Muntligt och skriftligt i Sverige och svenskan - Projekt - Lunds ...

kommunikation inom arbetarrörelsen, alltså inte alltid de stora, offentliga
sammanhangen. Stilen utvecklades från närhet och muntlighet till distans och
skriftlighet (Josephson 1996).
Det sistnämnda framträder tydligt i Ledin 1996, en av delundersökningarna. I
studien behandlas tre socialdemokratiska tidningars referat av arbetarrörelsens
möten 1892-1912. Frågorna som styr undersökningen är vilka positioner som
journalisterna intar i förhållande till mötes- och tidningskontexten, hur språk och
stil skiljer sig mellan de två kontexterna och hur stilen utvecklar sig under
perioden. I studien urskiljs fyra så kallade ramar, som kan omgärda en text och
som anger vilken position journalisten har ifråga om närhet och distans till
mötet. Dessa ramar är mötestext, möteshandling, mötessituation och
nyhetssituation, här nämnda från den minst till den mest distanserade från mötet
och dess deltagare. I mötestexten är alltså mötesdeltagarnas närvaro tydligast, i
nyhetssituationen är journalistens närvaro tydligast. Utvecklingen under de tjugo
undersökta åren är allt färre mötestexter, vilket innebär att journalisten
distanserar sig mer från mötena och lyfter fram besluten i stället för
diskussionerna. Referaten standardiseras mer och beroendet av protokoll i
journalisternas förmedling minskar. En innehållslig utveckling är att texterna i
början av perioden refererar möten från det politiska området, medan texterna i
slutet av perioden refererar möten från det statliga och kommunala. Denna
distansering innebär också att tidningarna utvecklas från publikanpassning till
anpassning till en tredje aktör, nämligen staten.
Nämnda tendenser får också språkliga och stilistiska konsekvenser. Ledin
väljer ut ett antal språkliga variabler som förknippas med muntlig och skriftlig
stil eftersom denna stilaspekt i sin tur är ett uttryck för närhet respektive distans.
Detta moment aktualiserar den metodiskt och teoretiskt svåra frågan om vad
muntligt och skriftligt i språket egentligen innebär och hur det ska
operationaliseras. Det liknar näst intill en cirkulär utgångspunkt när Ledin
förklarar muntlig och skriftlig stil: ”Stilen blir muntlig eller skriftlig när
tidningen använder språkdrag som typiskt förknippas med muntliga respektive
skriftliga språksituationer” (Ledin 1996:311). Nu har Ledin några referenser till
empiriska undersökningar som i viss mån kan bekräfta typiskt muntliga eller
typiskt skriftliga språkdrag, varför den citerade meningen inte är fullt så vag
som den verkar. Frågan är bara i vilken grad valen verkligen går att empiriskt
motivera. Problemet nämner Ledin själv längre fram: ”Vår kunskap om vilka
språkliga drag som egentligen utmärker tal och skrift är inte så utvecklad”
(Ledin 1996:319). De undersökningar som har gjorts är inte särskilt fast
62