Muntligt och skriftligt i Sverige och svenskan - Projekt - Lunds ...

Den funktionella synen bidrog till ett ökat försvar för ett ledigare språk i
texter där tidigare ett snårigt, latininfluerat och svårbegripligt språk var normen.
En funktionell syn försvarar visserligen svårare texter också när situationen
kräver det, men den riktigt tunga kanslistilen var det få som försvarade. Det
ledigare språket var inte bara ett teoretiskt ideal utan blev också något realiserat.
Tidigare har jag kommenterat massmediernas utveckling mot ett ledigare
journalistiskt språk i tidningarna och mer muntliga programformer och mer
regionalt uttal i radio och tv. Något som mer direkt och aktivt påverkades av
språkvården var de omfattande insatserna för ett mer begripligt myndighets- och
lagspråk. Det är framför allt under andra halvan av 1900-talet som stora insatser
gjordes för att låta författningstexter närma sig den lediga prosan och göra den
begriplig för allmänheten. Men medvetenheten om alltför snåriga texter fanns
tidigare. Redan 1907 publicerades ett kungligt cirkulär som uppmanade
myndigheter att skriva sina texter med ett klart och begripligt språk (Bergman
1970). De största insatserna gjordes dock de sena decennierna på 1900-talet. År
1967 gav Statsrådsberedningen ut ett PM med konkreta språkliga råd till dem
som författar juridiska texter. ”Om språket i lagar och andra författningar –
liksom hela det officiella språket – så långt möjligt närmas till den nutida
svenska sakprosan, blir texterna mera begripliga för allmänheten, utan att de
därför behöver förlora något i klarhet och uttrycksfullhet” (Språket i lagar och
andra författningar 1967:3). Författarna skulle därför ”ta hänsyn till språkets
naturliga rytm och inte enbart till logiska sammanhang” (s. 4). I samarbete med
jurister omarbetades många juridiska texter med modern sakprosa som
ledstjärna. Det fanns dock skeptiker, framför allt jurister, som var rädda att
omarbetningarna skulle ske på bekostnad av nyanseringar, precisa tolkningar
och annat som kunde gå förlorat i innehållet, en risk som också
uppmärksammades i Statsrådsberedningens PM.
Språkvård på och för myndigheter pågår fortfarande men med delvis nya
metoder, mål och utmaningar. Så sent som 1990-talet ansågs det fortfarande
finnas behov att förbättra myndighetsspråk. 1993 inrättade regeringskansliet den
så kallade Klarspråksgruppen, som hade till uppgift att ”främja
språkvårdsaktiviteter” (Nyström Högg 2010:120). Sedan dess har begreppet
klarspråk fått stå för språkvårdens strävan att göra myndighetsspråket läsbart
och begripligt för allmänheten. Arbetet togs 2006 över av Språkrådet, som idag
bedriver rådgivande verksamhet. Nyström Höög hänvisar till en rapport från
Statskontoret i Stockholm 2001 om klarspråksarbetets resultat och rådande
attityder till klarspråksarbetet hos myndigheterna. Utifrån klarspråksidealet har
38