Muntligt och skriftligt i Sverige och svenskan - Projekt - Lunds ...

En genre som traditionellt mer eller mindre har utgjorts av satellittexter är
läroböcker. Sedan mitten av 1700-talet har denna alltmer fått funktionen som
egentext. Efterhand kompliceras förhållandet mellan egentext och satellittext för
flera genrer. Vi får till exempel satellittexter till en icke-verbal kontext och
satellittexter till en annan skriven text.
Att språket skulle ha blivit mer skriftspråkligt på grund av den avtagande
uppläsningskulturen förutsätter dock att författare av skilda slag tidigare
verkligen anpassade språket till den muntliga traditionen och nu medvetet ökade
skriftspråkliga inslag. Man var det så? Ong (1990:171) menar att åtminstone
romanförfattarna hade en kluven inställning till sitt skrivande.
Romanförfattaren var avgjort mer upptagen med texten än med åhöraren, tänkt eller
verklig (eftersom tryckta tidigare prosaromaner ofta skrevs för att läsas högt). Men hans
eller hennes position var fortfarande något obestämd. Att 1800-talets romanförfattare
ofta skriver ”kära läsare” avslöjar att de inte riktigt vet hur de skall förhålla sig:
författaren känner fortfarande att han eller hon någonstans har en publik eller lyssnare,
och måste ofta påminna sig att berättelsen inte är till för lyssnare utan för läsare, som var
och en befinner sig i sin egen värld.
Denna kluvenhet styrker inte hypotesen att texterna blev mer skriftspråkliga. Det
finns dock undersökningar som visar att skriftspråkligheten i något hänseende
verkligen ökade mot mitten av 1800-talet. En återkommande iakttagelse är att
texter under 1800-talet utvecklades mot en högre grad av informationstäthet,
som brukar betraktas som ett typiskt skriftspråksdrag. I Ledin 1997 framkommer
denna tendens i hans undersökning av några veckotidningar från 1800-talet.
Genrerna naturhistoria och reseskildring blir mer informationstäta, samtidigt
som meningslängden minskar. Samma iakttagelser gör Byrman (1998) i sin
undersökning av tidningsnotiser och Ekvall (1997) i undersökningar av
läroböcker för barn på 1800-talet. Meningslängd och bisatsfrekvens tycks i
dessa undersökningar stå i ett komplementärt förhållande till
informationstätheten, som här har mätts i frekvensen av bland annat substantiv.
Det finns dock undersökningar från det sena 1900-talet som visar att de i stället
kan korrelera. Två av dem är Svenssons (1997) studie av författningstexter och
debattexter om fattigvård från 1700- och 1800-talet och Josephsons (1997)
studie av religiösa traktater.
Traditionellt har både syntaktisk komplexitet och informationstäthet
betraktats som skriftspråkliga drag och således korrelerande. Ovanstående
resultat ger anledning att problematisera denna syn, men det går också att
problematisera och kritisera de metoder som har använts i dessa och liknande
20