nr 1 - Rädda Barnen

arn 

barn 1 nr3.2011

Våld är vanmakt 

I Rumänien finns ett ordspråk som 

lyder »där mamma slår växer barnet«. 

Det speglar en kultur där aga inte är något man 

avråder ifrån. Tvärtom uppmuntras det. 

Tyvärr är våld mot 

barn fortfarande 

accepterat på 

många håll i 

världen. 

I dag är det bara 

33 länder som totalförbjuder 

aga. Rädda Barnen arbetar 

för att det ska bli fler. Många 

fler. En viktig del av arbetet med att 

förändra attityder och förhållningssätt 

är att erbjuda alternativ till fysisk och 

psykisk bestraffning. 

Rumänien är ett av de länder där Rädda Barnen utbildar 

föräldrar i mer konstruktiva uppfostringsmetoder. När jag 

var där nyligen mötte jag en ung mamma, Sinziana Cojocaru, 

29. Hon berättade hur allt hade brustit för henne när 

hennes son var stökig och svår att hantera. Hon blev själv 

slagen som barn, både av föräldrarna och i skolan – och 

JONAS GRATZER 

är frilansfotograf, med bas i Bangkok, 

som har hela Asien som sitt arbetsfält. 

I detta nummer har Jonas dokumenterat 

den nya lagen om aga i Filippinerna. 

– Jag har jobbat i Filippinerna många 

gånger och är glad att denna lag har 

kommit på tal. Många barn i landet 

lever extremt utsatt, och jag tror att en 

lag kan leda till ökad trygghet. 

LEDARE INNEHÅLL 

AGNETA PERSSON 

är frilansskribent. För detta nummer har 

hon skrivit om en italiensk politiker som 

dömdes för barnmisshandel när han var 

på semester i Sverige. 

– Personerna jag intervjuat till denna artikel 

har ett så sunt och klokt perspektiv på vad 

man ska göra om ett barn far illa: ingripa. 

Det berörde mig djupt, den där självklarheten 

att sätta stopp utan att vara rädd. 

minns hur förnedrande det var. 

– Jag skämdes över mig själv när 

jag gjorde likadant. Men jag kände 

mig så maktlös, berättade hon. 

Sinzianas plågsamma erfarenheter 

speglar alltför väl hur våld är 

vanmakt – men också vana. Men de 

visar också att om någon ser och 

vågar sträcka ut en hand så kan onda 

cirklar brytas. I det här numret av 

tidningen kan du läsa om Sinzianas 

resa. Vi går också igenom vad som hände när en italiensk 

politiker misshandlade sin son på öppen gata i Stockholm. 

Och vi frågar Jan Guillou hur han har undvikit att upprepa 

sina traumatiska erfarenheter av att bli misshandlad som 

barn i sitt eget föräldraskap. God läsning! 

Sophie Arnö Chefredaktör 

PER BENGTSSON 

är frilansjournalist. I detta nummer har han 

intervjuat Jan Guillou och skrivit 

om ungas syn på aga i dag. 

– För 50 år sedan ansågs det naturligt att slå 

barn, vi har verkligen förändrat samhällets 

ideologi i grunden, säger Guillou. Det 

bekräftas av de fyra ungdomarna. Om de såg 

en vuxen som slog ett barn skulle de filma 

med mobilen för att säkra bevis. 

foto JONAS GRATZER 

Guillou om sitt föräldraskap sid. 18 Våldets vardag i Rumänien sid. 28 De satte stopp för misshandeln sid. 22 

rädda barnen 

kämpar för barns rättigheter. 

Vi väcker opinion 

och stöder barn i utsatta 

situationer – i Sverige och 

i världen. Vi är en folkrörelse 

som stöds av 280 000 

medlemmar och givare. 

Rädda Barnens huvudpartners 

är Accenture, 

Advokatfirman Vinge, 

Axfood, Clas Ohlson, God 

El/God Fond, Ikea, Postkodlotteriet, 

Santa Maria, 

samt Swedbank Robur. 

ordförande: 

Inger Ashing 

generalsekreterare: 

Elisabeth Dahlin 

barn: 

Barn – tidningen om 

barns rättigheter – ges 

ut av Rädda Barnen med 

4 nr/år. Medlemmar 

och månadsgivare får 

tidningen gratis. För icke 

beställt material ansvaras 

ej. Redaktionen förbehåller 

sig rätten att redigera 

insänt material, samt att 

publicera materialet elektroniskt. 

Eftertryck och 

utdrag med angivande 

av källa är tillåtet. För 

signerade bidrag svarar 

författarna. 

issn nr: 14048965 

redaktion: 

08698 90 00 

chefredaktör: 

Sophie Arnö, 

sophie.arno@rb.se 

reporter: 

Annika Rydman, 

annika.rydman@rb.se 

art director: 

Pompe Hedengren 

formgivare: 

Johan Björnsrud 

ansvarig utgivare: 

Elisabeth Dahlin 

tryck: JMS, på 

miljövänligt papper. 

TSkontrollerad upplaga 

124 200 ex. 

prenumera tionsärenden: 

Jessica Juselius, 

jessica.juselius@rb.se 

08698 90 30 

adress: Barn, Rädda 

Barnen, 

107 88 Stockholm 

Besöksadress: Landsvägen 

39, Sundbyberg 

Epost: barn@rb.se 

Hemsida: 

www.raddabarnen.se/ 

tidningenbarn 

annonser: 

Sophie Arnö 

08698 67 01 

omslag: 

Jonas Gratzer 

Filippinerna 

– först i Asien med 

lag mot aga? 

sid. 36 

medverkande : 

Anders Andersson, Jonas 

Askergren, Per Bengtsson, 

Elin Berge, Anna Fairbrass, 

Jonas Gratzer, Nadja Hallström, 

Paul Hansen, Maja 

Maria Henriksson, Peter 

Knutson, David Magnusson, 

Agneta Persson, 

Anna Treutiger, Stina Wirsén. 

plusgiro: 

Rädda Barnens plus och 

bankgiro 90 20 033. 

Medlems avgift: 200 kronor, 

plusgiro 90 01 116. Månadsgivare: 

100 kronor i månaden. 

För mer information ring 

08698 90 30.

ilden: 

En marsch 

för fred 

– Vi är trötta på att presidenten pratar 

om fred utan att något händer, säger 

den buddistiska munken Ashin Panditamanda, 

34. 

Han leder demonstrationståget som vi 

möter strax utanför staden Bago i östra 

Burma. 

Landet har under det gångna året tagit 

flera steg i riktning mot demokrati efter 

många år som sluten diktatur. Både turister 

och utländska investerare strömmar 

nu in. Samtidigt har striderna mellan den 

statliga armén och etniska minoritetsgrupper 

i landets norra delar intensifierats. 

Till exempel har närmare 100 000 

människor ur kachinfolket tvingats lämna 

sina hem och flera civila har dödats under 

den burmesiska arméns offensiver. 

Den 21 januari var Ashin Panditamanda 

med och startade den 

pågående marschen för fred, något 

som hade varit otänkbart under diktaturen. 

Demonstranterna har som mål 

att gå hela vägen från staden Yangon 

till delstaten Kachin. Vandringen 

beräknas ta 45 dagar. 

– Regeringen har meddelat att de 

ska stämma oss, men det hotet kan 

inte stoppa oss. Vårt mål är fred! 

säger han. 

I nästa nummer av tidningen Barn 

kan du läsa om avväpningen och rehabiliteringen 

av Burmas barnsoldater. 

TEXT SOPHIE ARNÖ 

FOTO PAUL HANSEN 

barn 4 nr4.2012 barn 5 nr4.2012

sverige 

FATTIGA, FINNS DE? 

En trasig cykel som 

aldrig blir lagad. En 

skolutflykt som är för 

dyr. En kvarts miljon 

barn i Sverige lever 

i ekonomiskt utsatta 

familjer. Rädda Barnen 

arbetar på många olika 

sätt för att förbättra 

deras situation. Bland 

annat genom att kräva 

att den ekonomiska 

familjepolitiken ses 

över och att en nationell 

handlingsplan som 

utgår från FN:s konvention 

om barnets rättigheter 

antas. Läs mer om 

hur det är att växa upp i 

en fattig familj på 

www.fattigskolan.se. 

FöR KäRLEKENS 

SKuLL 

Rädda Barnens projekt 

»Det handlar om 

kärlek« startade 2008 

i Norrköping och finns 

i dag från Kiruna i norr 

till Vetlanda i söder. 

Projektet kom till för att 

motverka hedersrelaterat 

våld och förtryck. 

Frivilligorganisationer 

och myndigheter jobbar 

tillsammans med att 

informera om barns 

rättigheter, främst på 

skolor. 

- Under vårterminen 

ska vi bland annat ha 

en skolvecka i Boden 

tillsammans med flera 

av våra samarbetspartners, 

berättar Lina 

Hahto, projektledare i 

Norrbotten. 

Antalet 

medlemmar 

i Rädda 

Barnen 

ökar. 

Den 31 

december 

2012 var 

medlemsantalet 

76 236. 

Det är 759 

fler än året 

innan. 

FOTO Olivia Arthur 

Trygg skola nu! 

Att känna sig trygg i skolan är en 

rättighet för alla barn – men långt 

ifrån en verklighet för alla. Varje dag 

mobbas och trakasseras barn på skolor 

runt om i landet. För den som blir 

utsatt för kränkande behandling kan 

såren bli djupa och sitta kvar ända upp 

i vuxen ålder. 

Nu har Rädda Barnen startat 

kampanjen »För en tryggare skola«. 

Kampanjen ska bland annat stödja 

skolor i deras arbete att ta fram likabehandlingsplaner 

som ska motverka 

mobbning. 

FOTO ELIN BERGE 

LoTTA PoLfeLDT har arbetat med barn i 

sorg i tjugo år hos Rädda Barnen. 

Hon har lett stödgrupper för de som 

mist en nära anhörig och arbetat med 

barn som förlorat familjemedlemmar i 

tsunamin i Thailand. 

Nu är Lotta aktuell med ännu en 

bok om sörjande barn. 

– Jag vill dela med mig av mina 

erfarenheter och bistå barnen så 

att de kan hantera sin kris och 

växa vidare, säger hon. 

På 1990-talet bodde Lotta i 

Zimbabwe. Där arbetade hon 

som volontär på ett hospice och 

ledde stödgrupper för barn som 

förlorat ett syskon. 

När hon kom tillbaka till 

Sverige fick hon höra talas om 

ett projekt hos Rädda Barnen 

som handlade om barn i sorg. 

Hon tog kontakt och fick anställning 

i projektet - som förlängdes 

och så småningom landade i 

Rädda Barnens Centrum för barn 

och unga i kris. 

Lotta har lett många grupper med 

barn som mist sin mamma eller pappa. 

Efter tsunamin arbetade hon i ett 

gemensamt projekt tillsammans med 

Röda Korset, Bris och Ersta diakoni med 

stödgrupper för barn och föräldrar. 

– Om jag fick börja om mitt yrkesliv 

skulle jag bli socionom igen och arbeta 

med barn och ungdomar. Det är så 

otroligt stimulerande. 

– Det är klart att jag blivit djupt påverkad 

och ledsen många gånger, men 

jag har hittat kraften att jobba vidare i 

mötena med barnen. 

Nu fortsätter 63-åriga Lotta sitt 

engagerade arbete i egen regi. 

– Jag har inte jobbat färdigt med 

barn i sorg, säger hon. 

FöRäLDRAR 

EMELLAN 

»Oss föräldrar emellan – 

för tryggare barn« är ett 

nationellt projekt som 

Rädda Barnen och Ikea 

har startat, där fokus 

är föräldragruppsverksamhet. 

Syftet är att 

skapa mötesplatser där 

Projektet finansieras av 

Ikea. Varje gång en Ikea 

Family-medlem drar sitt 

kort i varuhuset går 25 

öre till projektet. 

-Vi är glada för vår 

samverkan med Rädda 

Barnen i det här 

projektet säger Eva Stål, 

Koordinator Hållbarhet 

TEXT ANNIKA RyDMAN 

FOTO NADJA HALLSTRöM 

elDsjäl: 

föräldrar utifrån sina för Ikea i Sverige. Det är 

barn 6 nr3.2012 

egna resurser och behov 

kan dela erfarenheter 

och kunskaper med 

varandra med ledare 

från Rädda Barnen. 

viktigt för oss att stå på 

barnens sida och bidra 

till att fler barn växer 

upp i trygga hem. 

Lotta 

barn 7 nr3.2012

arn 8 nr1.2013 

Extrem fattigdom 

kan utrotas 

Millenniemålen närmar sig sitt slut. Som första 

organisation i världen presenterade Rädda Barnen 

i januari ett förslag på tio nya utvecklingsmål för 

2030, bland annat att utrota den extrema fattigdomen 

och att förebygga barnadödlighet. 

I rapporten »Ending poverty in our generation« 

beskrivs hur den extrema fattigdomen, där man 

lever på under 1,25 dollar per dag, kan utrotas. 

För första gången i historien är det möjligt att 

tänka sig en framtid där den extrema fattigdomen 

är undanröjd, där inget barn dör av sjukdomar som 

går att förebygga och där allt fler barn skyddas mot 

våld och övergrepp. 

– Det är ambitiösa och högt ställda mål, men 

om världssamfundet systematiskt fokuserar på 

de grupper som är svårast att nå kan vi bli generationen 

som utrotar den extrema fattigdomen, 

säger Elisabeth Dahlin, generalsekreterare på 

Rädda Barnen. 

världen 

KAMPANJ FöR 

MäTTA MAGAR 

Brittiska Rädda Barnen 

har inlett en stor 

kam panj mot den globala 

hungern. Tillsammans 

med hundra andra 

fri villigorganisationer 

kräver man att världens 

ledare gör något 

åt att mer än 200 barn 

svälter ihjäl varje timme. 

Kampanjen kräver bland 

annat att mark används 

till matproduktion, inte 

till att producera drivmedel. 

VåRDGIVARE 

OMSKäR FLICKOR 

Världshälsoorganisationen, 

WHO, konstaterar 

att allt fler vårdmottagningar 

i världen 

omskär flickor. På så 

vis bidrar de till att 

ytterligare legitimera 

sedvänjan. 

140 miljoner kvinnor 

i världen är könsstympade. 

Varje år riskerar 

ytterligare tre miljoner 

att bli utsatta. 

Omskärelse praktiseras 

i 28 afrikanska 

länder, delar av 

Mellanöstern och 

Asien, men även bland 

invandrargrupper runt 

om i världen. 

MEDALJ TILL TAMM 

För 35 år sedan var 

Rädda Barnen med och 

startade ett mödra- 

och barnavårdsprojekt 

på Kap Verde med 

landets hälsoministerium. 

Per Tamm var 

under elva år dess 

administratör. När 

jubiléet firades fick han 

medalj för sin insats. 

– Det här är ett 

fantastiskt exempel 

på hållbarhet och vad 

som blir resultatet när 

det finns politisk vilja 

och ett ömsesidigt 

förtroende i ett projekt 

säger Eva Geidenmark, 


FOTO save the children 

öVERSVäMNING I 

MOÇAMBIquE 

70 000 människor tvingades 

lämna sina hem 

efter översvämningar i 

Moçambique i januari. 

36 människor omkom. 

Vattenmassorna 

förstörde viktig infrastruktur 

som vägar och 

broar och även åkrar 

och säd. Detta kommer 

att påverka mer än 

100 000 människor. 

Internationella Rädda 

Barnen har personal på 

plats som hjälper till 

med räddningsarbetet. 

BRöST äR BäST 

Åtta miljoner barn 

under fem år dör varje 

år. Om de hade fått 

amma under sin första 

levnadstimme hade 

800 000 av dem varit i 

livet. Det visar Rädda 

Barnens nya globala 

rapport »Superfood for 

babies«. 

Knappt 40 procent 

av världens mammor 

ammar. Orsakerna är 

bristen på barnmorskor 

och kulturella faktorer 

och sedvänjor – många 

tror att den första mjölken 

är skadlig, medan 

det är precis tvärtom.

prylen: 

Vaccin 

Varje år dör två miljoner barn 

av sjukdomar som kan förhindras 

genom vaccinationer. 

Att vaccinera barn är en av de mest 

effektiva metoderna att rädda liv. 

Faktum är att vaccinationer räknas som 

en av de största hälsoframgångarna i 

världshistorien. 

För fyrtio år sedan vaccinerades 

mindre än tio procent av världens barn 

mot de sex vanligaste dödliga barnsjukdomarna: 

mässling, polio, stelkramp, 

kikhosta, difteri och tuberkulos. I dag 

är siffran 85 procent. 

De senaste tjugo åren har över en 

miljon barn per år räddats tack vare att 

de blivit vaccinerade. 

Det ligger inte bara i utvecklingsländernas 

intresse att alla barn får 

tillgång till vaccin. Trots att de farligaste 

barnsjukdomarna är utrotade i 

västvärlden, kan smittan fortfarande 

komma hit från andra håll. 


stock.xchng/Brian Hoskins

År 2011 anmäldes 19 100 

misshandelsbrott mot barn i åldrarna 

0–17 år. Men våldsutsatta barn får inte den 

hjälp de behöver. BUP och socialtjänsten 

saknar rutiner för att upptäcka 

misshandeln. Nu kräver Rädda Barnen 

att regeringen ställer tydliga krav på 

landstingen så att alla barn får den vård 

och behandling de har rätt till. 

inget land i världen kan uppvisa 

så låga siffror över kroppslig 

bestraffning av barn som 

Sverige. Sedan lagen mot 

barnaga infördes 1979 har antalet 

agade barn stadigt minskat, 

visar flera undersökningar. 

I början av 1980-talet angav 

28 procent av föräldrarna att de 

använt kroppslig bestraffning mot sina 

barn någon gång under det senaste året. 

År 2001 var siffran en procent. 

Sedan dess har antalet föräldrar som 

agar sina barn ökat till tre procent, enlig 

de nationella undersökningarna som 

gjorts av Allmänna barnhuset och Karlstads 

universitet. 

Och frågan är om föräldrarnas uppgifter 

stämmer med verkligheten. För när 

forskarna frågar barnen, stiger antalet 

slagna barn dramatiskt. 

I en enkät som Allmänna barnhuset och 

Karlstads universitet har gjort med 3 200 

högstadieelever, säger nästan fjorton 

procent att de blivit slagna av sina föräldrar 

eller någon annan vuxen i hemmet. 

Tre procent av eleverna säger att de blivit 

slagna många gånger. 

TEXT ANNIKA RYDMAN ILLUSTRATION STINA WIRSÉN 

– Även om procenttalet är lågt internationellt 

sett, så handlar det ändå om 

tio tusentals barn som blir slagna och det 

är verkligen inte okej, säger Åsa Landberg, 

barnpsykolog hos Rädda Barnen. 

Varje år kommer tusentals barn till 

landets barn- och ungdomspsykiatrimottagningar, 

BUP. 

Men barnen berättar sällan spontant 

om de har varit utsatta för våld. Flera 

undersökningar visar att färre än vart 

tionde våldsutsatt barn berättar för någon 

professionell. I stället söker de hjälp för 

problem som magont och koncentrationsproblem 

i skolan. 

– Då blir risken att symtomen behandlas 

och inte själva orsaken till varför barnen 

mår dåligt, säger Anna Norlén, som är 

verksamhetsledare för Rädda Barnens 

Centrum för barn och unga i utsatta livssituationer. 

Ett stort problem är också att personalen 

på mottagningarna inte regelmässigt 

frågar barnen om de blivit utsatta för våld. 

När Rädda Barnen frågade efter statistik, 

var det ett enda landsting som kunde 

presentera siffror - BUP i Stockholm. 

Av de 13 570 barn man haft kontakt 

med under 2009 hade: 

* 325 varit fysiskt misshandlade 

(2,4 procent) 

* 368 varit utsatta för sexuella övergrepp 

(2,7 procent) 

* 657 bevittnat våld inom familjen 

(4,8 procent) 

– Men troligen handlar det om betydligt 

fler eftersom det saknas rutiner för att 

ställa den här typen av frågor, säger Anna 

Norlén som tidigare varit chef inom BUP i 

Stockholm under tio år. 

– En så pass enkel sak som att föräldrarna 

inte ska befinna sig i samma rum 

när barnet får frågan om det är utsatt för 

våld, missas många gånger. Hur ska ett 

barn kunna svara ärligt i en sådan situation? 

Det behövs verkligen nya arbetssätt 

hos BUP och socialtjänsten, fortsätter hon. 

När man i studier har frågat de professionella 

varför de inte ställer frågan till 

barnen, så kommer det fram alla möjliga 

konstiga skäl, berättar Anna Norlén. 

Hon nämner svar som »de har så 

många andra problem«, »jag är rädd att 

de inte kommer tillbaka« eller »föräldrarna 

är så etablerade att det inte finns 

någon risk«. –> 


i 

Rädda Barnens nya rapport 

»Våldsutsatta barn inom 

hälso- och sjukvården« framgår 

att behandlingen varierar 

mellan olika landsting. 

– Det är oacceptabelt, säger 

Åsa Landberg, psykolog och 

författare till rapporten. 

– Det innebär att Sverige inte 

fullt ut lever upp till de krav som FN:s 

konvention om barnets rättigheter ställer. 

FN:s barnrättskommitté anser att 

det är bekymmersamt att det finns så 

stora skillnader i bemötande och vård 

mellan olika kommuner, landsting och 

regioner. 

De rekommenderar att Sverige blir 

bättre på att övervaka och följa upp 

beslut som tas på kommun- och landstingsnivå 

så att man kommer till rätta 

med skillnaderna. 

– I dag är tillämpningen av lagstiftningen 

mot aga otillräcklig. Det finns 

brist på kunskap, statistik och förståelse 

för följderna för våld mot barn, säger 

Åsa Landberg. 

I Barnombudsmannens årsrapport 

2012 berättar barn som utsatts för våld 

hemma om hur det är att möta vården 

och socialtjänsten. 

»De borde ha blivit mer misstänksamma 

mot alla blåmärken som jag hade. 

Man hade ju ganska mycket blåmärken, 

och kläderna var inte hela och de var inte 

rena heller. Skorna var ju söndriga och så. 

Det är bara ett tecken på att det är något 

som inte stämmer, tycker jag«, berättar 

Rebecka om sitt möte med BUP. 

Lydia berättar om sin erfarenhet av 

vårdcentralen: 

»Jag gick till vårdcentralen, men de 

hittade aldrig någonting, så till slut så var 

det ›ja, men du behöver inte komma, för 

vi vet ändå att det är ingenting‹«. 

Forskningen visar att vissa faktorer 

ökar risken för att barn ska utsättas för 

våld hemma. Faktorerna är: 

* våld mellan vuxna i familjen 

* alkoholmissbruk 

* låg inkomst 

* utlandsfödda föräldrar 

* kronisk sjukdom hos barn 

* stress och trötthet hos föräldrarna 

Andra riskfaktorer är om barnet har 

»De borde ha blivit mer 

misstänksamma mot alla 

blåmärken som jag hade.« 

beteendeproblem på grund av ett funktionshinder 

som exempelvis ADHD. 

Barn med ADHD utsätts oftare för våld 

hemma – fem till sex gånger oftare än 

barn utan funktionshinder. Det visar en 

nationell kartläggning av våld mot barn 

gjord av Allmänna barnhuset och Karlstads 

universitet. 

– På BUP och socialtjänsten förstår 

man inte att man arbetar med riskgrupper 

- att barn från socialt utsatta 

familjer och barn med funktionshinder 

löper större risk att utsättas för våld. 

Det sambandet är inte tillräckligt känt, 

säger Anna Norlén. 

I en enkät till landets BUP-mottagningar 

gjord av Näringsdepartementet, 

säger en del av mottagningarna att de inte 

ser våldsutsatta barn som sin målgrupp. 

På vårdcentralerna finns liknande 

attityder. I Socialstyrelsens tillsynsrapport 

2011 kommer det fram att många 

vårdcentraler anser att de inte har något 

ansvar för barn och ungdomar med 

psykisk ohälsa. 

Trots anmälningsplikten finns det 

också flera studier som visar att både 

tandläkare, läkare och annan vårdpersonal 

sällan anmäler misstänkta fall av 

barnmisshandel. 

Trots att nästan alla tandläkare någon 

gång misstänkt att ett barn varit utsatt 

för misshandel, så har bara var femte 

följt lagen och anmält sina misstankar till 

socialtjänsten. Det visar en kartläggning 

gjord av Barnombudsmannen, BO. 

På Astrid Lindgrens barnsjukhus i 

Stockholm går inte heller allt rätt till, 

visar en doktorsavhandling gjord av 

Björn Tingberg. 

Trots att barnen har skador som tyder 

på misshandel, görs inte alltid rätt undersökningar 

och diagnosen »barnmisshandel« 

ställs för sällan. I de fall läkarna ändå 

ställer diagnosen och skriver in den i 

journalen, så görs ändå ingen anmälan till 

socialtjänsten i hälften av fallen. 

Margareta Jonsson, utvecklingsledare 

på Centrum mot våld i Umeå, har också 

märkt av motståndet att anmäla. 

– Många som jobbar är också föräldrar 

och att utmana andras föräldraskap 

är väldigt tufft. Den professionella ska 

stå upp för uppgifterna inför föräldrar, 

barnet, socialtjänsten och kanske även i 

rätten, säger hon och fortsätter: 

– Det gäller att den professionella vet 

vad som gäller och har rutiner och även 

uppbackning på jobbet. 

Studier visar att det även saknas 

rutiner för att ta hand om de våldsutsatta 

barn som trots allt upptäcks. 

I en undersökning gjord vid Linköpings 

universitet följdes 126 polisanmälda 

fall av barnmisshandel upp. Bara 

sex av barnen hade fått individuell terapeutisk 

behandling för det de varit utsatta 

för. Detta trots att hälften av barnen varit i 

kontakt med BUP. 

– Barn som utsätts för våld i hemmet 

löper en kraftigt förhöjd risk för att må 

dåligt både fysiskt och psykiskt. Får de 

inte hjälp så kan problemen följa med 

dem hela livet, säger Åsa Landberg. 

Rädda Barnens kartläggning visar 

att det verkligen finns ett behov av en 

nationell strategi för att barn som utsätts 

för våld ska få den hjälp och behandling 

de behöver inom landstingen. 

– Vi får samtal från många föräldrar 

som förgäves sökt vård för sina barn som 

misstänks vara utsatta för våld. Så ska det 

inte behöva vara, säger Åsa Landberg. 

På de platser där verksamheterna är 

samlade under samma tak, i exempelvis 

Barnahus, ökar chanserna för att barnen 

ska få den hjälp de har rätt till. 

– Egentligen är problemet i dag inte 

att det saknas kunskap om våld mot 

barn på en övergripande nivå i samhället, 

menar Anna Norlén på Rädda 

Barnen och fortsätter: 

– Nu behövs handling – att den kunskap 

som finns omsätts i praktiken! * 

barn 12 nr1.2013 barn 13 nr1.2013 

RÄDDA BARNENS KRAV 

TILL REGERINGEN: 

* Ställ tydliga krav på landstingen. 

De ska erbjuda en välfungerande 

hälso- och sjukvård så 

att barn som utsatts för våld eller 

övergrepp får den vård och rehabilitering 

de har rätt till. 

* Inrätta ett kunskapscentrum 

för våldsutsatta barn. Centrumet 

ska ha ansvar för att se till att 

utjämna de regionala skillnader 

som finns i dag. 

* Kartlägg hur många våldsutsatta 

barn som får stöd. Och hur 

behandlingsinsatserna ser ut runt 

om i landet. 

* Fatta beslut om att relevanta 

högskoleutbildningar ska undervisa 

om barnkonventionen och om 

våldsutsatta barn. 

Läs mer på www.rb.se.

Är det någonsin okej att 

slå? 

Ryta till, dra i armen – eller slå. Var går 

egentligen gränsen för vad en vuxen får 

göra mot ett barn? Läs vad sjundeklassarna 

Alexander, Erissa, Maja och Oscar tycker. 

Hur tycker ni att vuxna ska göra när 

barn bråkar? 

Alexander: Det beror på vad man 

har gjort. Oftast räcker det med att 

skicka upp en på rummet. Men om man 

till exempel är i en affär och stannar 

för att titta på saker, typ godis, måste 

de kanske dra en i armen för att man 

ska följa med. Speciellt om den vuxna 

har bråttom och vill vidare. Föräldrar 

är föräldrar. Man måste lyda dem tills 

man är myndig, så är det bara. 

Oscar: En trygghet när man bråkar 

med sina föräldrar är ju att man alltid 

blir sams efteråt. 

Erissa: För mig är det viktigt att 

vuxna kan prata ut och förklara vad man 

har gjort för fel. Om jag får dåliga betyg 

måste jag till exempel stanna hemma 

och plugga mer. 

Alexander: När jag kom hem med 

dåliga betyg fick jag utegångsförbud i en 

vecka. Efter det skötte jag skolan bättre. 

Barnpanelen: 

TEXT PER BENGTSSON FOTO ANDERS ANDERSSON 

Oscar: I skolan ryter vissa vuxna 

ganska ofta. I sexan var det en lärare som 

bankade i bordet och skrek åt oss att vara 

tysta. Sedan satte hon sig ner, blundade 

och räknade högt till tio. 

Alexander: Jag kastade ett sudd 

lite för hårt mot en kompis. Det träffade 

läraren mellan benen. Hon blev 

helt röd i ansiktet och skrek att jag 

saknade respekt. Då fick jag en lapp 

hem. Mina föräldrar sa att jag aldrig 

fick göra om något sådant. 

Maja: Jag blir sur när lärare skriker 

i skolan. Men de kanske måste göra det 

om man inte lyder. 

Är det någonsin okej att en vuxen slår? 

Maja: Nej! Alla har rätt att slippa bli 

misshandlade. Inget barn ska behöva 

må dåligt för en sådan sak. 

Oscar: Nej. Alla vet att det är fel. 

Erissa: Nej. De flesta barn känner nog 

till att det är förbjudet. 

Alexander: Nej. Men dra i armen kan 

vara okej. Det beror som sagt på vad 

man har gjort. 

Kan ord skada värre än slag? 

Erissa: Ja, för de stannar kvar. Om 

någon förolämpar en eller säger att man 

har varit dålig så går man och tänker på 

det länge. Om man får höra att man är bra 

så glömmer man det snabbt. 

Oscar: På en fotbollsträning skulle vi 

slå inlägg med högern. Jag är vänsterfotad 

och tyckte att det var jättesvårt. 

Jag fick inte till det. Då sa tränaren: 

»Du kan ju inte spela!« Det förföljde mig 

hela veckan. Jag kände mig kränkt och 

liten. Man får sämre självförtroende av 

sådant. Samtidigt måste man förstås öva 

på det man tycker är svårt. Så tränaren 

kanske menade väl, men han visade 

det på ett dåligt sätt. Om man gör fel 

en gång ska man inte behöva känna sig 

värdelös. –> 


Maja, Alexander, Erissa 

och Oscar bor på Vallås i 

Halmstad. De går i sjuan 

och tränar alla dans på 

fritidsgården.

Hur tror ni att man påverkas av att bli 

förödmjukad och straffad som barn? 

Erissa: Jag tror att man slutar lita på folk 

och inte vågar ha nära relationer i framtiden, 

kanske blir rädd för att ha ett förhållande. 

Man litar ju jättemycket på sina föräldrar. 

Om de sviker en så riskerar man nog att 

förlora all tillit till andra människor. Dessutom 

lär man sig att lösa konflikter genom 

våld och det är fel. 

Oscar: Ja, man lyssnar ju på sina föräldrar 

eftersom man tror att de gör rätt. En som 

själv har blivit slagen kan nog göra likadant 

mot andra. 

Maja: Man kanske skaffar sig en tuff attityd. 

Är elak och stöter bort folk. 

Erissa: Det är nog värre om man är fem 

år än om man är tretton när man råkar ut för 

det. Är man lite äldre så har man lärt sig att 

stå upp för sig själv på ett annat sätt. Man 

har vänner som kan hjälpa en. 

Har ni sett något barn som blivit misshandlat 

av en vuxen? 

Maja: Ja, men bara på bild. 

Erissa: På Facebook fanns en film med en 

kvinna som slår ett litet barn som ligger i en 

säng. En annan kvinna filmar och skriker. 

Det är hemskt att se! 

Alexander: Jag kände att jag ville slå 

dem när jag såg den! Det fanns faktiskt en 

knapp där det stod: »Do you want to slap 

this person?« Det var flera hundra tusen som 

hade tryckt »like« på den. 

Maja: Jag stängde av, jag orkade inte titta. 

Oscar: Det finns en liknande film på 

Youtube där en hundvalp blir uppeldad. 

Folk står och skrattar runt omkring. Sådant 

klarar inte jag av! 

Erissa: De som gör sådant vill nog bara 

visa att de har makt över dem som är hjälplösa. 

Vad skulle ni göra om ni såg det i verkligheten? 

Alexander: Gömma mig i en buske och 

ringa polisen. Och så skulle jag filma för att 

ha bevis. 

Erissa: Jag skulle nog inte våga ingripa. 

Det känns för farligt. Jag skulle vara för 

rädd. 

Jag har faktiskt sagt ifrån när 

en vuxen gick över gränsen.« 

Oscar: Jag har faktiskt sagt ifrån när en 

vuxen gick över gränsen. På en fotbollsmatch 

var det en i mitt lag som blev tacklad 

och en motståndare fick en varning. Jag sa 

till domaren att det var bra dömt. Då skrek 

en pappa från läktaren mot mig: »Är du helt 

slut i huvudet?« Sedan gjorde jag mål. Då 

sprang halva laget fram till honom, satte ett 

finger framför munnen och sa: »Sssch!« Han 

skämdes och ställde sig bakom de andra 

föräldrarna. Efteråt bad han om ursäkt. 

Det känns alltid bra när barn står upp för 

varandra. 

Om ni misstänkte att en klasskompis blivit 

slagen hemma, vad skulle ni göra då? 

Alexander: Det är nog inte så lätt att 

upptäcka. Om man kommer till skolan med 

ett blåmärke så försöker man nog dölja det. 

Ljuga och säga att man har ramlat på en 

skejtboard eller cykel. Ingen vill erkänna att 

föräldrarna slår en. De kan råka illa ut då. 

Erissa: Man vill ju inte att det ska hända 

ens föräldrar något, även om de har gjort en 

illa. Man vill vara med dem ändå. Men om 

jag fick reda på att det hade hänt så skulle 

jag be kompisen att prata med en vuxen. 

Kanske kuratorn eller någon annan som står 

en nära. 

Hur ska en vuxen vara för att man ska få 

förtroende och vilja prata om sådana här 

problem? 

Erissa: På vår skola finns det en som 

sköter kaféet, är vikarie och hjälper till där 

det behövs. Det är den enda vuxna som alla 

eleverna gillar och har förtroende för. Han 

bryr sig inte om någon har keps inne eller 

äter godis på skolans område. De som har 

haft hans jobb förut har alltid varit likadana. 

De är verkligen jätteviktiga. 

Alexander: Förut fanns det en matte- 

och NO-lärare som jag alltid gick till när 

jag var ledsen. Hon lät oss göra sådant 

som de andra vuxna inte tillät. När hon var 

rastvakt fick vi vara inomhus, trots att det 

var förbjudet. Om andra lärare dök upp 

gömde vi oss i ett bandymål i korridoren 

och så lade hon jackor över för att vi inte 

skulle synas. Det kändes att hon stod på 

vår sida. * 

Barnpanelen: 

Maja Nilsson, 13 

Alexander Saljevic, 13 

Erissa Kazemi, 14 

Oscar Sonesson, 13 

»Johanna råkar möta mammas 

ögon. Nu gör det ont. Inte på 

kinden där slaget tagit utan 

under hela huden och runt 

hjärtat där man andas. Johanna 

nickar. Ögonen hon möter vill 

inte se, kan inte se. 

Slagen, de känns knappt 

längre. Visst gör det ont men 

grejen är att de är så lokala. Det 

gör ont på just den plats där de 

har landat, men med tiden ebbar 

de ut. Men orden och ögonen, det 

är annat med dem. 

Orden landar aldrig. De 

hittar in kroppen där de stannar 

och värker. De lämnar inga 

blåmärken så jag kan hålla koll 

på hur tiden går. Orden bara 

rusar in, in, in, och sedan runt, 

runt, runt hela tiden. Sprider 

sej som ett virus. Och ögon. Det 

gäller att inte se in i ögonen. Då 

förlorar jag helt, förlorar rätten 

att reagera, rätten att bli arg. 

Ögonen talar ett annat språk. Ett 

språk som går rakt in. Och jag 

blir felet, jag bär ansvaret till 

att det blev så här.« 

Ur boken »Inte på 

rIktIgt Inte på låtsas« av 

Maja-MarIa HenrIksson, 

författare ocH lärare 

vId folkUnIversItetet. 

maja-maria 


Krönikan 

Våld mot barn är känsligt att diskutera. 

När jag säger att ämnet är känsligt, svarar många att 

det är det väl inte. Självklart är det fel att slå barn. Ja, 

och det händer om och om igen och kommer alltid att 

göra det. 

Det som är svårt att tala om är alla vi runt omkring, vi 

som hör och ser, vi som bevittnar. 

Häromdagen står jag och väntar på bussen tillsammans 

med sex andra och en familj. Sonen på fyra 

börjar klaga på att det är kallt. Han gnäller och börjar 

småsparka på bänken. Mamman säger åt honom att 

sluta. Pojken slutar inte. Hon går fram och sätter honom 

bestämt på bänken. » Nu sitter du här, annars .…« 

Jag iakttar människorna omkring mig och ser att de 

också lyssnar och ser. Pojken hoppar ner och börjar 

sparka lite till på bänken. Det nästa vi ser är hur mamman 

rycker tag i honom, smäller till över huvudet med orden: 

»Hur svårt har du att fatta?« Pappan ser åt ett annat håll. 

De gjorde resten också, förutom en man som sneglade. 

Gång på gång har jag sett att man reagerar när ett barn 

utsätts för våld. Hur man sedan vänder bort blicken och 

bakom nästa hylla av flingor, eller längre bak i bussen, 

eller när man kommit bort från situationen, skakar på 

huvudet, kanske suckar och kommenterar att »det är för 

jävligt«, »det gör så ont att se«, »stackars barn«. 

Varför väljer vi bort att agera? Är vi rädda för att göra 

bort oss? Är vi rädda för konflikten som kan uppstå? 

Eller för att ha missbedömt situationen? Det kanske var 

en engångsföreteelse. Och de har säkert fredagsmys 

sedan. Orkar vi inte för att vi har nog med vårt? Är vi 

rädda att förvärra situationen? Eller kommer tanken att 

det är säkert någon som redan tagit hand om det där? 

Var går gränsen för vad som får kallas våld? Använda 

kränkande ord? Att negligera barnet? 

När angår det oss? Är det vårt ansvar? 

Allt som behövs för att våldet ska fortsätta är tystnaden 

från oss, betraktarna. 

Och visst, vi har inga garantier för att allt ska fixa sig 

om vi väljer att våga gå emellan. Men vi har brutit ett 

mönster, om så bara för en stund. Och barnet fick bli sett. 

Det är ett avgörande ögonblick för en liten människa. 

Att bli utsatt för våld gör ont. Men att sedan inte 

bli sedd gör att man går sönder. Det gör att man inte 

längre finns. 

Min debutroman »Jag finns« är baserad på egna 

erfarenheter ur min uppväxt. Jag skrev en bok jag själv 

hade behövt när jag var 14 år. En bok om hur man kan 

gå sönder och om de vuxnas svek. Jag skrev den som en 

bok att känna igen sig i. En bok att hämta sig ur. 

Jag kan inte tala om hur vi vuxna ska agera. Men 

jag vet att få bli sedd är avgörande för läkningen av 

en människa. *

12 

fRågoR 

TIll guIllou 

I sin självbiografiska bok »ondskan« skildrar 

jan guillou hur han blev svårt misshandlad 

som barn – både hemma och i skolan. 

– jag skämdes och tog själv på mig 

skulden för stryket, säger han. 

»Ondskan« utspelar sig i 1950-talets 

1 Sverige. Hur menar du att synen på 

barn och barnuppfostran var då? 

– I skolan var det närmast militär disciplin. 

Vi satt 35 grabbar i ett klassrum och det var 

helt otänkbart att man skulle inleda en konversation 

med en bänkgranne. I dag är det mycket 

som kan störa lärarna – mobiler, kepsar och 

knatter. De har inte så stora möjligheter att 

ingripa. Då skapade våldet ordning, och det 

var ideologiskt grundat. Man menade att stryk 

var nyttigt och klådde upp eleverna så att de 

blev »stryktåliga«. Det är för övrigt ett ord som 

TEXT PER BENGTSSON FOTO PETER KNUTSON 

fortfarande används i svenska språket som 

något positivt. 

– Våldet i just internatskolor, som jag också 

skriver om i »Ondskan«, är en engelsk uppfinning. 

I slutet av 1800-talet skulle de utbilda 

imperiets elit, de som skulle styra över indier 

och andra koloniserade folk. Det krävde en 

fysiskt hård fostran, man skulle »härdas«. 

Hur vanligt upplevde du att aga var i 

2 hemmen? 

– Det var tillåtet och helt normalt. Jag kände 

bara till en familj där det inte förekom, och det 

upplevdes som ovanligt. 

–> 


3 

Hur försvarade vuxenvärlden våldet? 

– De flesta föräldrar hade själva fått stryk som barn. Det 

vanligaste argumentet för att förklara och försvara aga var: »Titta 

på mig, jag fick en och annan hurring som barn, och se så bra jag 

blev.« Men det våld jag utsattes för hemma var inte normalt. Det 

var överdrivet och sadistiskt, och därmed sjukligt. 

4 

Hur påverkades du av att bli misshandlad som barn? 

– Jag hämnades på mina klasskamrater. Ju mer stryk 

jag fick hemma, desto mer slogs jag i skolan. Det var väldigt 

vanligt med slagsmål på skolgården och många hade synliga 

skador. Högst status hade förstås den som var en känd våldsverkare 

utan att det syntes. Ett blått öga visade ju att man hade 

förlorat. Jag fick en instrumentell syn på våld. Jag ansåg att 

det kunde användas – och skulle användas – klokt. Rätt våld på 

rätt plats, helt enkelt. Men när jag blev 15, 16 år övertygades 

jag om att effekten av mitt våld blev så stor att det övergick 

från bus sträck till brott. Då kammade jag ner Elvis-luggen och 

skaffade mig en mer borgerlig frisyr. Efter att jag hade börjat 

gymnasiet deltog jag inte i en enda våldshandling. 

5 

I »Ondskan« beskrivs hur huvudpersonen Erik under 

»eftermatenstryket« först blir hotad av sin styvfar, 

sedan slagen med olika redskap och därefter tvingad att ta i 

hand och »bli vänner igen«. Vilket är värst? 

– Om man är van att absorbera fysisk smärta, vilket jag blev, 

så är nog förnedringen det värsta. Det skapar mer hat. Som överlevnadsstrategi 

måste man lära sig att tolerera våldet för att inte 

brytas ner av det. Ett barn rår ju inte på en vuxen och det skapar 

frustration, maktlöshet och inneboende ilska. 

6 

Hur bearbetade du upplevelserna? 

– Våldet i hemmet löste jag med våld. Efter två år på 

internatskolan Solbacka hade jag gått upp 10-12 kilo och kom 

hem som ett monster. Då kunde jag ge igen. Men där handlade 

det som sagt om en galning, våldet saknade logik. Det ideologiska 

våldet i skolan, däremot, följde en fascistisk idé med 

styrkedyrkan och så vidare, som jag ville göra upp med på ett 

annat sätt. Först berättade jag om det högljutt på fester och 

middagar. Sedan började jag läsa juridik för att på sikt lägga ner 

hela Solbacka. Det var en långsiktig hämndplan. Men efter att 

jag hade skrivit »Ondskan« var det som att frågan dog för mig. 

Det var kanske en sorts självterapi. 

7 

Var det någon vuxen som reagerade på misshandeln? 

– När jag var nio år var jag hemma hos en kompis. 

Vi skulle av någon anledning ta av oss tröjorna. Då såg hans 

föräldrar att jag var alldeles blå- och rödrandig på ryggen. De 

förstod direkt att de såg ett piskat barn. Efteråt har jag fått veta 

att de övervägde att polisanmäla. Men de avstod för att det skulle 

bli en alldeles för stor social skandal, både för dem och för oss. 

Jag tycker nog att de gjorde rätt. Vad skulle polisen göra mot en 

väletablerad familj i Saltsjöbaden? De kunde förstås ha undersökt 

mig och konstaterat att, ja, det här barnet har blivit piskat. 

40 rapp med klädesborsten låg strax över 

gränsen för det uthärdliga. Han skulle till 

slut börja gråta av slagen. Kanske var det en 

sådan dag då farsan skulle bli upphetsad av 

hans gråt och tappa räkningen.« 

Ur »Ondskan« av Jan Guillou (Piratförlaget) 

Men sedan skulle de stå handfallna. Aga var ju tillåtet. Det hette 

till och med »husaga«, så det var även i viss utsträckning tillåtet 

för en man att slå sin fru. Om det inte gick till överdrift, förstås, 

alltså så att det syntes. En örfil eller ett näsnyp skulle bli en 

minnesbeta. 

8 


Berättade du för någon om vad som hände? 

– Nej, jag skämdes och tog på mig skulden. Jag var rädd 

för att bli misstänkliggjord på grund av att jag fick så mycket och 

så överdrivet med stryk. 

Hur gör man som förälder för att inte upprepa sina egna 

9 föräldrars misstag eller övergrepp? 

– När jag fick egna barn blev jag starkt barnpacifistisk. Barn 

ska aldrig utsättas för våld. Vissa i min bekantskapskrets av 

vänstermänniskor tyckte att all form av auktoritetsutövande 

var övergrepp mot barnen. Det gjorde att vissa barn skrek och 

rullade på golvet och blev totalt oregerliga. Men de flesta blev 

alldeles hyggliga människor. Jag tycker att man ska säga ifrån 

och sätta gränser. Om ett barn sitter vid bordet och kastar mat så 

säger jag inte: »Titta vad tjusigt du kan leva ut din kreativitet.« 

Snarare: »Sluta med de där dumheterna, annars kan du inte sitta 

här med oss andra.« 

10 

Vad kan – och bör – samhället göra? 

– Förbudet som finns i dag mot aga ser jag som ett uttryck 

för samhällets riktlinjer. Det är över huvud taget inte accepterat 

att klå upp sina barn. Vi har förändrat samhällets ideologi i grunden 

de senaste 50 åren. Jag tror att i de familjer där det förekommer 

aga i dag så finns det andra sociala problem som fattigdom, 

alkoholism eller arbetslöshet. Och de vuxnas problem går lätt ut 

över barnen. 

Skulle du anmäla om du misstänkte aga i dag? 

– Ja, omedelbart. 

I dag är du 69 år. Har du någonsin ångrat att du skrev 

om dina upplevelser? 

– Nej, varför skulle jag det? Boken har fått barn att tänka över 

11 

12 

och diskutera de här frågorna. Vad mer kan man önska? * 

»ONDSKAN« – LÄST I SKOLOR 

»Ondskan« kom ut 1981 och är till stora delar självbiografisk. 

Boken handlar om Erik, som blir systematiskt misshandlad av 

sin styvfar. I skolan leder han ett gäng som lånar ut pengar till 

andra elever och straffar dem som inte kan betala. 

När Erik förflyttas till internatskolan Stjärnsberg (en 

omskrivning för verklighetens Solbacka) möter han pennalism, 

mobbning och maktmissbruk. 

I slutet av boken misshandlar Erik sin styvfar så svårt att 

han hamnar på sjukhus. 

»Ondskan« blev film år 2003 och är fortfarande en av de 

mest lästa böckerna i svenska grundskolor. 

Tack alla huvudpartners 

för att ni hjälper oss att göra 

världen lite barnvänligare 

Med stöd från Clas Ohlson får fl er barn i Nepal 

möjlighet till en säker, kvalitativ och mer utvecklande 

förskolemiljö. De har också samverkan med 

Rädda Barnens CSR center i Kina. 

Santa Maria hjälper utsatta barn 

i Colombia till en bättre utbildning. 

Vinge bidrar Pro Bono med juridisk 

kompetens och rådgivning vad 

gäller Rädda Barnens nationella som 

internationella verksamhet. 

Pengarna från PostkodLotteriet har varit med 

och delfinansierat en stor mängd projekt. 

De viktigaste arbetsområdena är att se till 

att alla barn får gå i skolan och att inga barn 

ska behöva utsättas för våld. 

Vill du också samarbeta med Rädda Barnen? 

Ring Jonas Olsson på tel 08-698 91 36 

eller Henrik Persson på tel 08-698 92 82. 

GodEl och systerbolaget GodFond har stöttat 

Rädda Barnen sedan företagen startades. 

De har valt att stödja Rädda Barnens arbete 

i katastrofdrabbade länder. 

IKEA är engagerad i fl era projekt med 

Rädda Barnen. Ett exempel är 

”Oss föräldrar emellan – för tryggare barn”. 

Via Banco Humanfonden som förvaltas av 

Swedbank Robur, stödjer fondsparare 

Rädda Barnens arbete med att ge barn i krigs- 

och katastrofl änder tillgång till utbildning. 

Med stöd från Axfood genomför vi utbildningsprojekt 

i Elfenbenskusten. Axfood stödjer även 

projekt som genomförs i Sverige. 

Accenture bidrar med management- och 

konsulttjänster för att löpande förbättra 

Rädda Barnens verksamhet samt stödja projekt 

i utvecklingsländer och lokalt.

mISSHAnDeLn 

Som SKAKADe 

Det här handlar om en italiensk familj på semester 

i Sverige, om ett bråk kring vilken mat som ska ätas 

och om en pappa vars tålamod brister. Det handlar 

också om modet att sätta stopp när ett barn far illa. 

Men kanske mest av allt handlar det om 

två länders olika sätt att se på barnmisshandel. 

gamla stan i Stockholm, 

23 augusti 

2011. Det är en solig 

sensommarkväll, 

klockan närmar sig 

halv nio. I köket på 

Pizzeria Nivå håller 

Deniz Cinkitas på 

att städa. Det är strax dags att stänga. 

– Kom, kom, Deniz! 

Arbetskamraten Albert Berisha slutar 

plötsligt att plocka disk från borden och 

stirrar nu ut genom fönstret. 

– Han slår sin son! 

Så här i efterhand är det svårt att 

minnas alla detaljer, vad exakt det var 

mannen gjorde, men Deniz kommer 

ihåg att det var våldsamt, att pojken 

skrek och grät och att de andra familjerna 

som ingick i sällskapet tittade på 

utan att göra något. 

När han nu rusar ut genom dörren 

tänker han inte. Det är en stark reflex, 

en reaktion från ryggmärgen. Man får 

inte slå barn. 

Dagen efter trängs journalisterna inne 

på pizzerian. Alla vill prata med Deniz om 

SVeRIge 

TEXT AGNETA PERSSON 

det som hänt. Kvällstidningar, morgon- 

tidningar, tv. Deniz berättar om och 

om igen hur han skrikande rusat de få 

metrarna mot pojken och hur mannen 

genast backat undan. Han beskriver hur 

männen från sällskapet försökt förklara att 

han som slagit är pojkens far, hur Deniz 

svarat att han skiter i vilken relation de 

har, här i Sverige slår man inte barn, och 

hur han sedan gått för att ringa polisen. 

Ur polisens brottsanmälan 23 augusti: 

»BROTT: Giovanni är misstänkt för 

misshandel av sin son ---, genom 

att dels ha slagit honom i ansiktet 

med öppen hand två gånger, och 

dels genom att ha tagit tag i --- hår 

och dragit så hårt att --- lättat från 

marken. Giovanni har därefter dragit 

--- i håret så att han kastats runt. 

Handlingarna har inneburit smärta 

för---. 

POLISIÄRA ÅTGÄRDER: 

Giovanni gripen p.g.a. flyktfara, 

misstänkt för misshandel, och förd 

till Norrmalms polisstation.« 


Giovanni Colasante, 46 år och gift 

tvåbarnsfar, visar sig vara en populär 

kommunpolitiker i södra Italien. Han 

är också framgångsrik företagare inom 

it-branschen. När polisen kommer för 

att hämta honom har han inte varit i 

Sverige många timmar. De reser med ett 

kryssningsfartyg och i morgon ska de 

vidare mot Sankt Petersburg. Men i stället 

hamnar Giovanni på Kronobergshäktet 

i tre dagar innan han flyttas vidare till 

italienska ambassaden, belagd med reseförbud 

i väntan på rättegång. 

Nyheten om att en italiensk politiker 

tagits av svensk polis för att ha läxat upp 

sin tolvåring, sprids över hela världen. 

Debattörer raljerar, överdrifterna tävlar 

med varandra. Svenska fängelser påstås 

vara fulla av föräldrar som råkat daska till 

sina ungar och det varnas för att det kan 

vara brottsligt att skrika åt sina egna barn 

här. Många ställer sig frågande till vad 

samhället har att göra med en så privat 

angelägenhet som barnuppfostran. Andra 

tvärtom välkomnar att det äntligen blir 

debatt kring rimligheten i att låta föräldrar 

slå sina barn. –> 

Den italienska politikern 

Giovanni Colasante misshandlade 

sin son på öppen gata i Stockholm 

– och häktades. Medier runt om 

i hela Europa rapporterade om 

händelsen.

Ur förhöret med Giovanni Colasante på 

Kronobergshäktet den 24 augusti: 

»Colasantes familj ingick i en grupp på 12 

personer som ville äta svensk mat. De stod 

utanför en restaurang och --- tjatade om 

att han ville äta pizza. Colasante sa till 

sonen: ›sluta, sluta.‹ Plötsligt sprang --- 

i väg och Colasante sa: ›nej, kom tillbaka.‹ 

Colasante tog tag i --- jackkrage och hår 

bakifrån. Colasante släppte kragen och 

håret och tog ett tag med handen runt 

sonens ansikte för att få honom att titta 

och lyssna på sin pappa. Sonen hade inte 

börjat gråta när Colasante sa åt honom. 

Det kom fram tre personer och skrek. En 

av dem skrek: ›in Sweden no!‹ Nu blev --- 

rädd och började gråta.« 

Utanför puben intill Pizzeria Nivå står 

Björn Höglund och röker denna sommarkväll. 

Kevin Meah, engelsman på tillfälligt 

besök i Stockholm, dricker öl. Tjugo 

meter bort ser de hur en man i ett större 

turistsällskap lyfter upp en pojke i håret 

och sedan trycker in hans huvud mot en 

stenvägg. Örfilar upp, ruskar om, trycker 

ner honom på marken. Kevin hör hur 

örfilarna landar på pojkens kinder. 

De rusar fram för att stoppa. Deniz från 

pizzerian hinner först och Björn och Kevin 

stannar en bit bort för att överblicka så 

att ingen ger sig på Deniz. För nu börjar 

stämningen bli hotfull. Ingen av de andra 

i det italienska sällskapet reagerade 

när mannen gav sig på pojken, men när 

Deniz, Björn och Kevin nu lägger sig i blir 

de upprörda. Det skriks och knutna nävar 

viftar i luften. 

– Jag vet inte om ungen hade gjort eller 

sagt något, säger Björn. Men det fanns 

ingenting som rättfärdigade ett sådant 

övervåld. Våld är inte okej mot barn ändå, 

men det här var …. alltså, det var brutalt. 

Jag tänkte bara på barnets bästa, att jag 

skulle avbryta det som hände. 

– Jag kände inte till den svenska lagen, 

säger Kevin, men det var uppenbart att 

det här var fel. Jag har sett folk slå barn, 

även jag fick stryk när jag var liten, men 

jag har aldrig sett något så illa som det 

här. Om man gör så på gatan, vad händer 

då hemma? 

FOTO David Magnusson 

DE SAttE StOpp 

FöR MISSHANDELN 

Deniz Cinkitas 

och Albert Berisha 

tvekade inte att 

ingripa när de såg 

Giovanni Colasante 

misshandla sin 

son i Gamla stan i 

Stockholm. 

Ur polisens PM 24 augusti, hört under 

samtal mellan ambassadpersonal och 

Giovanni Colasante: 

»En vän till familjen är advokat och försöker 

blanda sig i ärendet. Ambassaden gör 

allt de kan. De ringer var 20:e minut för 

att påverka åklagaren/polisen. De har 

sagt att den misstänkte är en högt uppsatt 

och respektabel man i sitt hemland. Den 

misstänkte säger att han inte kan äta. 

Han bara sitter och får inte ens titta på 

tv. Den misstänkte säger att han ej möts 

med empati. Han undrar över sitt straff 

och tycker det är ett obetydligt brott. Den 

misstänkte undrar flera gånger vad han 

får för straff och tycker att vittnena har 

lämnat felaktiga vittnesmål.« 

– Rätt åt honom kan jag tycka. Han 

kunde gott ha det. 

Amelia Adamo, känd publicist och med 

rötterna i Italien, anser att Giovanni Colasante 

fick ligga som han bäddat. Man slår 

inte barn, varken här eller någon annanstans. 

Begriper han inte bättre kunde han 

åtminstone ha tagit reda på vilket straff 

som väntar den som slår i Sverige. Det är 

liksom brukligt att man gör det inför en 

utlandsresa, säger hon, tar reda på vilka 

trafikregler som gäller och så vidare. 

– Tyvärr tror jag inte att italienarna 

tar så allvarligt på det som hände här, 

säger hon. 

Pojken däremot. I samma stund som 

Deniz, Kevin och Björn ingrep måste han 

ha fått upp ögonen för en annan möjlig 

verklighet. 

– Det blev förmodligen värre för honom 

när de kom hem eftersom han var orsaken 

till det hela. Och jag tror att han tog på sig 

skulden. Sedan tror jag att han bestämde 

sig för att flytta till Sverige när han blir stor. 

Amelia växte upp i Sverige med 

sin italienska mamma som delade ut 

örfilar när hon tyckte att så behövdes. 

Obehagligt var det, men ingenting 

Amelia ifrågasatte. 

– Hon klappade till mig om jag kom 

hem sent, om jag skrek till henne, om 

jag hade målat mig för mycket. Jag 

började alltid gråta och stängde in mig på 

rummet. 

– Sedan dröjde det inte länge förrän hon 

kom och förklarade varför hon hade gjort 

det, att hon blivit rädd och att hon måste 

göra så. Sedan fick jag en puss, men hon 

bad aldrig om ursäkt. 

Nej, det satte inga djupa spår i henne, 

säger Amelia. Inga spår alls, faktiskt. 

Efter fyra år i katolsk skola med nunnor 

som agade till höger och vänster, bleknar 

det mesta. Och en väsentlig skillnad: 

mamma älskade henne, och hon älskade 

sin mamma. 

Men nu får det inte se ut som om hon 

tycker det är okej med örfilar, säger 

hon. För det tycker hon inte. Ser hon en 

vuxen lappa till ett barn så säger hon 

ifrån, även om hon befinner sig i ett land 

där det är okej. 

– Jag minns en gång i Rom. Det var 

en liten unge i vagn som aldrig slutade 

gråta. Mamman klappade till ungen 

som så klart grät ännu mer. När hon var 

på väg att smälla till igen, sa jag att du 

måste sluta, ta upp honom i stället. Och 

då gjorde hon det. 

Dom, Stockholms tingsrätt 2011-09-13: 

Begångna brott: Misshandel. 

Påföljd: Böter å 6 600 kr 

Böterna ska anses vara helt erlagda 

eftersom Giovanni Colasante en tid varit 

anhållen och belagd med reseförbud. 

Vad hände sedan? 

När Giovanni Colasante åkte fast för 

barnmisshandel i Sverige, väcktes vissa 

förhoppningar om att även Italien skulle 

införa en lag som totalförbjuder barnaga. 

– Men händelsen i Sverige ledde tyvärr 

inte till någon konstruktiv debatt, säger 

Arianna Saulini på Rädda Barnen i Italien. 

– Det blev till och med svårt för oss 

att arbeta med frågan. I media beskrevs 

det hela som en paradox: en respektabel 

man och far var på semester med 

sin familj i Sverige och åkte i fängelse 

för att ha knuffat sin son. Vi på Rädda 

Barnen har alltid sagt att vårt mål inte är 

att öka trycket på föräldrarna, eller att 

sätta dem i fängelse, men det här pekar 

på motsatsen. I Italien anser man att 

den svenska lagen är alldeles för strikt, 

Det dröjer inte länge förrän Deniz 

på pizzerian får ett hotfullt samtal där han 

anklagas för att ha smutsat ner Italiens 

goda rykte. För vadå, för att ha varit med 

och stoppat barnmisshandel? Samtalet 

är inget han tar på allvar, men det 

känns ändå obehagligt. För någonstans 

känner han ett personligt ansvar för vilka 

följderna blir. Tänk om han gjort pojkens 

situation ännu värre genom att ringa polisen? 

Vem vet hur mycket stryk han har 

att vänta när familjen är tillbaks i Italien? 

Tänk om pappan åker i fängelse? 

Så när domen kommer blir Deniz 

lättad. Straffet känns rimligt. Resan blev 

ju förstörd för Giovanni Colasante och 

förhoppningsvis fick han sig en tankeställare 

också. 

– Det kanske är naivt, men jag vill 

tro att det blev bättre för pojken, säger 

han. Och på sikt kanske det kan bli 

bättre för fler. 

Journalisterna ville göra Deniz till hjälte, 

men för Deniz är det inget hjältemodigt i 

att ställa sig i vägen när ett barn far illa. 

Om en vuxen slår ett barn så är det 

alltid åt helvete. * 

så att prata om en lagändring nu har 

blivit svårare. 

Däremot driver italienska Rädda 

Barnen en framgångsrik upplysningskampanj, 

säger Arianna Saulini. Under parollen 

»A mani ferme« (stoppa händerna), 

reser de runt och debatterar frågan för att 

få folk att tänka och agera annorlunda. 

Vad hände med pojken då, han som fick 

stryk i Stockholm? 

– Vi vet inte. Men i media intervjuades 

psykologer som sa att hela händelsen 

hade påverkat honom negativt: »Hur 

känner han sig när han vet att hans pappa 

åkte i fängelse på grund av honom? Är 

det här ett bra sätt att lösa en familjekonflikt?« 

Så vitt vi vet har media inte gjort 

någon uppföljning på detta ärende. * 


Hallå, Maud Jonsson, psykolog på 

Rädda Barnen i Umeå. 

Vad ska man göra om man ser eller 

misstänker att ett barn far illa? 

– En anmälan om det till Socialtjänsten. 

Man behöver inte vara helt säker på att 

barnet far illa för att göra en anmälan. Om 

man vill vara anonym går det bra, men 

det gör det svårare för socialtjänsten att 

agera utifrån anmälan. Det går också bra 

att ringa och rådfråga socialtjänsten om 

hur man ska göra. Socialnämnden har 

skyldighet att utreda om ett barn far illa 

och att ge stöd och hjälp till barnet. 

Vad är det sämsta man kan göra? 

– Att inte våga lägga sig i och agera. 

Barn som har haft det svårt under uppväxten 

brukar ofta påtala att ingen brytt sig, 

så även om det är ett stort steg att göra en 

anmälan så har du visat barnet att någon 

ser och förstår att det har det svårt. 

Och det bästa? 

– Att våga se och ta sin egen oro på 

allvar. Att lyssna på barnet och bekräfta 

det. Och att våga ta kontakt med socialtjänsten. 

När ska man göra en anmälan? 

– När man har sett tecken på att ett 

barn inte har det bra. Kanske har barnet 

berättat. Eller också har man märkt att 

föräldrarna har problem och man känner 

en oro för hur barnet har det. 

Hur går det till när man gör en anmälan? 

Vem kan anmäla? 

– Man tar kontakt med socialtjänsten 

på den ort där barnet bor och berättar att 

man vill göra en anmälan om misstanke 

om att ett barn far illa. Då brukar man 

få prata med en socialsekreterare som 

tar emot anmälan och skriver ned det du 

berättar. Socialsekreteraren gör sedan 

en bedömning av hur man ska gå vidare. 

Privatpersoner kan göra anmälan och de 

som arbetar med barn har skyldighet att 

göra anmälan. 

TEXT ANNIKA RYDMAN

Rätten för en 

husbonde och 

hans fru att slå 

anställda pojkar 

under 18 år och 

flickor under 

16, inskränks i 

svensk lag. 

attityderna har 

Förändrats 

Det var inte länge sedan svenskar ansåg att 

smisk hörde till god barnuppfostran. 

på bara några decennier ändrades inställningen 

radikalt, något vi delvis kan tacka 

demokratirörelsen för. Det säger barnläkaren 

och professorn Staffan Janson. 

- Det är sannolikt den största förändringen 

i både attityder och beteenden 

som någonsin skett bland Sveriges vuxna 

befolkning på så kort tid. 

Så säger Staffan Janson om det här: 

1965 tyckte 53 procent av alla svenska föräldrar att det var 

en naturlig del av uppfostran att aga sina barn. 1968 hade 

andelen agasympatisörer sjunkit till 42 procent, 1971 till 35 

procent, 1981 till 26 procent, 1994 till 11 procent, och i dag 

ligger vi på mellan 7 och 8 procent. 

Hur var det möjligt? Fröet, menar Staffan, börjar gro 

redan på 1920-talet, i och med rösträttsrörelsen och demokratidiskussionerna. 

- Men framför allt på 1930-talet, när man börjar ta till sig nya 

kunskaper om barns utveckling. 

Detta är årtiondet då det presenteras många nya kunskaper 

om barns utveckling kopplat till fysisk och psykisk hälsa, 

som sprids och förespråkas av personer som bland andra 

Alva Myrdal. Samtidigt föds en ny inriktning inom pedagogiken: 

barn ska få utvecklas fritt. 

Det blir förbjudet 

för den svenske 

husbonden och 

hans fru enligt 

svensk lag att slå 

sina anställda, 

oavsett ålder. 

Internationella 

Rädda 

Barnen 

antar en 

deklaration 

om barns 

rättigheter. 


Nationernas 

Förbund, antar 

Rädda Barnens 

deklaration 

som får namnet 

»Genèvedeklarationen 

om barnets 

rättigheter«. 

1958 förbjuds aga i skolan och strax börjar frågan om aga 

i hemmet kanske också borde förbjudas debatteras. Örfilar 

och smisk börjar sakta klinga av och successiva lagändringar 

leder till nya attityder. 

Under 1960-talet uppmärksammas ett antal grova fall av 

barnmisshandel där barnen nästintill slagits ihjäl. Då kommer 

diskussionen i gång på allvar. Kändisar som Astrid Lindgren, 

Maria Gripe och Tage Danielsson engagerar sig i frågan, 

liksom många konstnärer, skådespelare och journalister. När 

Sverige 1979 totalförbjuder barnaga är två tredjedelar av den 

vuxna befolkningen attitydmässigt med på tåget. 

Denna utveckling, säger Staffan Janson, är typisk för 

Skandinavien. 

- Det har nog att göra med en ganska stark demokratisk 

tradition. Jämlikhetsandan som byggs upp under 1930-talet 

och välfärdssamhället är mycket mer utpräglade i Skandinavien 

än i någon annan del av världen. Alla ska vara lika. 

Inte bara män och kvinnor, utan även vuxna och barn ska ha 

samma rättigheter. 

Fyrtiotalisterna blev den generation som satte stopp för traditionen 

att uppfostra barn med pisk. 

- Det är vi som har ändrat oss, säger Staffan. Vi blev slagna, 

nästan vartenda barn fick stryk, men vi har inte slagit själva. 


Förbud mot 

att slå läroverkspojkar 

i Sverige 

införs. 

Förbud av 

barnaga i 

skolan debatteras 

i Sveriges 

riksdag. 

Aga 

förbjuds 

i svenska 

skolor. 

FN:s deklaration 

om barnets rättigheter 

antas. Den 

deklarerar bland 

annat idéer som rätt 

till näringsrik mat, 

bostad, hälsovård, 

lek samt skydd mot 

skadligt arbete. 

ISAK nYHLIn, 10 åR, 

STocKHoLm: 

- Jag tror lagen i 

Sverige förbjuder att slå, 

att misshandla och döda 

barn. När mamma var 

liten var det nog också 

förbjudet. När mormor 

var liten kanske man 

fick ta hårt och nypa 

i kinderna. Ingenting 

blir bättre av att vuxna 

slår. En vuxen som blir 

arg på ett barn ska säga 

till, kanske till och med 

skrika »nu slutar du«, 

eller låta barnet sitta på 

rummet tills det blivit 

lugnt. Men inte låsa, det 

är nästan barnaga. 

Föräldrars rätt 

att aga sina barn 

i Sverige upphör. 

Föräldrar får 

dock tillrättavisa 

och uppfostra 

sina barn med 

de metoder som 

anses lämpliga. 

enkät: Var det accepterat att 

vuxna slog barn när du växte upp? 

SImon eKSTRöm, 29 

åR, BuTIKS SäLjARe, 

mALmö: 

- Det var inte okej att 

aga barn under min 

uppväxt. Jag har inte 

hört att någon kompis 

skulle ha råkat ut för 

det och jag har inte 

blivit utsatt själv heller. 

När jag var olydig som 

barn nöjde sig mamma 

och pappa med att höja 

rösten. Däremot har jag 

sett barn agas när jag 

varit utomlands. 

- Jag tycker att det 

har blivit vanligare 

här hemma också, 

att föräldrar tar lite 

hårdare i barnen än 

de ska. 

1858 1920 1923 1924 1928 1945 1958 1959 

1966 

1977 

1978 

1979 

En kommitté 

som ska utreda 

barnens rätt tillsätts 

av Sveriges 

regering och 

riksdag. 

Astrid Lindgren 

får de tyska 

bokhandlarnas 

fredspris. Hon 

håller ett brandtal 

mot barnaga. Det 

blir startskottet för 

en internationell 

debatt om barnuppfostran. 

LenA PeRTTu, 50 åR, 

gYmnASIeLäRARe, 

HALmSTAD: 

- Jag kan inte komma 

ihåg att själv ha blivit 

agad. Jag tror inte det 

var speciellt vanligt, 

även om det förekom. 

Man kunde se det 

ibland, man tog hårdare 

i barn, man tillrättavisade 

mer på ett 

fysiskt sätt. Men jag såg 

det aldrig i skolan. 

- Jag minns att när 

barnagan förbjöds var 

man förvånad att det 

över huvud taget hade 

funnits. Jag tror jag har 

befunnit mig i någon 

slags utfasningsperiod 

då aga inte användes 

även om den var 

tillåten. 

Ett förbud för 

föräldrar att aga 

sina barn införs 

i svensk lag. Alla 

former av kroppslig 

bestraffning eller 

annan kränkande 

behandling av barn 

förbjuds. 


LenA SeLge, 73 åR, 

PenSIonäR, umeå: 

- Lite smisk har inte 

skadat någon sa man 

när jag växte upp. 

I skolan behövdes det 

inte mycket för att bli 

luggad eller slagen på 

fingrarna. Det kunde 

räcka med att man inte 

satt still. Jag råkade 

aldrig ut för det, men 

det var obehagligt 

när klasskamraterna 

blev luggade. Men 

det var inget vi barn 

pratade om. 

- Tack och lov har 

synen ändrats. Inom 

barnomsorgen räcker 

det med att ett barn 

antyder att det far illa 

för att personalen ska 

kontakta socialtjänsten. 

1990 

FN:s barnkonvention 

träder i kraft 

som internationell 

lag. 

2002 2004 

FN håller specialtoppmöte 

om barn 

vilket resulterar 

i att 190 länder 

antar en deklaration 

och handlingsplan 

som bland 

annat fokuserar 

på att skydda barn 

från våld. 

SIV LInDBeRg, 88 

åR, PenSIonäR, 

SoLnA: 

- När jag var tre år 

blev jag arg och sparkade 

till min bror för 

att han retade mig. Då 

fick jag stryk av min 

far. Det kunde jag inte 

förlåta honom för, men 

som vuxen fick jag 

veta att han själv blev 

sparkad som barn. 

Då förstod jag honom 

bättre. 

- I sjuårsåldern 

skakade mamma om 

mig ordentligt för att 

jag varit uppkäftig mot 

henne. Det var inte 

lika illa, eftersom jag 

förstod varför. 

- Det är de enda 

gångerna jag fått stryk. 

Europarådets 

parlamentsförsamling 

efterlyser ett 

alleuropeiskt 

förbud mot 

aga.

»>Min son skyggar 

fortfarande 

för mig

Hon minns hur 

lycklig hon 

blev över 

graviditeten. 

-Jag var 

full av förväntan, 

berättar 

Sinziana 

Cojocaru. 

Vi möts på ett av Rädda Barnens 

resurscenter i Bukarest, dit hon kommit 

senaste året för att få stöd i sitt föräldraskap. 

Nu är hon ivrig att berätta: 

När äldste sonen, som i dag är tre år 

gammal, föddes så blev inget som hon 

tänkt sig. 

-Jag blev chockad. Han grät hela 

tiden och jag kände mig maktlös. 

När pojken växte och kom upp på 

benen så hamnade de snabbt i konflikt. 

Han gjorde inte som Sinziana sa. Då slog 

hon honom. Som av en instinkt. 

-Jag försökte undvika ansiktet. Men 

jag slog honom varje dag ... 

Hon blev själv slagen som barn. Både 

av föräldrarna och i skolan. Sinziana 

minns hur förnedrande det var. 

-Och jag skämdes över mig själv när 

jag gjorde likadant. Men jag kände mig 

så maktlös. 

När en väninna berättade hur hon 

fått hjälp i sitt föräldraskap på Rädda 

Barnens resurscenter blev Sinziana 

nyfiken och följde med till en stödgrupp 

för mammor. Nu har hon även 

gått i egenterapi och i parsamtal med 

sin man. 

-Det var inte svårt att få med honom. 

Han hade väldigt dålig relation till sin far 

när han växte upp och sa att vi kunde bli 

likadana om vi inte gjorde något. 

På resurscentret har de fått hjälp 

att förstå sin son och hans utveckling 

bättre. Men också att hantera sina egna 

reaktioner. 

-Vi har hittat alternativa sätt att 

hantera konflikter och vi spenderar mer 

kvalitetstid med våra barn. 

Sinzianas tidigare sätt att uppfostra sin 

son är inte unikt. I Rumänien uppger 60 

Militari är ett område i Bukarests sjätte distrikt. Här 

trängs hela familjer i små rum om cirka 16 kvadratmeter. 

Det finns varken varmvatten eller centralvärme. 

Många som bor här är arbetslösa. Missbruk är vanligt. 

- Förra månaden hade vi tjugo fall av barnmisshandel 

bara härifrån, säger Dragoz Stanciu, läkare. 

procent av barnen att de blivit slagna av 

sina föräldrar. 37 procent av föräldrarna 

medger att de använder sig av fysiska 

bestraffningar. 

-Vi lever i en kultur där många tror 

att lite stryk hjälper barnen att bli starka, 

självständiga individer, säger Diana Stanculeanu, 

psykolog och verksamhetsledare 

för Rädda Barnens resurscenter. 

- Vi har ett ordspråk här i Rumänien 

som lyder »där mamma slår, växer 

barnet«. Samhällets norm är att aga är ett 

gudomligt givet redskap. 

De flesta som blir föräldrar har dessutom 

själva fått stryk som barn. 

-Ofta minns de sitt eget lidande och 

känner skuld. Men samtidigt så tycker 

de att deras uppväxt har hjälpt dem 

att bli dem de är, konstaterar Diana 

Stanculeanu. 

– Deras aggressivitet speglar vad de 

själva varit med om. 

En vanlig uppfattning är att beröm 

och uppmuntran kan leda till att barn blir 

bortskämda. 

-Tillrättavisningar, kritik och slag däremot, 

ses som karaktärsdanande. 

I verkligheten får både fysisk och 

psykisk misshandel stora konsekvenser 

för barn. 

-De förlorar inte bara sin självkänsla 

utan också sin tillit till andra människor 

säger Diana Stanculeanu. 

-Många blir oroliga och stökiga, får svårt 

att koncentrera sig både hemma och i skolan. 

Rädda Barnens resurscenter är den 

enda mottagningen i Bukarest som erbjuder 

gratis behandling. Runt om i landet 

driver organisationen ytterligare fem 

resurscenter. Trycket är stort. 

SÅ MÅNGA BARN BLIR SLAGNA I RUMÄNIEN 

60 procent av barnen i Rumänien uppger 

att de har blivit slagna av sina föräldrar. 

-På landsbygden är det ofta ännu 

grövre fall av misshandel, barnarbete, 

sexuella övergrepp och barn som lämnats 

av föräldrar som jobbar utomlands. 

Fattigdomen är stor. Många byar är utan 

både läkare och utbildade lärare. Det är 

hög arbetslöshet och utbredd korruption. 

-Folk är frustrerade, konstaterar Diana 

Stanculeanu. 

När familjer söker hjälp på något av 

resurscentren har de ofta hänvisats dit av 

skolan för att barnet upplevts som stökigt. 

Eller så kommer föräldrarna för att de 

tycker att barnet är »ett problem«. 

- Ofta får vi höra sådant som att »han 

37 procent av föräldrarna medger att de 

har agat sina barn. 

barn 30 nr1.2013 barn 31 nr.2013 

»Min man 

är väldigt 

våldsam.« 

Dorina Boboc, 38, är 

mamma till en flicka 

som är 18 och en pojke 

som är 11. Hennes 

dotter rymde hemifrån 

då hon var 16. Sonen 

kopierade pappans 

beteende och blev 

aggressiv i skolan. 

– I dag hatar han sin 

pappa och är rädd för 

honom. Jag har stannat 

i relationen eftersom jag 

känner till min makes 

egen historia. Han har 

saknat kärlek och vet 

därför inte hur man 

ger kärlek till ett barn, 

säger Dorina. 

Familjen får i dag stöd 

på Rädda Barnens 

resurscenter i Bukarest. 

vill inte gå till skolan«, »han lyder inte«, 

»han har dålig attityd« och »hon är 

aggressiv«. 

-Det finns en förhoppning om att vi ska 

»fixa« barnet. 

Behandlarnas utmaning är att få 

föräldrarna att se sin egen roll. 

-Om barnet ska förändras måste de 

själva förändras! Det handlar om ett 

samspel, konstaterar Diana Stanculeanu. 

Men hon är noga med att inte skuldbelägga 

föräldrarna. 

- Vi ser det som att de saknar andra 

redskap. Och vi vill skapa en egen reflektion 

och läroprocess hos dem. 

–> 

11 000 fall av barnmisshandel rapporteras 

varje år. Trots det har inte en enda 

dom för misshandel utfärdats.

Många pappor som slagit sina barn får 

hjälp på Rädda Barnens resurscenter. 

I gruppsamtal lär de sig bland annat 

att identifiera riskabla situationer. De 

funderar också kring sitt eget beteende, 

konsekvenser och alternativa strategier. 

År 2004 trädde 

en lag mot aga 

i kraft i Rumänien, 

sedan en 

senatsmedlem 

som brann för 

frågan lyckats 

övertyga sina 

kollegor. 

Sedan dess har man haft 11 000 rapporterade 

fall av barnmisshandel, försummelse 

och övergrepp per år. Trots det har 

man ännu inte utfärdat en enda dom för 

barnmisshandel. 

-Inte en enda, understryker Dragos 

Stanciu, läkare med ansvar för barnmisshandelsärenden. 

Han får in 30 nya fall varje månad bara 

i sitt verksamhetsområde, distrikt sex i 

Bukarest. 

-Lagen finns men den fungerar 

inte, upprepar han. Vi rapporterar, 

men inget händer . . . Att vi har en lag 

ändrar ingenting i sig självt. 

Trögheten i rättsapparaten tror han 

beror på att kulturen för aga fortfarande 

är så stark. Han pekar också på den 

utbredda korruptionen och ett system där 

man kan köpa sig fri. 

Men Dragos ser trots allt små tecken på 

positiv förändring. Till exempel har våldet 

i skolan minskat något sedan barn har 

filmat ett antal övergrepp från lärare med 

sina mobiler och lagt ut på Youtube. 

-Efter dessa bandade bevis har 

man tillsatt kommissioner i skolorna 

där lärarnas kollegor får avgöra ett 

straff. Det kan till exempel vara att 

lönen sänks med tio procent under tre 

månader. 

Diana Staculeanu är också hoppfull. 

- I helgen hade vi en föräldrakonferens 

och då kom 400 föräldrar som alla ville 

lära sig mer! 

Att lusten till utveckling finns där 

är inte minst Sinziana Cojocaru ett 

exempel på. 

- En av de viktigaste sakerna som jag 

har lärt mig är att uppmärksamma positiva 

beteenden hos min son, säger hon. 

Det gjorde jag aldrig förut. 

- Jag märker hur det gör att han känner 

sig viktig och stolt över sig själv. Och då 

blir jag stolt över honom! 

fortfarande kan sonen skygga när 

hon höjer rösten. 

- Jag märker att han lätt blir rädd för 

mig. Det känns hemskt. 

Men som helhet tycker hon att de i dag 

har en bra relation. 

- Det är fantastiskt att vid nattningen 

känna sig nöjd med hur vi har haft det! Att 

kunna leva i nuet och vara nöjd med det. 

Och jag är så glad att min son har fortsatt 

att älska mig. Trots allt! * 

enKäT: Varför tror du att föräldrar slår? Och hur påverkar det barnen? 

- Föräldrar slår när de upplever en brist 

på kontroll, för att återskapa kontrollen. 

Dessutom är de själva vana att bli 

slagna. 

- Effekten beror på barnets personlighet. 

Barn som är blyga blir lättare traumatiserade, 

tror jag. Men misshandel 

kan också stärka ens motivation att ta 

sig någon annanstans. Kontakten med 

föräldrarna påverkas. Det skapas ett stort 

avstånd. Kanske bryter man kontakten i 

vuxen ålder. 

-Jag har många vänner som blir slagna, 

till exempel när de får dåliga betyg eller 

om de kommer hem för sent. De mår 

fruktansvärt dåligt av det. Jag har vänner 

som övervägt att rymma hemifrån, ja, som 

till och med funderat på att ta livet av sig. 

- Många som blir misshandlade 

hemma får svårt att relatera till andra 

barn. De blir tillbakadragna, hyperkänsliga 

och gråter mycket för ingenting. 

- Föräldrar borde försöka minnas hur det 

var att vara barn! Hur de själva kände. 

barn 32 nr1.2013 barn 33 nr.2013 

»Du ska inte bry dig om det som händer på 

din grannes bakgård«, lyder ett rumänskt 

ordspråk. Få anmäler när ett barn blir slaget. 

AnDReI ALexAnDRu, 19 ALexAnDRA DRAguLIneScu, 14 joSef eDuARD, 9 

-Ibland uppför sig barn illa och då kan 

det vara svårt för föräldrar att kontrollera 

sin ilska. Men det är inte okej att slå. 

-Barnen kommer att känna att det 

är orättvist, även om de själva har gjort 

något dumt. De känner fysisk smärta 

men också psykisk. Det blir värre när 

det inte alls går att förstå varför föräldern 

blev så arg. 

-Om föräldrar säger elaka saker så 

kommer barnet att göra likadant mot 

andra. Barnet gör som föräldrarna gör.

Den man älskar agar man. Sådan är 

mentaliteten fortfarande i många länder 

där aga ses som en naturlig del av barns 

uppfostran. I dag är det 33 länder som 

totalförbjuder aga. Rädda Barnen 

arbetar för att det ska bli fler. 

Många fler. 

Få länder 

förbjuder aga 

En studie som genomförts på uppdrag av FN 

visar att 80 procent av världens barn utsatts för 

aga i hemmet. I skolorna världen över är våld 

en del av barnens vardag. 

Rädda Barnen arbetar sedan många år tillbaka 

för att aga ska förbjudas i hela världen. Organisationen 

var aktiv i kampanjen som ledde till 

att Sverige som första land i världen förbjöd 

aga 1979. Men trots att flera länder följt efter är 

det fortfarande lagligt att använda fysisk och 

psykisk bestraffning innanför hemmets väggar 

i de flesta av världens länder. 

Ofta finns ett starkt motstånd mot att 

förbjuda aga. Föräldrars frihet att uppfostra 

sina barn går ofta före barns rätt att inte bli 

slagna. Det ses som en familjeangelägenhet och 

ursäktas ofta med att barnen i annat fall skulle 

bli ouppfostrade. 


Costa Rica 

En viktig del av Rädda Barnens arbete är att 

försöka förändra attityder och förhållningssätt 

till barn och barnuppfostran hos föräldrar, 

lärare och andra vuxna som ofta möter barn. 

Organisationen sprider också kunskap om positiva 

uppfostringsmetoder för att ge alternativ 

till fysisk och psykisk bestraffning. 

Efter att FN presenterade den globala studien 

om våld mot barn hösten 2006 har Rädda 

Barnen arbetat hårt för att regeringar ska följa 

rekommendationerna. Sedan 2006 har ytterligare 

nio länder infört ett förbud mot aga. 

Rädda Barnen arbetar för att aga ska totalförbjudas 

i alla länder! 

TEXT ANNA FAIRBRASS 

GRAFIK: JONAS ASKERGREN/ 

NYHETSGRAFIK 

Venezuela 

Uruguay 

Island 

Danmark 

Tyskland 

Nederländerna 

Luxemburg 

Liechtenstein 

Österrike 

Portugal 

Spanien 

Norge 

Togo 

Republiken 

Kongo 

Kroatien 

Albanien 

Tunisien 

Finland 

Sverige 

Lettland 

Polen 

Ukraina 

Ungern 

Moldavien 

Rumänien 

Bulgarien 

Grekland 

Cypern 

Israel 

Sydsudan 

Inom parentes det år då 

lagstiftningen infördes. 

Albanien (2012) 

Republiken Kongo (2012) 

Sydsudan (2011) 

Kenya (2010) 

Polen (2010) 

Tunisien (2010) 

Liechtenstein (2009) 

Kenya 

HÄR ÄR AGA FÖRBJUDET: 

Luxemburg (2009) 

Moldavien (2009) 

Costa Rica (2008) 

Spanien (2007) 

Venezuela (2007) 

Uruguay (2007) 

Portugal (2007) 

Nya Zeeland (2007) 

Nederländerna (2007) 

Togo (2007) 

Grekland (2006) 

Ungern (2005) 

Rumänien (2004) 

Ukraina (2004) 

Island (2003) 

Tyskland (2000) 

Israel (2000) 

Bulgarien (2000) 


Kroatien (1999) 

Lettland (1998) 

Danmark (1997) 

Cypern (1994) 

Österrike (1989) 

Norge (1987) 

Finland (1983) 

Sverige (1979) 

Nya Zeeland

På väg 

mOt ny lag 

Rädda Barnen driver frågan om förbud 

mot barnaga i flera länder, bland annat i 

Filippinerna. Det är ingen slump att landet 

i vår kan bli det 34:e i världen, och det första 

i Asien, att lagstifta mot barnaga. 

TEXT ANNIKA RYDMAN FOTO JONAS GRATZER 


i 

»Det gör ont att bli slagen och 

förnedrad, speciellt om det 

händer inför ens vänner.« 

en gränd i en av Manilas norra förorter finns ett färgglatt 

slagord målat på en mur som omgärdar en liten 

basketplan. »Positive discipline now!« står det skrivet 

med bulliga bokstäver i gult, grönt och rött. 

– Det är vi som har målat dit det, berättar Rodinah 

Pongan stolt. 

Hon är en av ungdomarna i Children and youth organization, 

CYO, som tillsammans med Rädda Barnens 

lokala partnerorganisation Zoto arbetar för barns rättigheter 

och mot barnaga. 

Arbetet för en lagstiftning mot aga har drivits målmedvetet, 

strategiskt och i samarbete med andra frivillighetsorganisationer, 

både internationella och nationella, med politiker och andra 

makthavare. Och på precis alla nivåer i samhället. 

Några av barnen på basketplanen vet vad positiv uppfostran 

står för. De har lärt sig det av Rodinah och hennes kompisar 

i CYO. Organisationen jobbar sedan flera år tillbaka med att 

undervisa barn om deras rättigheter. 

– Vi samlar ihop barn och berättar för dem om Barnkonventionen 

och om att det inte är rätt av deras föräldrar och andra vuxna 

att slå dem, berättar Rodinah samtidigt som hon skrattande hälsar 

på sin kompis Glecery Paler som kommer gående i gränden. 

Mängder av nyfikna barn flockas kring oss och till slut tycker 

Helen, Glecerys mamma, att vi ska gå hem till dem för att kunna 

prata i lugn och ro. 

Några gränder bort viker vi in i en ännu smalare gränd. De 

låga husen ligger vägg i vägg, taken är av plåt och det gäller att 

se efter var man sätter fötterna. 

I det minimala vardagsrummet står ett inbjudande runt bord 

där ungdomarna som hängt med slår sig ner. Några av dem har 

själva blivit slagna av sina föräldrar och andra vuxna, som till 

exempel sina lärare. De vet hur det känns, på alla sätt och vis. 

– Det gör ont att bli slagen och förnedrad, speciellt om det 

händer inför ens vänner. Det känns inte bara på kroppen utan 

sätter sår i själen, säger Raven Ariniño och får medhåll av de 

andra runt bordet. 

– Här på Filippinerna är det en del av kulturen att aga, man 

känner helt enkelt inte till något annat sätt att tillrättavisa barn. 

Men det gör det inte mer rätt för det, säger Rodinah. 

Glecerys mamma Helen är sedan flera år tillbaka djupt engagerad 

i arbetet mot barnaga. Hon har varit aktiv i Zoto och är 

numera anställd av stadsdelen för att jobba med barns rättigheter. 

Helen berättar att hon själv slagit sina barn i uppfostringssyfte. 

Men det var innan hon genom Rädda Barnen och Zoto 

fick lära sig att det finns andra sätt att uppfostra dem – att det 

finns en metod som kallas för »positive discipline«, positiv 

uppfostran. 

– Det var för tio år sedan. Innan dess så använde jag mina 

händer och min stora mun när barnen var olydiga, speciellt mot 

Glecery. Ibland slog jag även hundarna, säger Helen samtidigt 

som hon ömt lyfter upp den ena av familjens två tikar, den som 

nyss fått två valpar. 

Hon tystnar en kort stund innan hon fortsätter berätta: 

– När jag slog kände jag mig dålig inombords, men jag visste 

inget annat sätt. Men sedan jag lärt mig hur jag kan göra i stället, 

har allt blivit annorlunda. I dag har jag en väldigt nära kontakt 

med mina fyra barn. Många tror till och med att jag och Glecery 

är systrar, säger hon och skrattar. –> 


på bara tio år har Rädda Barnen 

tillsammans med partnerorganisationer 

lyckats driva fram ett 

lagförslag om att barnaga ska 

förbjudas i Filippinerna.

Förut agade Helen 

paler sina barn, men 

inte längre. Dottern 

Glenda säger att 

hon aldrig någonsin 

kommer att slå sin 

lille son Zeus Glenn. 

Utbildningsmaterialet som Rädda 

Barnen har tagit fram har varit till 

oerhört stor nytta, berättar Helen. 

Både för henne själv och i hennes 

dagliga arbete bland människorna 

i förorten. Marielle Mariano, barnpsykolog 

som arbetar för Zoto i 

om rådet, håller med. 

– Vi träffar inte bara barn och föräldrar utan även lärare, 

politiker och andra makthavare. När vi kan berätta att det 

finns alternativ till att aga, blir människor oftast positiva, 

säger Marielle. 

Hon berättar om ett tillfälle när både barn och vuxna var 

inbjudna till en informationsträff. Barnen satt i ring och de vuxna 

fick sitta bredvid och lyssna. 

– Jag såg att flera av föräldrarna grät när de fick höra barnens 

berättelser om hur ledsna och förödmjukade de kände sig varje 

gång de fick stryk. 

Att kunna ge ett alternativ till aga är ett utmärkt sätt att 

kunna förändra människors inställning – och på så vis även 

deras beteende, påpekar Marielle. Detta har även socialdepartementet 

tagit fasta på. Numera är positiv uppfostran ledstjärnan 

i departementets arbete. 

– Vi tog in hela Rädda Barnens koncept med positiv 

I Manilas förort Bagong Silang bor en 

miljon människor, de flesta i små skjul. 

Aga är både vanligt och 

socialt accepterat. Men 

en förändring är på gång. 

uppfostran i vår organisation för ett år sedan, berättar Josephine 

Arang, chef för avdelningen som arbetar med barn- och 

ungdomsfrågor på socialdepartementet. 

Sedan dess har man börjat utbilda personalen, som i sin tur 

ska föra kunskaperna vidare. Målet är att metoden ska spridas 

över hela landet. 

Departementet har dessutom bestämt att det ska vara obligatorisk 

att få en utbildning i positiv uppfostran för att kunna 

få ut socialbidrag. 

En av nyckelpersonerna i arbetet mot aga är Wilma Bañaga 

på Rädda Barnen i Manila. Hon förstod snabbt att det gällde 

att jobba med frågan på alla nivåer i samhället – från barnen 

i de fattiga förorterna till den rika politiska eliten som styr 

landet. 

– Barnaga var inte något som diskuterades över huvud taget 

när vi började det här arbetet för tio år sedan, varken bland politiker, 

vanligt folk eller i massmedia, berättar hon. 

– Men genom att jobba som vi gjort, i nätverk med andra 

frivilligorganisationer och på alla nivåer i samhället, har vi 

kommit långt i dag. 

Bland det första som nätverket mot aga gjorde var att 

gå igenom landets lagstiftning när det gäller barns rätt till 

trygghet och skydd. 

Juridikprofessorn Alberto Muyot blev tidigt engagerad 

Barnrättskämparna 

Glecery paler och 

Rodinah pongan. 

»Jag såg att flera av 

föräldrarna grät när de fick 

höra barnens berättelser. 

i arbetet. I dag är han statssekreterare på utbildningsdepartementet 

och har varit med och författat nya lagar mot barnpornografi 

och ungdomsbrottslighet, med Barnkonventionen 

som grund. Han är även involverad i det pågående arbetet för 

att stifta en lag mot aga. 

– Det är en känslig fråga. Många, inte minst lärare, känner sig 

hotade, säger Alberto Muyot. De är rädda att bli utan verktyg för 

att disciplinera barnen. 

Hans vision är ändå att landets alla 550 000 lärare en dag 

ska anamma positiv uppfostran framför att slå sina elever. 

– När jag gick i lågstadiet var jag så livrädd för min lärare att 

jag kräktes varje dag innan jag gick till skolan. Jag lärde mig 

ingenting, jag var bara rädd. Jag hoppas att barnen i framtiden 

ska slippa ha det så, säger han. 

Utmaningen nu är att få med sig politikerna i senaten. 


Spindelbrottning. 

Wilma Bañaga, 

Rädda Barnen, 

Manila. 

Representanthuset har redan sagt ja till en lag mot aga. En av de 

drivande politikerna där är sedan tre år tillbaka Susan Yap. 

hennes hemstad tarlac ligger tre timmars bilresa från 

Manila. Hon tar emot i ett litet kontor i stadens stadshus och 

vi hinner knappt sätta oss innan situationen är den omvända – 

intervjupersonen vill veta allt om hur lagstiftningen mot barnaga 

fungerar i Sverige. 

– Här i Filippinerna rapporteras det i stort sett varje dag om 

att barn har blivit slagna. Så vanligt är det i vårt land och det är 

fel, säger Susan Yap och fortsätter: 

– När jag fick mitt första barn köpte jag en bok om barnuppfostran. 

Där stod hur man skulle aga barnen. Jag var ung och 

levde i tron att aga var det rätta sättet att uppfostra barn. Sådan 

är traditionen här. –> 

>>

Lagen är otroligt viktig 

för barnen i landet. 

Vi behöver den.« 

Men hennes två yngsta barns reaktioner fick 

henne att ändra uppfattning och hon slutade att 

slå. Sedan hon valdes in i representanthuset har 

hon valt att driva många kontroversiella frågor 

om barns rättigheter. Nu håller hon tummarna 

för att hennes lagförslag om barnaga får ett ja i 

senaten i vår. 

– Jag är helt säker på att lagen går igenom. Presidenten 

kommer inte att lägga sitt veto, säger hon. 

För Rädda Barnen och alla andra frivilligorganisationer 

som kämpat för lagen är det en spännande 

tid. Kanske blir Filippinerna det första landet i Asien 

som får en lag mot aga. 

– Vi håller verkligen tummarna! Lagen är otroligt 

viktig för barnen i landet. Vi behöver den, säger 

Wilma Bañaga. * 

Hallå där, Sara Johansson, 

som arbetar med Rädda 

Barnens internationella 

påverkans- och programarbete 

i aga-frågan. 

Vilken har Rädda Barnens roll varit i att driva 

fram en lagstiftning mot aga i Filippinerna? 

– Vi har jobbat med våra partnerorganisationer 

i flera parallella processer. Vi har påverkat politiker 

samtidigt som vi har utbildat föräldrar, barn, 

socialarbetare, lärare och andra intresserade i 

frågan. 

Vad har Rädda Barnen tillfört processen? 

– Vi har varit med och tagit fram ett utbildningsmaterial 

om föräldrastöd och positiv uppfostran. 

Samtidigt som vi utbildar människor i att det är 

fel att aga, kan vi ge dem ett alternativt sätt att 

uppfostra barn genom att använda »positiv 

disciplin«. 

Vad har varit det största motståndet? 

– Att förbjuda aga i hemmen ses som ett 

intrång i den privata sfären. Aga är så accepterat 

och barnen ses som föräldrarnas ägodel. Det kan 

vara känsligt för politikerna att ta upp agafrågan 

och då är det bra att kunna stödja sina argument. 


I mångmiljonstaden Manila är gatan 

lekplats. Att åka kana på kartongbitar 

roar både stora och små barn.

illustration will broome 

En tryggare skola – 

allas ansvar 

Barn har inte bara rätt att gå i skolan, utan också rätt till en 

skolmiljö utan mobbning och kränkande behandling. Med 

stöd av Postkodlotteriet arbetar Rädda Barnen för att skolan 

ska bli en tryggare plats. 

– Mobbning är ett vuxenansvar, och vi har alla – oavsett 

om vi har egna barn eller inte – ett ansvar för hur våra barn 

har det i skolan, säger Postkodlotteriets välgörenhetschef 

Stina Götbrink. 

För Putte Nelsson, pianist, låtskrivare och vinstutdelare på 

Postkodlotteriet, känns det viktigt som förälder och vuxen att 

skolan arbetar mot mobbning. 

– Jag tror att det är oerhört viktigt att vuxna tydligt markerar 

när en gräns passeras. Vi vuxna måste ge barnen rätt 

värderingar, vem kommer annars göra det? 

parTners 

Gå FöR BARNEN! 

Den 4 mars startar 

Rädda Barnens Stegtävling 

och det är inte 

för sent att vara med 

i Sveriges mest motiverande 

stegtävling. 

Gå in på www.steg.se 

och anmäl ert företag 

redan i dag så kan ni 

förbättra er egen hälsa, 

stärka gemenskapen 

och se till att stötta 

Rädda Barnens globala 

hälsoarbete. För varje 

deltagare skänker vår 

partner Steg! 50 kr till 

Rädda Barnens projekt 

EveryOne. 

SENAP GAV HäLSA 

Under julen sålde 

Apoteket Medstop senap 

till förmån för Rädda 

Barnen. Sammanlagt 

såldes 15 000 burkar där 

5 kr per såld burk gick 

till ett globalt projekt 

som Medstop stöttar 

som handlar om att 

minska barnadödligheten 

i världen. 

-Vi är enormt glada 

över att ha fått vara 

med och hjälpa utsatta 

barn, tillsammans 

med alla våra kunder, 

säger Minna Dahlberg, 

reklamchef Medstop. 

LyCKAT SAMARBETE 

Strax före jul startade 

ett samarbete mellan 

K-rauta, Teddykompaniet 

och Rädda 

Barnen. Vid kassorna 

i K-rautas varuhus 

exponeras mjuka nallar 

där en del av försäljningspriset 

går till 


-Ett utmärkt 

exempel på hur våra 

partners kan samarbeta 

för att generera 

intäkter exempelvis 

På www.rb.se/tryggareskola kan du läsa Rädda Barnens 

15 tips för en tryggare skola, ta del av filmklipp, elevers egna 

berättelser och mycket mer. 

till katastroffonden 

eller till arbetet för 

barns överlevnad, 

säger Anna Treutiger, 


- I samarbetet med 

K-rauta och Rädda 

Barnen visar vi hur 

man på ett bra sätt kan 

integrera Teddykompaniets 

produkter i alla 

typer av verksamheter 

för ett gott ändamål, 

säger Daniel Norling, 

vd, Teddykompaniet i 

Båstad AB. 

EXTRA SNäLLA 

PEPPARKAKOR 

Under december 

månad såldes Garant 

pepparkakor i alla 

Axfoods butiker till 

förmån för Rädda 

Barnen. Totalt såldes 

fler än 220 000 pepparkaksburkar 

och pengarna 

kommer att stötta 

projektet På lika villkor 

som handlar om att 

skapa bättre förutsättningar 

för delaktighet 

och inflytande för barn, 

ungdomar samt vuxna 

boende i socioekonomiskt 

utsatta områden 

runt om i Sverige. 

Det finns många sätt att förändra 

och förbättra ett barns liv. Oavsett hur du 

stödjer Rädda Barnens arbete spelar din 

insats roll. Du väljer själv vilket sätt som 

passar dig bäst, vad du än gör så kommer 

du på ett eller annat sätt göra skillnad. 

blI MedleM! 

Rädda Barnens 80 000 medlemmar 

är själva basen för organisationens 

arbete och ger den en stark enad 

röst i arbetet med politisk påverkan 

för barns rättigheter. 

Medlemmarna bestämmer själva 

i sin lokalförening vad de vill jobba 

med – till exempel stötta ensamkommande 

flyktingbarn, hjälpa 

till vid läxläsning, påverka lokala 

politiker eller samla in pengar till 

ett speciellt ändamål. 

Att bli medlem kostar 200 

kronor per år. Som medlem får du 

även tidningen Barn fyra gånger 

per år. 

Här kan du anmäla dig som 

medlem: www.rb.se/geengava/ 

pages/blimedlem.aspx 

vill du 

hjälpa till? 

ge av dIn tId! 

Oavsett om du har en kvart i 

veckan eller en hel dag så spelar 

din insats roll. Att ge av din tid är 

ett lysande sätt att stödja barnen. 

Har du endast en kvart kan till 

exempel uppdatera din Facebookstatus 

med information från Rädda 

Barnen om barns situation. Har 

du en timme i veckan att avvara 

kan du vara mentor till en högstadieelev, 

har du fler timmar kan du 

göra lokala kartläggningar om hur 

barn har det där du bor. 

Här kan du gå in för att få veta 

mer: www.medlemsportal.rb.se/ 

engageradig 


skänk pengar! 

Det finns många olika sätt att 

skänka pengar till Rädda Barnens 

verksamhet: 

Om du varje månad skänker 

ett visst belopp så möjliggör du 

för organisationen att lättare att 

skapa långsiktiga förändringar för 

barn. Självklart går det också att ge 

enskilda bidrag. 

Du kan också välja att handla 

snygga saker ur designshopen, 

gåvobevis som visar vad pengarna 

kan räcka till, eller olika slags 

gåvoblad för livets alla tillfällen. 

Här hittar du alla sätt att stödja 

Rädda Barnen ekonomiskt: 

www.rb.se/geengava

SIStA ORDEt 

en örfil 

är en örfil 

Det är faktiskt inte bara styrkan i bestraffningen 

som påverkar barnet – utan även kränkningen. 

Just därför är lagar så viktiga. 

Våldet mot barn har så många 

olika ansikten. Det är lätt – och 

viktigt – att förfasas över synliga 

övergrepp mot barn, över föräldrar 

eller andra vuxna som tar sig 

rätten att misshandla andra för att 

de är just barn. 

förra året vid den här tiden var 

jag i Filippinerna tillsammans 

med barnläkaren och professorn 

Staffan Jansson samt några ledamöter 

från riksdagen. Barnen 

vi träffade i Manilas fattiga 

förstäder berättade om hur de 

dagligen utsattes för våld både 

i hemmet och i grannskapet. Och hur de tillsammans jobbade 

för att barn skulle respekteras. Modiga, kloka tjejer och killar 

som berättade för parlamentsledamöter och journalister om 

sin vardag och hur de ville att deras framtid skulle bli. De 

önskade sig ett liv utan att bli slagna. 

På Rädda Barnen Rumäniens rådgivningscenter finns barn som 

utsatts för våld både i hemmet och i skolan. När vi sitter ner och 

pratar med våra kollegor där om hur det påverkar barnen och 

hur de jobbar mot aga kunde det lika gärna ha varit på något 

av våra egna kontor och någon av våra svenska kollegor som 

berättade. Barn som kränkts, barn vars självkänsla fått sig en 

rejäl törn och barn som blivit slagna av just de som de litar på 

mest i hela världen. 

I Brasilien används ofta flipfloptofflor 

för att aga barnen. 

Där jobbar vi med vår systerorganisation 

både för en lag mot 

aga men också med en kampanj 

där vi använder en badsko med 

texten »slå inte – lär era barn«. 

Den tofflan visades till och med 

i kongressen i Brasilien! 

Men även här hemma, runt 

omkring oss, finns våldet. Och 

just därför är det så viktigt att 

prata om det, att våga se barnen 

som behandlas illa och göra 

något när vi ser det. För det 

värsta är just tystnaden. Att inte 

bli trodd. Skammen. 

I fjol var jag i europarådet och debatterade barnaga. En ledamot 

sa bestämt att hon som fembarnsmamma minsann visste 

att barn inte lär sig något om man inte använder fysiska 

bestraffningar. Men som hon sa, »lagom hårda, såna som inte 

ger blåmärken«. 

Men det är ju faktiskt inte bara styrkan i bestraffningen som 

påverkar barnet – utan även kränkningen. En örfil är en örfil 

oavsett hur hård den är. Just därför är lagar mot aga så viktiga. 

Vi kan inte acceptera någon form av kränkningar, fysiska eller 

jeppson 

med ord. Det handlar om hur vi ser på och respekterar barn. 

johan 

Elisabeth Dahlin generalsekreterare foto 

Rädda Barnens present- 

och profilprodukter. 

Stöd Rädda Barnens arbete för barns rättigheter och 

gör samtidigt någon du tycker om glad. Köp en present 

från vår webbshop räddabarnen.se/present 


Rekordstor vinstpott – över 1,2 miljarder 

I PostkodLotteriet har du chans att vinna miljoner både för egen del och tillsammans 

med dina lottköpande grannar. I år är vinstpotten rekordstor – 1 281 000 000 kronor. 

Några som alltid vinner är Rädda Barnen och övriga organisationer som vi stödjer. 

NYHET! Garanterat 2 miljonvinster i veckan 

Varje dag året om har du en ny vinstchans. Veckans högsta vinster lottar vi ut till helgen. 

Nytt för i år är att vi garanterar 104 miljonvinster bara i veckovinsterna – en på fredagen 

och en på lördagen. 

GrannYra och extradragningar 

Du har också chans att vinna i specialdragningen GrannYran tre gånger per. I år beräknar 

vi att varje gång lotta ut minst 60 miljoner kronor. Dessutom får du delta i era vinstrika 

extradragningar under året. 

En lott för en bättre värld 

När du är med i PostkodLotteriet bidrar du till en bättre värld genom det arbete som våra 

förmånstagare utför här hemma och i världen. Hittills har de fått dela på 2,8 miljarder 

kronor! Och mer kommer de att få. 

Ta chansen att både ge och vinna 

– gå med i PostkodLotteriet idag! 

För en bättre värld – postkodlotteriet.se

PoSTTIDnIng B 

avsändare: rädda Barnen 

107 88 stoCkholm 

Klädinköp: 

3 000 kr. Banken skänker 

15 kr till Rädda Barnens 

katastroffond 

Läs mer på 

räddabarnen.se 

Restaurangbesök: 



katastroffond 

Matinköp för familjen: 


7,50 kr till Rädda Barnens 

katastroffond 

Resa för familjen: 



katastroffond 

Teaterbesök för två: 

900 kr. Banken skänker 


katastroffond 

Med handlingskraft på köpet 

skänker banken pengar till oss! 

Vet du om att du kan göra dina dagliga inköp till bra handlingar? När du betalar med Rädda 

Barnen MasterCard skänker nämligen Handelsbanken Finans en halv procent av summan du 

handlar för till vår katastroffond. Hur mycket, ser du i exemplen ovan – hur ofta, bestämmer 

du. Var med och bidra till akuta hjälpinsatser för de som far mest illa vid naturkatastrofer och 

i väpnade konflikter: barnen. 

Ge dig själv ett Rädda Barnen MasterCard – bli handlingskraftig varje dag. 

Full tank i bilen: 



katastroffond 

Kafébesök: 



katastroffond

nr 1 - Rädda Barnen

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?