Muntligt och skriftligt i Sverige och svenskan - Projekt - Lunds ...

makrosyntagmer. I det sistnämnda fallet är framför allt riklig förekomst av
meningsfragment ett markerat talspråksdrag. De kvantitativa värdena har byggt
på den genomsnittliga längden eller förekomsten, men ibland har även
variationen av en variabels värde kontrollerats. Det har ju betydelse för
materialets karaktär om till exempel fundamentens längd skiftar mellan 1 och 23
eller mellan 3 och 9 även om genomsnittet blir detsamma. När det gäller
meningslängd, grafisk eller syntaktisk, har det länge poängterats att denna
uppgift i första hand ska ses som ett symptom, inte en orsak. Även om meningar
i allmänhet är längre i formell skrift än i informellt, spontant tal är det orsaken
till meningslängden som måste beaktas vid en stilkarakteristik. I formell skrift
kan meningar bli långa framför allt av långa bisatser, bisatser på flera nivåer, en
högre frekvens av vissa bisatstyper och utbyggda nominalfraser. Spontant,
informellt tal har i genomsnitt betydligt kortare meningar, men det är inte
ovanligt med enstaka långa meningar, som då orsakas av talets mångordighet,
upprepningar och uppräkningar.
Traditionellt har skriften förknippats med hypotax och talet med paratax, och
denna uppfattning får stöd i många studier. Enligt Westmans (1974)
undersökningar av några bruksprosagenrer har broschyrer, tidningar och
läroböcker i genomsnitt 0,5 bisatser per makrosyntagm och debattexter 0,8. I
Landqvists (2000) undersökning av författningstexter är bisatsfrekvensen nästan
1,5 per makrosyntagm, som i detta material är identiskt med makrosyntagmen
mening. Det verkar alltså som om bisatsfrekvensen ökar ju mer formella och
skriftspråkliga texterna är. Det finns dock de som menar att det är tvärtom.
Ledin (1995) ger en översikt av forskning om hypotaxens och parataxens
koppling till tal- och skriftspråk. Enligt många av de undersökningar som nämns
används fler bisatser i talet än i skriften, där i stället språket komprimeras mer i
utbyggda fraser och satsförkortningar. Tendensen skulle alltså vara att vi i talet
hellre använder satser, till exempel när han kom hem, medan vi i skriften
sammanpackar informationen mer, vid hans hemkomst. Detta innebär också att
det i skrift finns en tendens till nominalisering. Denna tendens framkom också i
den tidigare nämnda Ledin 1996.
Att det finns motstridigheter behöver inte betyda att den ena teorin är mer rätt
än den andra. Det handlar i stället om att vi behöver beakta fler faktorer än den
totala andelen bisatser. Det är till exempel mer relevant att jämföra olika typer
av språkmaterial än att jämföra talspråk och skriftspråk eftersom de sistnämnda
inte är två typer av stilar utan många. Den kommunikativa funktionen måste stå i
centrum för jämförelsen, inte kanalen. Vidare kan det finnas skäl att skilja på
69