Muntligt och skriftligt i Sverige och svenskan - Projekt - Lunds ...

finner vi till exempel ett enklitiskt pronomen (sågna), korta eller utelämnade
böjningssuffix (affärn, trägårn, vänta) och talspråkliga uttalsvarianter av och
(å), inte (ente), vid (ve) och till (te). Även mening 3 och 4 skiljer sig åt med
avseende på normsystem, vilket får konsekvenser på morfologisk och fonetisk
nivå. I detta avseende finner vi alltså delvis samma skillnader som mellan
meningarna 1 och 2. Däremot är mening 3 och 4 funktionellt stilistiskt
avvikande från de två första. Dessa meningar har en skriftspråklig prägel
beroende på skriftens produktionsvillkor. Båda meningarna har en skriftspråklig
syntax med mer nominal, monologisk och informationspackad stil. Respektive
mening består dessutom av bara en syntaktisk mening.
Sammanfattningsvis skulle vi kunna gradera muntligheten i dessa fyra
meningar. Mening 1 är den mest muntliga eftersom den har formats av både
godtycklig och funktionell muntlighet. Mening 2 är funktionellt muntlig men
godtyckligt skriftspråklig eller åtminstone standardspråklig, medan det omvända
gäller för mening 3. Vilken av dessa två som är mest muntlig går bara att avgöra
om man tillåter sig en gradering av de två betingelserna. Mening 4 är den minst
muntliga eftersom den är både godtyckligt och funktionellt skriftspråklig.
Om vi då återgår till frågan om radio- och tv-språkets utjämnande och
skriftspråkliga effekt talar allt för att det i första hand handlar om en godtycklig
skriftspråklighet. Det som brukar lyftas fram är den dialektutjämnande
tendensen mot standardspråket, vilket framför allt rör den fonetiska, lexikala och
morfologiska nivån. Inget talar för att vi under 1900-talet i vårt dagliga tal skulle
ha börjat producera till exempel mer nominala, koncentrerade och monologiska
meningar med högre grad av syntaktisk underordning. En sådan utveckling
förutsätter dessutom att radions och tevens programledare verkligen talade
skriftspråkligt i alla bemärkelser, något som inte är närmare utrett. Samma
resonemang kan föras om rörligheten. Så länge denna inte förde med sig nya
kommunikationsformer rörde det sig inte om funktionellt orsakad
skriftspråklighet utan ett fjärmande från dialektala drag.
En annan problematisk faktor är pressens språk. Textmängd och läsande
ökade kraftigt under 1900-talet, varför vi kan tala om ökad skriftlighet i
samhället. Den ökade textmängden berodde inte minst på ökade massmedier, där
dags- och kvällspress utgjorde ett stort inslag. Bara mellan åren 1950 och 1985
ökade dags-, kvälls- och lokaltidningarnas sammanlagda upplagor från drygt 3,4
miljoner exemplar till drygt 4,8 miljoner (Svensson 1988). Samtidigt fick
tidningarna som tidigare konstaterats konkurrens av nya medier. Radio, tv, film,
video och sedermera internet tvingade tidningarna att ändra innehållsliga och
46