Muntligt och skriftligt i Sverige och svenskan - Projekt - Lunds ...

1600- och 1700-talet
På 1600-talet utvecklades kommunikationen med ett kungörelsesystem, där
kyrkan blev informationskanal för nyheter (Svensson 1988). Det var dock
fortfarande i huvudsak en uppläsningskultur. Däremot blev kommunikationen i
maktens skikt mer skriftlig, men det var en intern kommunikation. Samtidigt
började strävanden efter att sprida läskunnigheten bland allmänheten, men full
läskunnighet i Sverige rådde inte förrän två århundraden senare.
Ett viktigt inslag vid denna period var standardiseringen, det vill säga
utvecklingen av skriftspråket till ett enhetligt, rikstäckande och offentligt språk.
Intressant är då inte bara denna utveckling i sig utan också de diskussioner som
fördes om hur detta språk skulle gestalta sig. På 1600-talet var standardiseringen
ännu bara i sin linda, varför författares privata språk delvis lyste igenom i
framför allt stavning och morfologi. Men behovet av ett gemensamt offentligt
skriftspråk tvingade också fram ett förhållningssätt till relationen mellan tal och
skrift och en medvetenhet om skillnaden mellan de två kanalerna. Det finns flera
bevarade källor av språkliga auktoriteter från 1600- till 1800-talet, och i dem får
vi värdefull information om en del av denna periods språkliga variation och
därmed värdefull information om talet. Några av dessa källor refereras nedan
och i kommande avsnitt.
Bergman (1970) påminner om att skillnaden mellan tal och skrift var stor på
1600- och 1700-talen men att skillnaden tog sig andra uttryck än idag. Det fanns
till exempel många talspråksformer i skrift som är främmade för vårt offentliga
skriftspråk i dag. Widmark (2000) menar att det har funnits perioder som har
varit gynnsamma för ett samspel mellan umgängesspråket och offentligt talat
och skrivet språk, och 1600-talet var just en sådan period. Många av både
dåtidens och dagens talspråksformer användes vid denna tid i skrift, såsom
supinumformer och bestämd form utan -t, till exempel koka och huse, och
preteritum utan -de, till exempel fråga och låfwa. Även lexikalt dialektala inslag
förekom. Kända författare, såsom Agneta Horn och Samuel Columbus, använde
några av dessa och andra regionala former. Horn skrev till exempel wäre
(vädret), fråga (frågade) och koka (kokat) i sin självbiografi från 1657. Hon
använde också narrativ inversion, en konstruktion som idag förknippas med
mycket informellt talspråk: ”Och war iagh inte sinat till att danza” och ”Och
tänkte jag” (Holm 1967:95f). Det är dock osäkert om inversion var en etablerad
talspråkskonstruktion på 1600-talet, och Holm reserverar sig för andra
tolkningar, bland annat influenser från andra skriftspråk. Syntaktiskt var stilen
14