Muntligt och skriftligt i Sverige och svenskan - Projekt - Lunds ...

totala läskunnigheten stimulerar textproduktionen, som i sin tur ökar läsningen
ännu mer. Denna utveckling innebär en ökad skriftlighet på samhällsnivå, men
frågan är om detta också innebär en ökad skriftlighet på textnivå. I ett avseende
kan den ökade läskunnigheten och den ökade textmängden ha stärkt de
skriftspråkiga dragen eftersom alltfler behärskade en skriftspråklighet. Samtidigt
blev textproducenterna tvungna att ta hänsyn till inte bara en större mängd läsare
utan också en mer socialt heterogen grupp av läsare, vilket i stället kan ha ökat
de muntliga dragen.
Från 1800-talet finns också källor med uppgifter om gängse uttal av många
ord i svenskan. Dessa källor avslöjar att skillnaden mellan skrift och uttal var
större än idag (Bergman 1970:161ff). Än hade inte ens det läsande bildade
skiktet blivit influerat av skriften. Det som idag uppfattas som mycket
talspråkliga eller dialektala uttal var på 1800-talet gängse uttal hos de högre
stånden. Här sa man till exempel kalla, ran, åv, te, dronning för kallade, raden,
av, till och drottning.
När det gäller grammatiken finns uppgifter som tyder på att skillnaderna på
1800-talet var delvis desamma som idag (Bergman 1970:168f). Bland annat
kunde verb i första konjugationen få ändelsen -te, till exempel delte och talte,
men många ord i denna form undveks i formell skrift. Verbens singulara former
var fullt etablerade i talet sedan lång tid tillbaka men skulle leva kvar i skriften
till mitten av 1900-talet. Det fanns dock förespråkare för singulara former i
skrift redan på 1800-talet, bland annat Carl Jonas Love Almqvist. Ett bruk som
har ändrats är passivsuffixet. I dagligt tal användes den korta passivformen -s,
precis som idag, men den skriftspråkliga formen -es var mer utbredd på 1800talet.
Ett av de många problemen med påståendet om talets och skriftens närmande
till varandra eller överhuvudtaget alla påståenden om påverkan i den ena eller
andra riktningen är resonemanget om talet och skriften, alltså beskrivningen av
vårt språk som två skilda varieteter. Vilket eller vems tal är det egentligen som
åsyftas? Vilka talade situationer och vems tal har påverkats och hur? Finns det
delar av talet som inte har påverkats och varför i så fall? Samma frågor kan
ställas om skriften. Före 1900-talet må det i viss mån vara ursäktat att tala lite
svepande om tal och skrift med tanke på de begränsade möjligheterna att få
uppgifter om talet och för äldre tider även skriften. För åtminstone 1800-talet
finns dock i viss utsträckning säkra källor om talets variation. I Widmark 2000
ges en sammanfattning av talets sociala och situationella variation. Några av de
främsta källorna som hon utgår från är Hof 1753, Lyttkens & Wulff 1889 och
24