Muntligt och skriftligt i Sverige och svenskan - Projekt - Lunds ...

skönlitteratur, historia och geografi. Från slutet av 1800-talet blev det allt
vanligare med tyst läsning. Det är inte alldeles enkelt att fastställa när
högläsning upphörde. Johannesson (1980) menar att högläsningen var viktig i
skilda samhällsgrupper under större delen av 1800-talet, och Ledin (1995) visar
att språket i arbetarrörelsens tidningar tappar flera av sina muntliga drag runt
sekelskiftet 1900. Ungefär samma tidpunkt anges i Ong (1990:180): ”Att läsa
högt för familjen och andra små grupper var vanligt ännu i början på 1900-talet
ända tills den elektroniska kulturen fick människor att hellre samlas kring radio-
och teveapparater.” Josephson & Melander (2003:145f) har sammanfattat
utvecklingen under 1800-talets andra hälft så här:
Den äldre lästraditionen kan då lite schabloniserat beskrivas som dominerad av religiös
läsning, av att utbudet av texter var litet och att de tillgängliga texterna därför ofta lästes
upprepade gånger, av att läsningen var en del av en religiös handling av något slag,
exempelvis en andakt, av att det inte alltid ansågs som centralt att texten begreps utan att
läsningen i stället kunde vara mekanisk och rituell och slutligen alltså av att högläsning
var dominerande. Den yngre lästraditionen kan på samma vis karaktäriseras som mer
inriktad mot sekulär läsning, av att den utgick från ett större utbud av texter som kanske
bara lästes en gång, av att läsningen var en del av fritidens förströelser och hade drag av
nöjesläsning, av att läsningen byggde på engagemang och förståelse och till sist således
av att tyst läsning kommit att få ökad betydelse.
Högläsning och utantilläsning var alltså vanligare i början av 1800-talet. Tyst
läsning eller åtminstone texter som är avsedda för och anpassade till tyst läsning
ökar graden av skriftspråklighet. Utvecklingen har gått från berättande texter till
tematiskt och dialektiskt uppbyggda texter (Melander & Josephson 2003).
Melander & Josephson resonerar också om vad de kallar intern och extern
dialog i sakprosa. Texter med intern dialog byggs upp som ett samtal mellan
personer i texten, medan texter med extern dialog innebär att författaren för ett
samtal med läsaren. Texter med intern dialog har blivit allt mindre vanligt sedan
1800-talet, och i den bemärkelsen har texter blivit mer skriftliga.
Enligt Melander & Josephson kan muntlighet också betraktas utifrån textens
användning, och då kan två typer av texter urskiljas, nämligen egentexter och
satellittexter 1 . En egentext är en text som är självständig gentemot en muntlig
kontext, medan en satellittext är avsedd att användas och utgöra ett stöd i en
sådan. En satellittext är mer muntligt utformad, och fler satellittexter skulle
därför tyda på ett mer muntligt samhälle. Samtidigt menar Melander &
Josephson att ett samhälle med ökad skrift också ökar behovet av satellittexter.
1 Efter Larsson 1984.
19