Muntligt och skriftligt i Sverige och svenskan - Projekt - Lunds ...

hos redaktörerna. Malmgren (2010) urskiljer fem grunder för styrning:
historiska, puristiska, funktionella, pedagogiska och demografiska. Något som
indirekt framkommer i redogörelsen är att några av dem speglar synen på talets
och skriftens funktion och relation. Till exempel kan pedagogiskt motiverad
styrning gynna en stavning som närmar sig talet, medan en historiskt motiverad
kan försvara en gammal skriftspråksform som avviker från talet. Malmgren
påminner bland annat om att redaktörerna för SAOL:s upplaga från 1900
ignorerade den starka och utbredda rörelsen i slutet av 1800-talet som ville
reformera stavningen, det vill säga den rörelse som till slut ledde till
stavningsreformen 1906. I nästföljande upplaga såg sig dock redaktörerna
tvungna att inkludera de nya stavningarna för att ”behålla rollen av rikslikare”
(s. 279). Att till slut ge efter för det utbredda bruket är en nödvändighet för att
SAOL ska kunna behålla sitt förtroende, något som insiktsfullt tas upp i förordet
till den trettonde upplagan från 2006: ”Efter stavningsreformen 1906 var viljan
att normera under ett par årtionden så mycket starkare än lyhördheten för
språkbruket att förtroendet för ordlistan höll på att undergrävas” (Svenska
Akademiens ordlista 2006).
Trots dialektstudier, talspråksforskning och den funktionella synen tenderade
språkliga beskrivningar under 1900-talet att i stor utsträckning ha tyngdpunkten
på skriftspråket. Vetenskapliga texter om talet saknades inte; däremot saknades
länge metoder för och teorier om talets mer preciserade beskaffenhet. Det var
först med sociolingvistiken på 1960-talet och samtalsforskningen på 1970-talet
som det går att tala om forskning om talet. Denna kunskap hölls dock länge
isolerad från andra språkliga beskrivningar, inte minst grammatiska. Trots
alltfler studier och mer rättvisa beskrivningar av talspråket höll grammatikens
författare länge fast vid att beskriva vad som kan kallas systemmeningar.
Isolerade meningar användes för att beskriva och få läsarna att förstå
språksystemet och vilka strukturer och beståndsdelar som ingår i vår inre
grammatik. Det var alltså inte det varierade, autentiska språkbrukets grammatik
som speglades i grammatikböckernas exempel och uppställningar. Inte heller
förklarades meningsbyggnaden som ett resultat av samtalets struktur eller talets
syften och produktionsvillkor, och meningarna var oftast starkt förenklade och
skriftspråkligt påverkade. Beskrivningarna är rimliga om men ser meningarna
som abstraktioner av ett system, men inte desto mindre har dessa rent
deskriptiva ambitioner skapat en falsk normativ uppfattning om språket. Den
grammatik som avviker från dessa tillrättalagda, enkla och många gånger
skriftspråkliga meningar betraktas som felaktiga av de lika vanliga som
41