Viking Av Carol Petersen Elefantfötter i träskor. Klamp-klamp i taket ...

Viking
Av Carol Petersen
Elefantfötter i träskor. Klamp-klamp i taket, morgon, middag, kväll och natt. Det utdragna
strilandet från en överfull blåsa ner i dassholken halv tre varje natt. Bruset från en aktiverad
spolknapp och utan tvål och vattenkransskval efteråt. Högtalararnas basiga dunketi-dunketi på
fredags- och lördagskvällarna. Skratt och glam från festgäster som blir alltmer högljudda ju
senare det blir. Och därefter det oundvikliga grälet. Bla-damm i dörrar följt av några minuters
tystnad innan dunketi-dunket tar vid igen, högre och surmulnare den här gången.
Viking saknar allt det där. Numera är det så oändligt tyst omkring honom. Om han inte
räknar trafikbruset bortifrån motorleden och några enstaka krax uppifrån trädkronorna. De
enda mänskliga ljud som numera väcker honom om nätterna är bultet från hans eget hjärta.
Det slår och slår. För fort? För långsamt? Hur orkar det? Blodet som böljar fram och tillbaka
genom kroppen för varje hjärtkram får det att brusa och trycka mot trumhinnorna ... ända tills
det brister och börjar pipa och drilla i öronen.
Han vill ha tillbaka människoljuden. Han var arg när de pågick men han är ännu argare nu
när de är borta. Vart tog de vägen, de bullriga skratten, de ilskna svordomarna, de enerverande
trumljuden på elementet, rapningarna och nysningarna som fick det att vibrera i väggarna?
Kvinnan som flyttade in i stället, hon är ljudlös. Hon har inga steg. Ingen röst, inga anstötliga
kroppsfunktioner i badrummet. Hon skrämmer honom. Hennes tystnad, den är omänsklig på
något vis.
Viking ser henne i fönstret ibland. Hennes lägenhet ger bra insyn eftersom hon inte har fått
upp några gardiner än. Hon verkar inte begripa att det finns människor som är intresserade av
vad hon sysslar med. När flyttgubbarna kånkade in hennes bokhyllor, soffa, säng och annat
skräp såg Viking att hon hade en cello. Den bar hon in själv. Men han hör henne aldrig spela
på den. När han kurar ihop sig i buskarna utanför hennes fönster ser han henne gå runt och
prata för sig själv men det kommer inga ord, inga läten.
Ibland följer han efter henne till affären. På behörigt avstånd, naturligtvis. Då kan han se
henne stanna upp vid hyllorna och mumla något ohörbart innan hon stoppar ner en flaska
jungfruolja i den röda kundkorgen, eller en rosa hårborste, eller ett knippe ekologiska och
rättvisemärkta bananer. I sådana stunder önskar han att han varit en aubergine eller en
broccolistjälk eller en burk creme fraiche, då hade han fått höra vad hon sa. Hon hörs inte ens

när hon står i kassan och ska betala. Det enda som når honom är den tjatiga kvinnorösten i
självbetjäningen: "Var god skanna första varan..." ,"Var god ange antal kassar...", "Var god
tag dina kassar och gå".
Själv handlar han förstås inget. När han går mot utgången sätter den inhyrda
säkerhetsvakten tummarna i sitt actionbälte och ger honom en hotfull blick. Men Viking har
verkligen inget i fickorna. Allt han skulle ha ligger redan i magen.
Han följer efter cellokvinnan tillbaka hem. Hon går med sina ”Antal 2 kassar...” i
händerna, med nacken böjd och med blicken i marken. Han ser bara hennes kortklippta mörka
hårburr och kan därför inte veta om hon pratar. Men han ger sig bara den på att hon gör det.
Om han ändå varit asfalten under hennes fötter så att hon kunnat störa honom med sina ljud!
Hemma vid hyreshuset avstår han från att följa efter henne in genom porten. Sätter sig i
stället på bänken utanför.
- Hörru Viking, säger mannen som oombedd dråsar ner på platsen bredvid honom. Det är
en grej jag inte fattar ...
Viking blänger på mannen som heter Enar men det vägrar Viking erkänna att han vet. I
stället tiger han, studerar Enars dammiga ansikte och funderar på om han ska resa sig och gå.
- Vill du inte veta vad det är jag inte fattar? envisas Enar och kippar med munnen så att fler
bruna tänder än önskvärt blir synliga.
Viking håller fast vid sitt beslut att inget säga.
- Det jag inte fattar, tjatar Enar, är att när jag ringde på din dörr igår så var det inte du som
öppnade, det är det jag inte fattar. Det var en tjej med en sån där ... jäääla stor fiol i händerna å
hon sa att du inte bor där längre. Hon sa att du blitt vräkt. Å det är jäälit synd, Vicke, för nu
har jag ju ingenstans å slagga längre.
Viking stirrar på Enars mun och ser att den rör sig. Han känner till och med stanken från de
ruttna stumparna som en gång i tiden har malt mackor och revensspjäll och annan skit. Men
han hör inget. Inte ett knyst. Enar är ljudlös. Han har rymt från en stumfilm.
Viking reser sig. Ingen idé att sitta kvar längre.
Enar spärrar upp ögonen, gestikulerar och trampar med munnen men det är som förut.
Betydelselöst. Och i samma stund som Viking rundar knuten har han glömt Enar. Han
fortsätter runt huset och ställer sig att tjuvspana på cellokvinnan, hon som har tagit över hans
lägenhet och hans granne med de klampande elefantfötterna i träskor.
© Carol Petersen 2010