Muntligt och skriftligt i Sverige och svenskan - Projekt - Lunds ...

skribenten kan aldrig träda fram med sin personlighet eller utnyttja ljudliga
medel som en talare. Även om retorik numera är både muntlig och skriftlig har
vi likväl fler retoriska medel att utnyttja i talat språk. Det gäller framför allt alla
fonetiska medel, såsom intonation, röststyrka, tempo och betoningar, och
kroppsliga medel, såsom mimik och gester. Av denna anledning kan retorik
betraktas som en mer muntlig företeelse än skriftlig. Dessutom är den fysiska
närvaron av en talare ett möjligt retoriskt medel i sig, eftersom talarens
personlighet och blotta närvaro kan bidra till övertygandet. Här går det också att
anknyta till Ongs resonemang om den retoriska redundansen. 11
Ljudlighet
De retoriska medlen anknyter delvis till ljudligheten, som dock är uttryck för
annat än retorik. Med fonetiska medel kan vi i talet vida överstiga möjligheten
att vara expressiva och att variera, nyansera och precisera innehållet. Det rör sig
i första hand om paralingvistiska signaler, som integreras i de övriga språkliga
enheterna. Med hjälp av till exempel intonation, röststyrka, tempo och
betoningar kan ett meddelande preciseras, nyanseras och göras mer uttrycksfullt
i en variation som skriften aldrig kan komma i närheten av. En mening i skrift
förmedlar inte mycket mer än ett sakinnehåll. Om vi ska läsa meningen på ett
givet fonetiskt sätt måste den informationen framgå extra i andra meningar,
vilket kan bli både klumpigt, mångordigt och svårt eller till och med omöjligt.
Vi kan i skrift omöjligt sätta ord på alla känslolägen och attitydyttringar, som vi
utan problem kan tolka i talet tack vare de paralingvistiska signalerna.
Ljudligheten kan också yttra sig i onomatopoetiska ord. Dessa består både av
väl etablerade ord och tillfälliga ljudimitationer. Idag associeras kanske inte alla
välkända onomatopoetiska ord som ljudhärmande utan som ord vilka som helst,
till exempel rassla, susa och sörpla, även om de en gång tillkom som
ljudhärmande. De tillfälliga onomatopoetiska orden är sådana som kan
understödja och komplettera innehållet i samtal. De uppfattas inte som
etablerade ord i språket utan enbart som ljud för att illustrera en berättelse eller
en beskrivning där ett ljud ingick. Alla ljudliknande ord är dock inte
ljudhärmande. Kotsinas (2004) redogör för det hon kallar ljudord, som är
vanliga i ungdomars samtal med andra ungdomar. ”Ibland är dessa ljudord rent
onomatopoetiska, dvs. de härmar verklighetens ljud, men oftast används de i
11 Se kapitel 4, avsnittet Walter Ong och den stora klyftan.
100