Muntligt och skriftligt i Sverige och svenskan - Projekt - Lunds ...

1 En nordistisk myt?
Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger kommer den förr eller
senare att uppfattas som en sanning. Frågan är om inte nordister alltför länge har
hållit sig för okritiska till en vida spridd om inte en lögn, så åtminstone ett
mycket oprövat påstående. I flera decennier har det i svensk språkvetenskap
hävdats att talet och skriften har närmat sig varandra sedan 1900-talet. De
belägg som har förts fram har sitt berättigande, men frågan är i vilken
utsträckning som dessa fall verkligen speglar det allmänna påståendet om talets
och skriftens utveckling och förhållande till varandra. Dessutom har det gått en
tid sedan påståendet började bli spritt, och bilden kan därför ha komplicerats på
grund av bland annat nya medier och genrer. Det som framför allt har hävdats är
att talet har blivit mer påverkat av skriftens stavning och morfologi, vilket lett
till förändringar av e till är, ve till vid, huse till huset och många andra fall. Det
påstås också att skriften har blivit ledigare och mer anpassad till talet, något som
har yttrat sig både syntaktiskt, morfologiskt och ortografiskt. Det handlar bland
annat om en mindre latininfluerad syntax, singulara verbformer, till exempel vi
få blir vi får, presens passiv, till exempel sättes blir sätts, och mer ljudenlig
stavning i stället för grammatisk samhörighet, till exempel rödt blir rött och af
blir av. Det som nämnts om förändringar som skett under 1900-talets senare del
har bland annat varit språkvårdande insatser för begripligare myndighetstexter
och intimiseringen, alltså att gränsen mellan privat och offentligt har blivit
otydligare.
Utvecklingen har utretts och sammanfattats av bland annat Molde & Ståhle
(1970), Mårtensson och Svensson (1988) och Widmark (2000), men samma
utveckling hävdas fortfarande och har länge hävdats av åtskilliga språkvetare
närmast som ett ovedersägligt men också lite parentetiskt påstående. Det finns
dock både många och stora problem med denna föreställning. Det finns
visserligen en medvetenhet om tal- och skriftspråklighetens komplexa karaktär
(se t.ex. Josephson 2004) och enskilda undersökningar som har nyanserat bilden
(t.ex. Lagerholm 1999 och Svensson 1993), men mycket lite har gjorts för att
mer specificerat och systematiserat försöka kartlägga utvecklingen. Det som
saknas sammanfattar jag i den teoretiska bakgrunden.
5