Muntligt och skriftligt i Sverige och svenskan - Projekt - Lunds ...

tidningar och i brev för några decennier sedan och jämföra detta språk med dagens språk
i motsvarande texter (Molde & Ståhle 1970:7).
Expertis, problematisering eller teoretiserande tycks inte behövas, utan frågan är
”ganska lätt” och ”vem som helst” kan ”se efter”. Det här betyder inte att Molde,
Ståhle och många efterföljare hade fel i sina iakttagelser, bara att synen på tal-
och skriftspråklighet var mycket lättvindig. Vad var det då som Molde och
Ståhle tog fasta på? Vilka var de avgörande symptomen?
Talet har blivit mer skriftspråkligt genom ett allt mer bokstavstroget uttal.
Det som före 1900-talet uppfattades som normalt riksuttal blev mer
skriftspråksinfluerat. Alltmer ersattes till exempel te, ve, å, me/mä, ärkänna,
blommer, huse och månan av till, vid, och, med, erkänna, blommor, huset och
månaden. De förklaringar som ges är flera av dem som nämndes i föregående
kapitel, såsom folkskolan, urbanisering, ökad rörlighet och radio och TV.
Omvänt har skriften blivit mer talspråklig, vilket uttrycks både morfologiskt,
syntaktiskt och lexikalt. Morfologiska exempel är de singulara verbformerna,
suffixet -s i presens passiv i stället för -es och fler löst sammansatta verb som
tidigare var fast sammansatta. Bland de syntaktiska förändringarna nämns färre
latinska drag, såsom period, inskott, bisatsinflätning, particip och
prepositionsinledda bisatser. Meningarna blir kortare och mer parataktiska.
Författarna poängterar dock att meningslängden i sig inte får ses som ett
symptom på tal- eller skriftspråklighet. Det är snarare meningsbyggnaden som
är av intresse.
Kärnpunkten är hur stoffet fördelas inom meningen, dess inre byggnad. Om satser och
satsled är ändamålsenligt arrangerade, t.ex. genom samordning eller genom att bisatser
hakas på varandra i organisk följd utan inskott, kan också i skrift en mycket ord- och
satsrik mening lätt fylla talspråkets krav att lätt nå mottagaren, medan en avsevärt
kortare och satsfattigare kan vara betydligt svårtillgängligare (Molde & Ståhle 1970:30).
De lexikala förändringar som nämns är några talspråkliga ord som alltmer
ersätter skriftspråkliga ord, till exempel adverben inte, bara och också, som
ersätter icke/ej, endast/blott och även. Resultatet blir förskjutningar av ordens
stilnivå så att ord med ledig eller talspråklig prägel blir mer neutrala eller
skriftspråkliga. Några av orsakerna till ökad talspråklighet är enligt Molde och
Ståhle de som nämndes i föregående kapitel, bland annat ett mer reglerat språk i
pressen och språkvård för offentlig svenska.
58