"Min historia" på pdf-format - Ydre bibliotek
"Min historia" på pdf-format - Ydre bibliotek "Min historia" på pdf-format - Ydre bibliotek
min uppgift i hemmet. Jag kände under dessa veckor att jag hade hennes förtroende. I hemmet pysslade jag som liten med pappersdockor, klippta ur Oskar Ahrens och Åhlén & Holms kataloger och i mors knapplåda fanns vackra knappar som förvandlades till olika ting i mina händer. Jag var ett drömmande, fantiserande barn som älskade allt som var vackert. I sjuårsåldern började jag att springa en ”mittöversväg” till min nyfunna kompis som hade så många syskon. Där öppnade sig åter en ny värld, i en lekstuga, byggd av olika bräder, där vi satt på huk och bakade kakor av lera och lagade ”mat” av alla möjliga växter m.m. Ansjovislock blev fina tallrikar och vatten fanns i bäcken intill. I skolan hoppade vi också hage och hade ”bollskola”, lekte ”gömme”, engelska fängelset för att nämna något. Uppfinningsrikedomen flödade hos en viss ”tjej”. Men då vi skulle börja med höjdhopp på den s.k. gymnastiktimman och ribban låg på 50 blev det något av ”blackout” i mitt arma huvud. Jag bromsade med båda fötterna vid ribban och sprang sedan som en jo-jo mellan start och hoppställning. Min lärare sa ”Du ska komma över” och tog sedan en promenad i sin trädgård för att beskåda mindre ”tjuriga” blomster. Och – till sist! Jag tog mig över och då för att upptäcka hur fantastisk roligt det var med höjdhopp. Innan terminen var slut slog jag pojkarnas rekord och fick beröm för att ”Gunvor som först inte tog sig över 50 cm hoppar nu högst.” (Och därtill iklädd kjol!!) Simningens ädla konst lärde jag mig dock aldrig, trots min lärares tålamod. Då de övriga kamraterna flöt som korkar på vattnet plaskade jag omkring på dessa dynor och vågade aldrig släppa dem. Skidåkning på vinter, på skidor lånade av en bror som var betydligt äldre än jag ”gick väl an”. Min bästa kompis och jag gjorde en ganska annorlunda uppvisning då vi, innan slutstationen som var belägen på en damm, inte kunde ta kurvan innan backen som ledde dit ner, utan körde in i en gärdesgård och parkerade där. Både vi och skidorna överlevde ju dock. Och bonden som ägde gärdesgården såg ingenting! Familjens bostad Familjens bostad var en torpstuga på två rum och kök, två förstugor (farstu) ett rum med trappa upp till vindsvåningen, där det fanns sovrum på sommaren. ”Hemmet var så ringa, dess dörr ganska låg, men aldrig en kärare boning jag såg Jag var ej rik på guld men min Gud var mig huld Jag kände ej ondskan, ej oro och skuld.” Till granngårdarna, som var tre, var det omkring 10 minuters gångväg. De var belägna i norr, öster och söder. Gården i norr ägdes av farfar senare av farbröder, där vi hämtade mjölk och även post. Till butiken hade vi två kilometer. Sortimentet innehöll förutom dagligvaror även porslinsföremål, lite tyger och sybehör. Till badplatsen i sjön Sommens klara, fina vatten gick man på tio minuter. Städning av kök och kammare var det noga med. Kvast och skyffel användes ofta. Golvet i köket skurades varje lördag med såpa, vatten och rotborste. Spismuren kritades och spisen putsades med spiselsvärta i burk. Stora rummet var ”en fridlyst boning” som ej användes till vardags. Mattorna hemvävda, låg spikraka på golvet.
Prydnadssakerna stod fint på den vackra snidade byrån och på skänken med infattade spegeln. I skänken förvarades de fina mat- och kaffeserviserna m.m. En kommod gick i samma stil och en pegamoidsoffa, med sin bulliga sits och äppeldekoration på stammen, prydde sin plats. Två fönsterbord med virkade dukar som hade tofsar i hörnen, ett salsbord mitt på golvet med tillhörande stolar hörde också till. En möbel som inte var så vanlig i torpstugorna var det vackra skrivbordet med utsirade ben och fem utdragbara lådor. En murad spis med luckor var värmekällan. Inte fick barnen fara runt omkring bland dessa föremål. Tvätten utfördes i träbalja med ”stukbräda”, vatten och såpa. Vattnet värmdes på spisen i köket. Sommartid stod man ute och stukade, vintertid i kök eller köksfarstun. Tvätten hängdes upp på tvättlinor i trädgården och doftade härligt rent då den togs in och ströks med strykjärn, värmda på köksspisen. Maten lagades på den varmeldade järnspisen och brödet bakades och gräddades i dess ugn. En varm syssla när sommarvärmen steg över plus 20–25 grader. Det var mor som stod för allt arbete i hushållet och ansvarade för måltiderna som bestod av frukost, förmiddagskaffe, middag, eftermiddagskaffe och kvällsmat. Vad det gällde uppfostran var det mor som förmanade och talade om vad som var rätt och sant i livet. Hon agade aldrig någon. Far hade lättare för att fatta humör och ta i hårdare med de sex pojkarna. Sociala skillnader De sociala skillnaderna fanns väl där men genom mors förvaltning av pengarna var vi barn alltid hela och rena i vår klädsel, språket var vårdat och genom arvegenskaper hade vi en rak kroppshållning och ansågs som ”högfärdiga” av allmogen. Nog fick vi lära oss att niga och bocka men inte endast för de förmögna. Det var inte alltid som ”överheten” såg våra hälsningsövningar, men var de gjorda, så blev det inga klagomål från de ”oseende”. Nog var göromålen i hemmet många och tunga. Mor berättade att hon gick upp vid fyratiden på sommartid och gick ut på trappan, andades in den friska luften och bad till Gud om kraft inför dagen. Så var det att tända i spisar, laga frukost och matsäck till dem som sådan skulle ha, bädda, städa av, diska, baka allt bröd i varmt kök och ännu varmare ugn. Under tiden förbereddes middagen på spisen, kanske genom långkok. Efter middagen kom disken i zinkbalja och sköljbunke och innan dess skulle vattnet till den hämtas, ifall hinkarna var tomma. En liten historia, till det övriga, redan digra, materialet. En man vid namn Reuterswärd, hade donerat en summa pengar till en fond varur skolbarn från bl.a. barnrika familjer och även till barn vars föräldrar hade besvär med sin ekonomi, kunde få skor eller kläder, som skolstyrelsen ordnade med. Strax intill skolhuset nedanför en brant backe låg en bondgård. Till saken hör att den backen inbjöd till åkning på pjäxorna, slå kana och fara iväg så ”det stod härliga till”. En eftermiddag, på väg hem, ser min kompis att gammelmor i gården kommit ut på trappan och vi hör henne ropa: ”Hör i onga! I sa inte fara med skoa i backen. Dä ä kommun som betalar dom.” Kommun betalar! Nej inte mina för nu var jag enda barnet hemma. Usch, så pinsamt! Klimatet, mellan barn och vuxna, var på den tiden ganska bistert. Men undantag fanns.
- Page 1 and 2: Det började i en torpstuga i Asby
- Page 3: egenskaper kom med diagnosen: ”in
- Page 7 and 8: kaffe av affärsägaren. Alla kunde
- Page 9 and 10: Kvällen kom och därmed far. Kröp
- Page 11 and 12: Dessutom hade villan alla modernite
Prydnadssakerna stod fint <strong>på</strong> den vackra snidade byrån och <strong>på</strong> skänken med<br />
infattade spegeln. I skänken förvarades de fina mat- och kaffeserviserna m.m. En<br />
kommod gick i samma stil och en pegamoidsoffa, med sin bulliga sits och<br />
äppeldekoration <strong>på</strong> stammen, prydde sin plats. Två fönsterbord med virkade dukar<br />
som hade tofsar i hörnen, ett salsbord mitt <strong>på</strong> golvet med tillhörande stolar hörde<br />
också till. En möbel som inte var så vanlig i torpstugorna var det vackra skrivbordet<br />
med utsirade ben och fem utdragbara lådor. En murad spis med luckor var<br />
värmekällan. Inte fick barnen fara runt omkring bland dessa föremål.<br />
Tvätten utfördes i träbalja med ”stukbräda”, vatten och såpa. Vattnet värmdes <strong>på</strong><br />
spisen i köket. Sommartid stod man ute och stukade, vintertid i kök eller köksfarstun.<br />
Tvätten hängdes upp <strong>på</strong> tvättlinor i trädgården och doftade härligt rent då den togs in<br />
och ströks med strykjärn, värmda <strong>på</strong> köksspisen.<br />
Maten lagades <strong>på</strong> den varmeldade järnspisen och brödet bakades och gräddades i<br />
dess ugn. En varm syssla när sommarvärmen steg över plus 20–25 grader. Det var<br />
mor som stod för allt arbete i hushållet och ansvarade för måltiderna som bestod av<br />
frukost, förmiddagskaffe, middag, eftermiddagskaffe och kvällsmat.<br />
Vad det gällde uppfostran var det mor som förmanade och talade om vad som var<br />
rätt och sant i livet. Hon agade aldrig någon. Far hade lättare för att fatta humör och<br />
ta i hårdare med de sex pojkarna.<br />
Sociala skillnader<br />
De sociala skillnaderna fanns väl där men genom mors förvaltning av pengarna var vi<br />
barn alltid hela och rena i vår klädsel, språket var vårdat och genom arvegenskaper<br />
hade vi en rak kroppshållning och ansågs som ”högfärdiga” av allmogen. Nog fick vi<br />
lära oss att niga och bocka men inte endast för de förmögna. Det var inte alltid som<br />
”överheten” såg våra hälsningsövningar, men var de gjorda, så blev det inga<br />
klagomål från de ”oseende”.<br />
Nog var göromålen i hemmet många och tunga. Mor berättade att hon gick upp vid<br />
fyratiden <strong>på</strong> sommartid och gick ut <strong>på</strong> trappan, andades in den friska luften och bad<br />
till Gud om kraft inför dagen. Så var det att tända i spisar, laga frukost och matsäck<br />
till dem som sådan skulle ha, bädda, städa av, diska, baka allt bröd i varmt kök och<br />
ännu varmare ugn. Under tiden förbereddes middagen <strong>på</strong> spisen, kanske genom<br />
långkok. Efter middagen kom disken i zinkbalja och sköljbunke och innan dess skulle<br />
vattnet till den hämtas, ifall hinkarna var tomma.<br />
En liten historia, till det övriga, redan digra, materialet. En man vid namn<br />
Reuterswärd, hade donerat en summa pengar till en fond varur skolbarn från bl.a.<br />
barnrika familjer och även till barn vars föräldrar hade besvär med sin ekonomi,<br />
kunde få skor eller kläder, som skolstyrelsen ordnade med. Strax intill skolhuset<br />
nedanför en brant backe låg en bondgård. Till saken hör att den backen inbjöd till<br />
åkning <strong>på</strong> pjäxorna, slå kana och fara iväg så ”det stod härliga till”. En eftermiddag,<br />
<strong>på</strong> väg hem, ser min kompis att gammelmor i gården kommit ut <strong>på</strong> trappan och vi hör<br />
henne ropa: ”Hör i onga! I sa inte fara med skoa i backen. Dä ä kommun som betalar<br />
dom.” Kommun betalar! Nej inte mina för nu var jag enda barnet hemma. Usch, så<br />
pinsamt! Klimatet, mellan barn och vuxna, var <strong>på</strong> den tiden ganska bistert. Men<br />
undantag fanns.
Change language