gränser. Snickra en bil, en båt 

eller ett litet hus eller någonting helt 

annat. Som avslutning kan man vila 

upp sig och ta det lugnt i boxern Buffas 

koja. 

Öppettider med insläpp varje hel 

timme och sista insläpp en timme före 

stängning: 

Juni-augusti: torsd-sönd kl. 11-16 

Obs! Verkstaden är stängd midsommarafton 

och midsommardagen. 

September: lörd-sönd kl.11-16 

Inträde 50 kr/barn i medföljande 

vuxens sällskap.

Bohusarvet 2011-2 - Bohusläns hembygdsförbund

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?