Muntligt och skriftligt i Sverige och svenskan - Projekt - Lunds ...

om öppna och medvetna föreställningar men också dolda och omedvetna. De
språkliga hållningar och den faktiska utveckling som skedde under 1900-talet
var en kombination av språkvetenskapliga framsteg och ideologiska strömningar
på samhällelig nivå.
I föregående avsnitt nämnde jag den ökade demokratiseringen med en
borgerlig offentlighet och senare arbetarklassen. Nya grupper krävde sin
demokratiska rättighet att göra sin röst hörd, och alltfler grupper organiserade
sig för detta ändamål. Denna utveckling förstärktes under 1900-talet med nya
och fler jämlikhetsideal. Läs- och skrivkunnigheten var nu total,
klasskillnaderna blev mindre tydliga, medelklassen växte och skriften var allas
egendom. Samtidigt som alltfler tog del av offentlig kommunikation, aktivt eller
passivt, alltfler genrer och medier började spridas och gränsen mellan offentligt
och privat blev allt vagare, så började den gamla stilhierarkin att upplösas. De
gamla stilarterna hög stil, normalstil och låg stil blev otidsenliga och omöjliga
att upprätthålla. Det offentliga språket skulle enligt språkvården i första hand
vara funktionellt och begripligt för en allmänhet, och ett vardagligt, ledigt språk
blev ideal i alltfler sammanhang.
Den utveckling som skissas här hade nog skett oavsett vilken syn språkvetare
hade haft, men utvecklingen stöddes av många språkvetare, och i viss mån kan
den också ha förstärkts av dem. Den moderna språkvetenskapen grundlades på
1800-talet och utvecklades och utvidgades på 1900-talet. I takt med att studierna
blev mer omfattande, metoderna mer sofistikerade och ämnet mer heterogent
växte också en mer realistisk syn på språket fram. Språkvetare kunde allt bättre
beskriva och förklara språkets funktion, variation och förändring, och de
betraktade språket alltmer som ett biologiskt, socialt och psykologiskt fenomen.
Dessa kunskaper förde också med sig förändrade attityder, framför allt en mer
förståelig och generös inställning till språklig variation och förändring, ett större
intresse för talet och dess primära status samt en mer funktionell syn på språket.
Många höll sig också skeptiska till språkvård och språkplanering och menade att
språket är något organiskt som sköter sig självt och påverkas av människans
natur och omgivning. Däremot fanns, och finns än idag, olika syn på om, hur
och i vilken omfattning som språkvårdare ska försöka styra i första hand det
offentliga skriftspråket. Något har dock varit gemensamt för alla språkforskare
och språkvårdare sedan mitten av 1900-talet, och det är dess språkvetenskapliga
förankring och den funktionella synen.
Språkvården kom att mer och mer ägna sig åt samma problemområden som den
tillämpade språkforskningen, till exempel det språksociologiskt laddade förhållandet
35