Muntligt och skriftligt i Sverige och svenskan - Projekt - Lunds ...

till en kraftig dialektutjämning med det offentliga standardspråket som
utjämnande verktyg. Utjämningen och det talade standardspråkets spridning
förstärktes när radion startade sina sändningar 1925. Thelander (1996) menar
dock att den geografiska rörligheten är en överordnad faktor och ifrågasätter
föreställningen att riksspråket får spridning enbart på grund av skola,
massmedier och andra orsaker som brukar nämnas.
Utan goda skäl ändrar folk knappast sin lokala dialekt mer än vad nya uttrycksbehov
kräver, och den enda anledningen till att man hellre vill tala som en nyhetsreporter på
TV än som sina grannar och vänner i byn torde vara att den lokala identiteten håller på
att luckras upp, att människor inte längre har samma starka känslor för den snävare
gemenskap som deras lokala dialekt varit ett uttryck för. Mycket mer än av skola och
massmedier kan man misstänka att en sådan situation har förorsakats av den stora
mobiliteten i vårt moderna samhälle (s. 171).
Dialektutjämningen är en av många förändringar som gör frågan om tal- och
skriftspråklighet så svår att utreda. Å ena sidan innebär ett utjämnat riksspråk ett
mindre avstånd till skriften och ett större avstånd till de mer personliga
talspråken där personlighet, region och social tillhörighet markeras mer. Å andra
sidan ersatte talet i radion och senare televisionen domäner som tidigare var
förbehållna skriften. Samtidigt går det att ifrågasätta om det spridda riksspråket
överhuvudtaget har med tal- och skriftspråklighet att göra. Riksspråket är i sin
form, sitt språksystem, mer likt skriften än andra talade varieteter, men det kan
variera funktionellt. Att riksspråket fick större spridning under 1900-talet
innebär alltså inte i sig att språkbruket blev mer skriftspråkligt. Den slutsatsen
kan bara dras om det visar sig att riksspråket stilistiskt fick fler drag som
funktionellt sett innebär mer skriftspråklighet. Saken kompliceras ännu mer om
vi dessutom betraktar utvecklingen för medierna och läsandet.
Från slutet av 1800-talet går det att tala om en läsande allmänhet, framför allt
av svensk skönlitteratur av hög kvalitet (Svensson 1988). Skönlitteraturens
starka ställning höll i sig fram till 1960-talet mycket tack vare att det övriga
medieutbudet inte utgjorde en allvarlig konkurrent till boken. Samtidigt som
antalet tidningar minskade ökade dagspressens upplagor, men tidningen och
boken kunde existera utan att konkurrera om läsarna. Ett medium som däremot i
viss mån utmanade dagspressen var radion. Detta nya medium kunde nu leverera
nyheter snabbare än tidningen, som delvis fick ändra sin roll från att förmedla
till att kommentera nyheter.
31