Muntligt och skriftligt i Sverige och svenskan - Projekt - Lunds ...

mer än en påminnelse om problemet har det dock hittills inte blivit. Om det
beror på en lättvindig, okritisk och kanske aningslös hållning till begreppet eller
på en undflyende hållning till ett erkänt svårt begrepp må vara osagt. I vilket fall
som helst måste vi lämna både det okritiska och det undflyende bakom oss.
Samtidigt krävs en kritisk hållning till möjligheten att definiera eller åtminstone
hantera begreppet praktiskt och teoretiskt. Det kan ligga nära till hands att
muntlighet som ett samlat begrepp är lika svårhanterligt som diskurs, genre och
det tidigare nämnda literacy. Antingen rör det sig om ord som fungerar dåligt
både inom och utanför vetenskapen, till exempel diskurs och literacy, eller rör
det sig om ord som i det allmänna språkbruket bygger på en gemensam tolkning
och användning men utan definition. Vi vet alltså vad vi menar men kan inte
förklara ordet.
Det finns åtminstone tre tänkbara scenarier för hur begreppet muntlighet ska
hanteras metodiskt. Det första är att det accepteras, antingen som ett definierbart
begrepp eller som ett icke definierbart men med en undermedveten, gemensam
tolkning av dess innebörd. Det skulle då kunna behandlas på samma sätt som till
exempel begreppet stil. Det finns visserligen forskare som gjort fruktlösa försök
att definiera detta ord, men det vore rimligare om vi i vetenskapen måste tillåta
oss en vardaglig och vag men fullt begriplig tolkning. Denna hållning har stöd
hos andra forskare, bland annat Barbro Söderberg (1996), som menar att stil går
att förstå med hjälp av ”vår tysta vardagskunskap” (s. 81). Ett alternativ är alltså
att låta muntlighet falla in i denna kategori ord. Det andra scenariot är att det
måste brytas ner i ett antal hyponymer. Orsaken kan vara att det överordnade
begreppet är för vagt och mångfacetterat för att vara metodiskt hanterbart. Det
kan då tänkas att hyponymerna betecknar ett antal kommunikativa funktioner
som går att knyta till talat och skrivet språk men som ändå måste separeras och
studeras var för sig. Det skulle innebära att funktionerna kan peka åt olika håll i
fråga om muntligt och skriftligt, både synkront och diakront. En och samma
genre eller enstaka text skulle alltså kunna vara både skriftspråklig och
talspråklig beroende på vilken funktion som åsyftas. Detta skulle vara viktigt att
beakta även vid diakrona studier. Funktionerna behöver inte följa samma
utvecklingstendenser, något som kan bekräftas i Lagerholm 1999. Det tredje
scenariot är att begreppet måste förkastas helt och hållet. Det skulle då vara ett
begrepp som överhuvudtaget inte har någon giltighet som språkvetenskaplig
term mer än som en intuitiv uppfattning.
En fråga som måste ställas innan någon metod kan utformas är alltså om det
är relevant, praktiskt möjligt och överhuvudtaget meningsfullt att använda
87