"Min historia" på pdf-format - Ydre bibliotek

Recommendations

Info

Händelser som påverkat mig 28 maj 1937 En vårdag med sol från klarblå himmel. Brita städade och fejade inför Mors dag den 30:e. Dörren stod öppen. Jag satt vid den öppna spisen i kammaren och lekte med urklippsdockor. Mor låg i sin säng och vilade. Brita hade just diskat mjölkkrukan och ställde den på ”dubbelstenen” nedanför trappan och det skramlade till i grepen. En duns hörs i gavelväggen, samtidigt ropar Brita: ”Vad är det som har hänt?” Far ropar tillbaka, (han har just kastat cykeln mot väggen) ”Bertil har fördärvat sig! Albert kommer med bilen meddetsamma och kör mig till Tranås sjukhus de behöver blod. Jag måste ha rena klär!” Mor börjar gråta ”Vad är det som hänt, Gode Gud hjälp oss.” Brita assisterar far. Bilen står uppe vid skogsbrynet och far springer dit. Iväg genom hagen, Gråt, oro, ängslan. Sjuåringen förstår inte. Fördärvat sig? Dagen sniglar sig fram. Mot kvällen kommer Albert Andersson tillbaka med far som talar om: ”En skenolycka med parhästar och timmerlass till Tranås. Hästarna skrämda, Bertil åker ner från lasset, bakom hästhasorna. Hästarna skenar. Kvar på vägen ligger Bertil med krossat smalben. Blodet forsar. En bil med två herrar och fruar kommer. Damerna springer in i en hage. Herrarna lyfter in Bertil i bilen och kör det fortaste de kan till Tranås sjukhus där doktor Cederblad får kalla in Björn Karlsson, (blodgivare som alltid stod till förfogande) min farbror Arvid, min bror Gösta och pappa.” Det var i elfte timmen han kom in, annars hade han förblött”, säger Cederblad. Bertil ligger med tyngder i benet, i en ställning. Sommaren blir varm. Inget händer förrän kallbranden tillstöter i augusti. ”Vi måste kapa benet”, säger doktorn. ”Nej aldrig”, säger min bror. Doktorn ringer till Sånna och kallar på pappa. ”Karlsson måste komma och tala med Bertil. Det är fråga om liv eller död.” Pappa åker igen, även nu med Albert Andersson. Bertil säger då: ”Det får bli som doktorn vill!” Benet amputerades så högt upp att bara en kort bit återstår. En ung pojke, 19 år, är märkt för livet. I januari 1938 får Bertil resa hem. Nu för att resa vidare till Göteborg och Vanföranstalten för att utprova protes och lära sig att gå med den. Därefter yrkesskolan Änggården för att utbildas till bokbindare. Ett fint och bra yrke. Visst, men livet? Det förändrades på många sätt, för flera än för Bertil. Genom att han kom till Göteborg flyttade de tre yngre bröderna dit. Fick olika arbeten och hittade sina blivande fruar och bildade familjer med dem. Vackra trevliga flickor. Det lätta, Göteborgslynnet kom in i bilden. Livet fick en annan dimension. Den äldste av de tre blev konstnär, en erkänd sådan. Nu går livet vidare där genom nya generationer med rötter i Ydrebygden. Som liten: Var är mamma? Dagarna blev långa för en 4-5 åring. Någon kom och gick igen. Någon rörde sig i köket. Men vem pratade med den lilla?
Kvällen kom och därmed far. Kröp ner ur sängen för nu fanns tryggheten igen! Men maten? Vad smakade den? Inte var det lätt för far som aldrig lagat mat tidigare, att smaksätta den. Matlusten uteblev och därmed försvann krafterna och benen bar inte längre. Det bästa var att ligga stilla i en högt uppbäddad säng. Leksaker! Fanns det några? Bilderböcker! Vad fanns det egentligen att sysselsätta en 4-5-åring med? (Dockorna kom senare, t.o.m. två stycken!) Men ändå var hon bildningsbar den dagen skoltiden började! Fantasin fanns ju! Skoltiden! En ny värld öppnade sig. Kamrater. Lekar som ofta leddes av henne. Roligt. (Fantasin flödade, men nej, lev i nuet!) Få beröm. Någon såg den lilla som nu började bli stor. Såg gnistan och nyfikenheten och möjligheten. Nu gällde allvaret i vardagen som nog blev tung ibland men skrattet och skojet låg på lur. 16 år och förälskad. Kärleksförklaringen var varm och löftet gavs: ”Jag ska vänta på dig.” Allt var så vackert och fint, inget begärdes, mer än löftet. Han försvann och jag träffade andra grabbar och hade roligt. Jag behövde det. Känna beundrande blickar och leka med i leken. Men hösten 1948 blev leken allvar då en grabb från bygden upptäckte mig men jag ville fortfarande vara fri. Allvar hade jag nog av och därför krånglade jag. 1950 blev ett tungt år. Mor försämrades och behövde hjälp både dag och natt. Men ändå sköta hemmet och ta emot syskonen och deras familjer på sommaren. Trött men seg. Det måste gå. Med de nya svägerskorna kom det också glädje in i hemmet, en fläkt av världen utanför. I september 1950 slutade mor sitt liv vid 58 års ålder. Viljan att leva fanns kvar men inte krafterna. Jag blev hemma hos far. Han var i sorgen glad för det. Livet gick vidare. Kärleken blev allvar och 1951 förlovade vi oss, Kurt och jag. Far var tacksam och stolt över sin nya måg, som hade bil och tog oss med ut i Sveriges avlånga land. Vi gifte oss 1952. Jag hade själv ansvaret för det som var omkring ett bröllop men fick även goda råd och hjälp av grannar och vänner. När mor, genom sin sjukdom blev oförmögen till att sköta hemmet, ordnades det så att min syster (som var utbildad bagerska) var hemma vinterhalvåret och arbetade i bageri och på konditori under sommarmånaderna. Dom månaderna hade vi alltid någon flicka till hjälp i hushållet. Min syster fordrade väl inte att far skulle kunna betala full lön, men flickorna skulle ju ha skälig sådan.
Page 1 and 2: Det började i en torpstuga i Asby
Page 3 and 4: egenskaper kom med diagnosen: ”in
Page 5 and 6: Prydnadssakerna stod fint på den v
Page 7: kaffe av affärsägaren. Alla kunde
Page 11 and 12: Dessutom hade villan alla modernite

"Min historia" på pdf-format - Ydre bibliotek

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?