Christian Hellberg, Årets Kock 2001. - Föreningen för Fjällbacka
Christian Hellberg, Årets Kock 2001. - Föreningen för Fjällbacka
Christian Hellberg, Årets Kock 2001. - Föreningen för Fjällbacka
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Tiden tickar iväg<br />
Mitt lilla kåseri baserar sig på en händelse 40 år tillbaka i tiden, kanske<br />
ännu längre. Jag minns inte exakt vilken sommar.<br />
På den tiden hölls de flesta auktioner invid<br />
huset eller på gården varifrån möbler och<br />
prylar hämtades. En gammal dam, älskad<br />
och respekterad, i <strong>Fjällbacka</strong> hade gått hädan.<br />
Lämnat denna jämmerdal. Vi får hoppas<br />
<strong>för</strong> en bättre existens, utan plågor, sorger<br />
och jordiska bekymmer. Auktionen efter<br />
henne hölls en varm och solig dag. Stämningen<br />
var högt uppskruvad. Utroparen<br />
skämtsam och smått raljant. Vissa <strong>för</strong>emål<br />
framhölls på ett nedlåtande sätt. Själv blev<br />
jag illa berörd och greps av ett djupt vemod,<br />
med tanke på hur detta hem byggts upp<br />
under ett långt liv, säkerligen med kärlek,<br />
flit och kanske <strong>för</strong>sakelse. Tänka sig, ett sådant<br />
hem skövlat och utspritt <strong>för</strong> världens<br />
alla vindar. Allt bara borta på några fattiga<br />
timmar – som vilken rea som helst. Vemodet<br />
lämnade mig varken rast eller ro. Jag<br />
beslöt mig <strong>för</strong> att ropa in åtminstone ett <strong>för</strong>emål<br />
och ta väl hand om det. Det råkade<br />
bli en väggklocka. Om hon funkade eller ej,<br />
visste jag inte då. Henne hade jag emellertid<br />
beslutat mig <strong>för</strong>. Kosta vad hon kosta<br />
ville. Svettig och varm kånkade jag hem med<br />
mitt ny<strong>för</strong>värv i famnen. Fick hjälp att sätta<br />
upp henne på väggen i vår gamla sjöbod.<br />
Hör och häpna! Frejdigt tickade hon fram<br />
sekunderna och slog dubbelslag varje halv<br />
och hel timma. Lägg märke till att jag skriver<br />
hon och henne. Inte kan jag väl nämna<br />
denna klocka i realgenusform? Nej, hon är<br />
en personlighet, inte ett dött <strong>för</strong>emål, vilket<br />
som helst. För mig är hon en gammal ärevördig<br />
klockdam, med en bjudande klang<br />
likt en kyrkklocka. Urtavlan, hennes ansikte,<br />
är pärlemorskimrande. I ”pannan” ser man<br />
ett tecken. Två pilar som korsar varandra.<br />
Vad de nu kan betyda? Överdelen, hjässan,<br />
och sidorna är vackert ornamenterade.<br />
Nederdelen har slipat glas i dörren och innan<strong>för</strong><br />
detta svänger en gyllene pendel fram<br />
och tillbaka. Av vad träslag min klocka är,<br />
vet jag inte, men vackert är det och gediget<br />
verkar det. En gång i veckan måste man med<br />
en speciell nyckel vrida upp såväl urverk som<br />
slagverk.<br />
Nu hänger hon i köket i min lilla lägenhet<br />
och ger ett visst liv åt min tillvaro. Det <strong>för</strong>sta<br />
jag gör, efter att ha kommit innan<strong>för</strong><br />
dörren efter en resa, ja vad tror du? Säkert<br />
har du gissat rätt. Naturligtvis får jag liv i<br />
min trogna klocka. Vips får lägenheten liv<br />
och själ. När jag själv en dag ”tickat” färdigt,<br />
är jag bergsäker på att min älskade<br />
klocka kommer att fortsätta mäta detta<br />
odefinierade fenomen, vi kallar tid. Hoppas<br />
bara att någon vänlig själ drar upp henne.<br />
Tack! Gärna på lördagar – <strong>för</strong> det är hon<br />
van vid.<br />
Maj Gustafson<br />
<strong>Fjällbacka</strong>-Bladet Juni 2001 Nr 90 25
Change language