Muntligt och skriftligt i Sverige och svenskan - Projekt - Lunds ...

språkbruket och språkbrukarnas egen språkkänsla. Med andra ord skulle det
alltså vara språkbrukarna som i slutändan styr helt och hållet, något som dagens
språkvårdare gärna betonar mer än tidigare generationers. Språkvårdens
företrädare idag förklarar gärna att den primära rollen för dem är att beskriva
språket, följa dess utveckling och i vissa fall ge rekommendationer för i första
hand skriftspråket. Det bör också tilläggas att språkvården inte är enhetlig eller
objektiv. Alla ger inte samma råd i samma språkliga fråga. Dessutom kräver
olika språkbruk olika ideal, något som ibland skapar falska motstridigheter. Den
funktionella syn som varit rådande under 1900-talet har haft sina motståndare
men då med helt andra språkbruk i åtanke än funktionalismens sakprosa. Två av
det tidiga 1900-talets mest tongivande språkvetare, Adolf Noreen och Olof
Östergren, representerade två motstridiga ideal som rådde under hela seklet, inte
minst bland svensklärare.
Noreen föreställde sig skrivandet och läsandet som en enkel tankeöverföring som borde
göras så lätt och säker som möjligt. Östergren ville inte binda författaren ens med krav
på hänsyn till mottagaren. Han såg framför sig en medskapande läsare med lika stort
ansvar för det uppfattade innehållet i det lästa som författaren (Teleman 2003:212).
Hur som helst, hur lite inverkan språkvården än har i verkligheten, så kan
språkexperters ideal spegla något rådande i vår kultur. Därför är inte bara det
faktiska språkbruket utan också förhållningssätt och ideal värda att beakta i
diskussioner om muntligt och skriftligt. Teleman (2003:129) påminner om att
språkvård mycket handlar om att förhålla sig till det som ligger i ”gråzonen”
mellan talspråk och skriftspråk. Talet och skriften är på många sätt väsensskilda
men påverkar varandra också, vilket leder till att språkvårdare och språkbrukare
ständigt måste förhålla sig till både skillnaden och influenserna. Skriften
utvecklas långsammare än talet, vilket gör att skillnaden ökar med tiden. Är det
bra, dåligt eller bara oundvikligt? Finns det skäl att medvetet göra skillnaden så
liten som möjligt? Eller ska vi i stället betrakta skriftspråket som ett annat språk
än det talade modersmålet och låta dem glida isär? Hur ska vi förhålla oss till
talspråkliga konstruktioner i skrift? Finns det funktionella argument mot en
konstruktion som är på väg att vandra från talet till skriften? Är skillnaden bara
konventionell? Vilka argument använder språkvårdare i sina
rekommendationer?
En viss bild av förhållandet mellan bruk och försök till styrning fås om man
studerar innehållet i SAOL och dess utveckling. I de fall som det allmänna
bruket inte stämmer överens med formerna i SAOL speglar dessa former idealen
40